Barnens århundrade?

Jag läste nyss en bok av Margit von Willebrand-Hollmerus, som jag hittade på en utsorteringshylla. Den heter Ta ner månen, Berit och har kommit ut 1954.

Storyn är i korthet att tioåriga Berit beger sig på äventyr för att få tag på en specifik docka, som hennes pappa inte köpt till henne som han lovat. Hon är besviken, eftersom han lovat att hon ska få den när han kommer hem efter sin tvåveckors smekmånad.

Hon går verkligen genom enorma strapatser för att få tag på den där dockan, men mest undrar jag över konceptet ”barn behöver man överhuvudtaget inte ta någon hänsyn till”.

Pappan berättar (efter att ha varit borta i fem dagar) dagen innan det ska ske att han tänker gifta om sig och hans tioåriga dotter kommer att få träffa sin styvmor för första gången om två veckor när de kommer från bröllopsresa. Hon tas hand om av hushållerskan, som när två veckor nästan gått avslöjar att samma dag som den nya frun kommer så kommer hon att sluta och sen får Berit aldrig se henne mer. När de väl kommer så har pappan inte hunnit köpa dockan och säger ”det gör vi på tisdag, du är väl inte så barnslig att du gråter för det”. De vuxna tycker att det väl inte kan vara något större problem (okej, styvmodern får faktiskt en rynka i pannan och säger ”jag visste inte att du hade lovat”) med vare sig det lilla sveket eller det faktum att ungen får en styvmor hon aldrig ens har träffat. Inte ens författaren gör någon större affär av detta, känns det som. Flickan förblir odelat lojal gentemot sin far hela boken igenom, även om hon är besviken på att hon inte får sin docka och är skeptisk mot den nya styvmodern.

Jag har stött på något liknande i Jeanna Oterdahls Till min kära dotterdotter – om jag hade någon (utgiven 1961, men texterna är från tidigare). Där finns också en flicka som får en styvmor som hon får träffa först efter äktenskapet (eller åtminstone inte långt före).

Var detta normalt på fyrtio-femtiotalet (eller tidigare?)? Jag menar, det är en sak att tycka att barn inte ska ha makten i familjen, men en helt annan att de inte ska veta något alls i förväg när det gäller stora förändringar i tillvaron – nya fruar eller flyttar eller annat. Jag har svårt att föreställa mig att någon vill ta in en ny person i familjen på permanent basis utan att ens ha presenterat den för sitt/sina barn först, än mindre låtit dem lära känna varandra först. Weird.

Vad säger mina äldre eller historiskt bevandrade läsare?

 

Annonser

Bisinisi

Den här tiden på året är väldigt bisi för alla föreningsaktiva. Det är årsmöten att ordna, verksamhetsberättelser att skriva, styrelsemygel och möten, möten, möten. Jag har i snitt tre möten i veckan. Jag börjar känna mig ganska mosig. Undrar om jag sitter i lite för många föreningar… 🙂

Mafalda_03_E.jpg

Såhär kändes det i morse.