Om drivkraft och motiv

Förra veckan var Andra kattslaven och jag på bio med en kollega. Sagda kollega har länge höjt Riviera till skyarna – en liten, privat biosalong i Berghäll med bekväma fåtöljer och servering – och den var defiitivt ingen besvikelse 🙂 Väl värt den något högre kostnaden för biljetterna. Rekommenderas för alla Helsingforsbor!

Filmen vi såg var den nya filmatiseringen av Stephen Kings It (Det). Den var riktigt ruggig och bra, såsom en skräckfilm ska vara, men vissa av ändringarna från originalet gjorde mig fundersam.

Obs! Nedan följer spoilers för såväl boken som filmen.

DSC_4787

Jag har läst Det nästan pinsamt många gånger. Primärt i översättning, jag läste den första gången i tonåren och det är inte mera än en tio år sedan jag fick den på engelska (den har jag bara läst en eller två gånger). Första gången var jag så försjunken att jag inte ens hörde när mamma kom in i mitt rum och hoppade högt när hon knackade mig på axeln för att meddela att det var matdags 😮

Jag är väldigt förtjust i berättarstrukturen, som är oväntat avancerad för genren. Det är en kollektivroman, vilket är intressant om det är välgjort, och glidningarna mellan 1950-talets barngäng och samma personer som vuxna på 1980-talet är spännande gjorda, de övergår från det ena till det andra mitt i en mening, en del är minnen, men det mesta upplevs då och där. Det finns en yttre allvetande berättare, men samtidigt så får man skeendena ur protagonistens synvinkel. Barndomsskildringen är fängslande – Stephen King är bra på att fånga just 11-12-åringar – och hur barndomen formar dem till de vuxna de blir är trovärdigt. Så vi kan konstatera att jag kan den. Och gillar den.

Inte så att jag inte kan tycka att vissa saker i den är dåliga, det finns absolut sådana. Helena Dahlgren lyfter i sin bok 100 hemskaste (rekommenderar den för alla fellow skräcknördar) fram det utdragna slutet (javisst, King är inte direkt världsbäst på slut) och förstås Den Där sexscenen:

Ibland tänker jag att alla Bad Sex Awards-nomineringar King fått bara är retroaktiv bestraffning för de fruktansvärda scenerna i grottan där ett gäng elvaåringar har ritualistiskt sex, för att de MÅSTE VARA NÄRA VARANDRA FÖR ATT ÖVERLEVA DET, DE MÅSTE GÖRA DET FÖR ATT MÖTA DET, de har inget val, det bara ÄR så. Och den elvaåriga flickan kommer två gånger! På marken i en iskall grotta medan pojkarna står på rad! Sedan när de gjort DET för att kunna möta Det med öppna hjärtan, upptäcker de att Det egentligen är en jättespindel. Han borde egentligen dömas till en hel livstid av retroaktiva Bad Sex Awards för detta. I en litterär haagtribunal skulle detta hända, det är jag övertygad om.

100 hemskaste, s. 247

Det är fyndigt och välformulerat, slagfärdig som hon är. Det är bara det att det är fel. Inte scenen i sig (även om det är tunnlar och inte en grotta och det ingenstans står att det är iskallt), men själva motivet är fel. Scenen kommer efter att de mött Det och bekämpat det (men inte lyckats döda Det, varpå de måste återvända 27 år senare och don’t get me started om menscykel och PMS-symbolik…) Hela poängen med den scenen är att de behöver något som ska föra dem samman för att kunna hitta ut från tunnelsystemen, när de inte mera har den yttre fienden att kämpa mot.

Kanske var det själva enkelheten i det hela som gjorde det så undflyende – de höll på att glida från varandra. De band som hållit dem förenade hela denna långa sommar höll på att upplösas, De hade mött Det och besegrat Det. [—] Den springande punkten, som man kunde känna men inte röra vid, var helt enkelt att deras nära gemenskap höll på att brytas upp – och de befann sig fortfarande i mörkret.

Det (övers. Roland Adlerberth, s. 1124 och 1125 i min pocketutgåva.)

Det är Beverlys egen idé (det gör det marginellt mindre obehagligt för mig) att de ska ha sex med henne för att svetsa samman gänget igen, ge dem den gemenskap som behövs för att de ska kunna ta sig ut. Jag säger inte att det inte är en bra motivering, men min poäng är att de klarade av att möta Det utan sex, att deras gemenskap fram till det mötet, den striden, upprätthölls av det gemensamma projektet: döda Det för att hindra Det från att ta flera barn.

Och här kommer mitt största problem med nyfilmatiseringen. I boken är Bill Denbrough den drivande kraften, ledaren för gänget. Hans bror är den första (den här omgången) att falla offer för Det och han vill förstås hämnas – men framför allt vill han ta kål på Det för att Det mördar barn. Hans övertygelse är det som övertygar de andra. De tar på sig att bekämpa Det för det är det rättta att göra. I filmen försöker han få med de andra och de drar sig undan och vågar inte – innan Det tar Beverly.  ger de sig iväg hela resten av gänget för att rädda henne.

Hon blir alltså drivkraften för deras agerande, the Damsel in Distress. På samma klichéartade sätt som i hur många filmer och böcker som helst så motiveras den manliga protagonisten av att hans kvinna (och ibland barn) mördas/ kidnappas/ våldtas och han ska rädda henne eller hämnas. Jag är så trött på det och dessutom väldigt irriterad på att de ska lägga in den aspekten här, när den specifikt inte fanns i originalet. I boken är de sju personer (ett i sig traditionellt magiskt tal) på samma jämställda nivå som tar upp kampen med ett monster. I filmen ser vi sex killar som tar upp kampen med ett monster som kidnappat deras vän / flickvänsmaterial. Inte alls samma sak. Att ändra på gruppens drivkraft och motiv på det här sättet är i mitt tycke väldigt irriterande och något som har skavt i mig sedan jag såg den. Det är onödigt och omotiverat.

De flesta andra ändringar hade jag inget problem med, att flytta berättelsen till 80-talet i stället för 50-talet är t.ex. helt förståeligt, eftersom en större del av publiken kan känna igen sig, i stället för att se det i en nostalgisk dimma. (Stranger Things popularitet påverkar säkert också.) Att de då har en mera sexualiserad jargong är förståeligt rent tidsenligt (Beverly påstås ligga med vemsomhelst i stället för att vara white trash, plus att det insinueras incest snarare än misshandel, gott om sexuella tråkningar i gänget), även om jag inte gillar det.

De valde att inte alls försöka sig på de olika tidsperspektiven, antagligen helt klokt. Den första filmatiseringen försökte få med allt och resultatet var inte alltid helt lyckat, även om Tim Curry för mig alltid kommer att vara ”den rätta” Pennywise, trots att Bill Skarsgård inte alls är oäven. En del aspekter är inplockade från vuxenberättelsen, det funkar det också. De lämnar öppet för en fortsättningsdel, men filmen fungerar utmärkt på egen hand.

Den är välgjord och absolut sevärd. Men just den här saken önskar jag att de hade låtit bli att ändra på. Egentligen önskar jag att vi överlag skulle kunna komma vidare från hela konceptet med den passiva, utsatta kvinnan som drivkraft för den manliga protagonisten, men det är kanske för utopistiskt?

Annonser

One thought on “Om drivkraft och motiv

  1. Ping: Skräckfemma – En kattslavs dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s