Medan jag förevisade helgens skörd från bokmässan i Helsingfors för Andra kattslaven passade Agnes på att inspektera Förlagets papperskasse. Den fick helt klart godkänt 🙂
Förlaget vidgar sitt utbud. Nu behöver de bara börja sälja te också.
För säkerhets skull vill jag påminna om att man ska ta bort handtagen på papperskassar om katten ska leka i dem oövervakade, de kan fastna i handtagen om det vill sig illa.
Den första snön har fallit och omvärlden har förvandlats från gulgrönrödbrun till något mycket mera monokromt. Färgerna finns kvar, men de är gråare, kallare. Till och med rönnbären blir blekare under snön. Vitt, grått, svart dominerar.
Jag snubblade över en post med bilder där en fotograf har tagit bilder av folk som matchar de tavlor de tittar på på konstmuseum: Photographer Spends Eternity Waiting For Museum Visitors To Match Artworks And The Result Is Worth The Wait Fyndigt, kolla själva.
Lite om projektet (kopierat från inledningen):
Most of us were bored at some museum at least once in our lives – except this guy! France-based photographer Stefan Draschan always keeps himself entertained at art galleries by creating his own art projects.
One of those projects is “People matching artworks”. Although at first Draschan’s images seem perfectly staged, the secret behind them is actually patience. The photographer enjoys visiting different museums mostly in Paris, Vienna and Berlin where he waits for visitors to suddenly match with a piece of art in a funny way. The result is these humorous and unique pictures of unexpected harmony between people and the artworks they’re facing. It’s usually the outfits that match the art, but there are also people who match with the paintings because of their hair styles and colors, or even beards.
Scroll down to see this ongoing project for yourself and beware – Stefan Draschan might be somewhere out there “hunting” for you!
More info: stefandraschan.com
Just nu har katterna en period då de är rätt bråkiga och fräsiga och jagar efter varandra genom hela vår ganska lilla lägenhet. Men så kan det också hända att man vaknar och hittar ett väldigt sams sällskap i sängen. 🙂
Nelly Sachs fick Nobelpriset 1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Jag har läst Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser 1961. Språket är laddat av religiös mystik och lidande. Svåråtkomligt, vackert, men känns främmande. Måste vara mycket svårt att översätta. Här Sömngångaren, översatt av Eva-Lisa Lennartsson.
Sömngångaren
kretsande på sin stjärna
vaknar
vid morgonens vita fjäder –
blodfläcken påminde honom –
låter förfärad
månen falla-
snöbäret sönderbryts
mot nattens svarta agat
drömbesudlat –Ingen ren vithet i världen –
Visst, jag har också upplevt det. Inget värre, tackochlov, ingen våldtäkt, inga grova påhopp, inget av nära människor jag borde kunna lite på. Men den där sortens saker som kvinnor fått vänja sig vid att ”hör till”, inte är något att ställa till med en scen för. Så att jag funderade på huruvida jag överhuvudtaget ska skriva något, för det ”gäller ju inte mig”. Bara det vardagliga, det som jag inte ens tänker på så mycket, för det är så jäkla vanligt att det inte är något speciellt.
Män som sitter eller står lite för nära, trycker sig mot mig i trängseln, passar på att tafsa på brösten eller rumpan i förbifarten. I Indien kallas det ”Eve teasing”, ett uttryck som fortfarande gör mig upprörd. Det är inte ”retsamt”, det är obehagligt.
Kommentarer om utseende i klassen. Pojkgäng som ropar efter en på gatan. Blottare på spårvagnen, på gatan, vid skolan, sådana som får en kick av flickor eller kvinnor som försöker låtsas om ingenting. En man som försökte locka mig på ”tv-filming” utanför skolan. Jag minns bara den frusna, röda näsan med en droppe på ytterst och den intensiva obehagskänslan när han ville hindra mig från att gå. Jag kan ha varit elva-tolv år gammal då.
Män som ropar efter en, som försöker prata med en på bussar eller caféer och sedan blir arga och otidiga när de inte får det de vill – och då är jag en pratsam typ som gärna talar med folk (min kompis brukar kalla mig dorkamagnetti = knasmagnet, ungefär) och kan glatt diskutera politik mitt i natten, om det råkar sig så. Detta betyder inte automatiskt att jag vill ligga med den jag talar med. Och när folk är asberusade så är jag noll intresserad. De bara upprepar sitt ”tuutschä mulle kultisch yöksch” som om jag skulle ändra mig för att de tjatar.
En gång i tonåren när jag såpass nyligen hade flyttat till Finland att jag verkligen inte kunde mera än rudimentär finska var det en man på en sen buss som blev så upprörd när jag inte ville/kunde tala med honom att medpassagerarna faktiskt ingrep och sa åt honom att lämna mig ifred. Jag har ingen aning om vad han sa – det kan förstås ha varit en tirad om jävla hurri också – men när finländare i kollektivtrafik lägger sig i medpassagerares diskussioner, då måste det ha varit något i särklass.
När jag bodde i Vallgård cyklade jag hem via det som på den tiden var Helsingfors prostitutionsområde. Hur kan det finnas så många män som tror att en kvinna på cykel (dessutom ett tag en herrcykel) med cykelhjälm är en kvinna till salu, det fascinerar mig fortfarande. Tämligen kinky.
Jag har haft tur, jag har aldrig varit utsatt för något värre, inget av någon jag litat på och inte på någon av mina arbetsplatser (okej, utom det där ena sommarjobbet kanske, men det var ju bara ett sommarjobb…) Men jag har hört folk berätta, t.ex. om lärare i skolan eller på uni och skäms över att jag inte reagerat värre. Inte så att jag skulle ha misstrott den som berättat, men ändå har jag fortsatt tala med den skyldige, eftersom jag inte varit i farozonen – säkert bland annat pga familjekontakter på uni, vilket understryker att det är en maktfråga. Inte en attraktionsfråga, inte ”lite socialt obegåvat”, utan en person i maktposition som utsätter någon i underläge. Ett strukturellt problem, som är det som folk försöker lyfta fram med den här hashtaggen #MeToo.
Förutom detta, förutom att jag har råkat ut för det som de allra flesta kvinnor har lärt sig att bara rycka på axlarna åt, så har jag också utsatt andra.
Jag har en gång i tiden varit den som lekfullt nyper killar i rumpan, eller drar i deras hängslen och har till och med någonstans tyckt att det har varit en feministisk handling att objektifiera män. Känn på, känn på.
En gång gick jag så intensivt in i min drag king-persona att jag smällde en annan drag king på rumpan och höhöade, som den grabbiga karl jag var. Gudars, en sån utskällning jag fick. Jag försökte bortförklara, som man så gärna gör när man gjort bort sig – jag menade inget illa, det var bara på skoj, jag kände in mig i min roll osv – men mitt klumpiga försök till situationskomik gick ut över en annan persons kroppsliga integritet. Jag skäms än.
Jag lär mig av mina misstag. Jag vill respektera andra människor. Så om du känner dig kollektivt anklagad förstår jag det, den spontana reaktionen är ”inte jag minsann. ” Men ta ett djupt andetag och rannsaka dig själv, utan att vara defensiv. Kanske du har något att förbättra. Gör det då. Och om du med gott samvete kan säga ”inte jag”, så reagera på andra. Säg ifrån. Sexistiska skämt, andra som beter sig illa – skyll inte på spriten, ursäkta inte. Säg ”det är inte okej”. Låt oss göra världen till en lite bättre plats, för oss alla.
Jag läste nyss en bok av Margit von Willebrand-Hollmerus, som jag hittade på en utsorteringshylla. Den heter Ta ner månen, Berit och har kommit ut 1954.
Storyn är i korthet att tioåriga Berit beger sig på äventyr för att få tag på en specifik docka, som hennes pappa inte köpt till henne som han lovat. Hon är besviken, eftersom han lovat att hon ska få den när han kommer hem efter sin tvåveckors smekmånad.
Hon går verkligen genom enorma strapatser för att få tag på den där dockan, men mest undrar jag över konceptet ”barn behöver man överhuvudtaget inte ta någon hänsyn till”.
Pappan berättar (efter att ha varit borta i fem dagar) dagen innan det ska ske att han tänker gifta om sig och hans tioåriga dotter kommer att få träffa sin styvmor för första gången om två veckor när de kommer från bröllopsresa. Hon tas hand om av hushållerskan, som när två veckor nästan gått avslöjar att samma dag som den nya frun kommer så kommer hon att sluta och sen får Berit aldrig se henne mer. När de väl kommer så har pappan inte hunnit köpa dockan och säger ”det gör vi på tisdag, du är väl inte så barnslig att du gråter för det”. De vuxna tycker att det väl inte kan vara något större problem (okej, styvmodern får faktiskt en rynka i pannan och säger ”jag visste inte att du hade lovat”) med vare sig det lilla sveket eller det faktum att ungen får en styvmor hon aldrig ens har träffat. Inte ens författaren gör någon större affär av detta, känns det som. Flickan förblir odelat lojal gentemot sin far hela boken igenom, även om hon är besviken på att hon inte får sin docka och är skeptisk mot den nya styvmodern.
Jag har stött på något liknande i Jeanna Oterdahls Till min kära dotterdotter – om jag hade någon (utgiven 1961, men texterna är från tidigare). Där finns också en flicka som får en styvmor som hon får träffa först efter äktenskapet (eller åtminstone inte långt före).
Var detta normalt på fyrtio-femtiotalet (eller tidigare?)? Jag menar, det är en sak att tycka att barn inte ska ha makten i familjen, men en helt annan att de inte ska veta något alls i förväg när det gäller stora förändringar i tillvaron – nya fruar eller flyttar eller annat. Jag har svårt att föreställa mig att någon vill ta in en ny person i familjen på permanent basis utan att ens ha presenterat den för sitt/sina barn först, än mindre låtit dem lära känna varandra först. Weird.
Vad säger mina äldre eller historiskt bevandrade läsare?
Oktoberrosor 🙂 De doftar fantastiskt och lyser lika gula som höstlöven.
Nobelpriset i litteratur år 2017 tilldelas den engelske författaren Kazuo Ishiguro,
”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.
Ständiga sekreteraren
Ska vi se vad jag får för poäng i Bokbabbels Nobelbingo:
Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng
Hmm. Blir nog bara 1 poäng i år: har hört talas om honom, förstås, han har figurerat i spekulationerna länge och är ganska känd annars också. Möjligen har jag en bok i hyllan, är inte säker. Och The Remains of the Day som (osedd) DVD, misstänker jag 😉
Detta betyder att deltagarna i utmaningen Kvinnliga nobelpristagare inte behöver klämma in en bok till före slutet av året. Det finns fortfarande bara fjorton på listan. Synd, jag hade hoppats på Margaret Atwood, men antar att den ”kvoten” fyllts av Alice Munro för ett bra tag framåt.
I intervjun säger Sara Danius att Ishiguro är som en blandning av Jane Austen och Franz Kafka med en liten nypa Marcel Proust. Låter bra, kanske borde testa. Rekommendationer?
Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset år 2015 ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Jag läste redan i våras en antologi med texter och intervjuer: Förförda av döden (Ordfront 1998), men av någon anledning blev det inte av att blogga om den då. Början av den boken läste jag de facto redan då hon fick Nobelpriset, skrev om den här, men sen fick den vila, det är tung läsning.
Nu när jag öppnar den igen sugs jag genast in i den, i de små glimtarna av människoöden. Aleksijevitj intervjuar människor om olika ämnen och texterna blir till en mosaik som bildar en sprucken och ofta fruktansvärd verklighet. Hon intervjuar många flera människor än hon citerar, många gånger, för det tar ofta tid innan de öppnar sig och verkligen börjar berätta. Resultatet är texter som känns som ett knytnävsslag i magen och jag får ofta tårar i ögonen när jag läser. Det är inte den kathartiska gråten som kommer av något som är sorgligt, utan en gråt över all onödig smärta som finns, förorsakad av människor. Det är genialiskt och jag är glad att Svenska Akademien kunde inse att detta också är litteratur, stor litteratur.
Antologin innehåller texter från flera olika böcker. I Kriget har inget kvinnligt ansikte från 1985 har Aleksijevitj intervjuat kvinnor som deltog i andra världskriget. De talar om att arbeta som prickskyttar eller sjukvårdare, om att försöka bevara sin kvinnlighet och om de minnen de har.
I De sista vittnena (1986) har hon intervjuat folk som var barn under kriget, berättelser om svält, flykt och barns sätt att förhålla sig till sådant, t.ex. byn där tyskarna dödar alla utom ett par barn som gömt sig och hur de inte var rädda för alla döda omkring sig ”för vi kände ju alla”.
Zinkpojkarna (1989) handlar om kriget i Afganistan, det hyllade kriget som beskrevs som ”hjälpen till broderfolken i Afganistan”, där unga pojkar skickas hem i zinkkistor, som myndigheterna försöker sprida ut på kyrkogården om natten, för att folk inte ska se hur många de är. Samma förnekande som återkommer nu i berättelser från Ukraina, där det officiellt inte pågår något krig alls… Hon intervjuar soldater som kommit hem eller anhöriga till dem som inte gjort det. I förordet berättar hon också om de som inte ens vågar bli intervjuade, av rädsla att bli avskedade ur armén. Egentligen var hon trött på krig och ville inte skriva mera om det, men kunde inte låta bli.
Förförda av döden (1993) är lite annorlunda, där skriver hon om människor som förlorat fotfästet när Sovjetunionen kollapsade och begått eller försökt begå självmord, för att den nya världen är för kaotisk att leva i. Inget av de de kunnat och vetat under Homo Sovjeticus-tiden räknas, deras minnen är ointressanta för de nya generationerna. Det är inte så odelat enkelt att frihet och kapitalism automatiskt gör livet perfekt. Jag kommer att tänka på den tyska filmen Goodbye Lenin, men den var förstås mycket muntrare.
Jag inser när jag försöker beskriva det jag läst att det låter som om Aleksijevitj skulle frossa i elände, men det är inte så det känns. Hennes värme och medkänsla lyser genom texterna, kanske för att de intervjuade tilltalar henne på ett sätt som gör att man som läsare inser att det måste vara en stor lättnad för många att få tala också om sådant som är svårt, som de kanske burit på i sjuttio år, utan att tala med någom om det.
Ett modigt val av Akademien 2015, som sagt, mycket otraditionellt. Fjolårets val var ju också otraditionellt, för att inte tala om kontroversiellt. Jag är uppriktigt nyfiken på vad vi får höra Sara Danius säga i morgon!
En kattslavs dagbok 