Ska man skratta eller gråta?

Jag tittar ut på snön(!) och suckar. Det ska fan inte snöa mera i mitten av maj 😦

Finsk televisions mest kända vädergubbe, Pekka Pouta (jo han heter faktist så!*) började skratta i direktsändning häromdagen, när han skulle säga ”i morgon blir det ca fem grader och på fredag kanske till och med tio grader varmt”. Det var uppenbarligen så absurt att han inte kunde hålla sig för skratt. Antar att det är bättre att skratta än att gråta… Läs mera och se videon här (på finska).

* På finska betyder pouta klart väder eller uppehåll. 🙂

 

Sookie Stockhouse-maraton

De senaste veckorna har jag plöjt igenom alla Sookie Stackhouse-böckerna, dvs. Charlaine Harris serie The Southern Vampire Mysteries, antagligen mest bekanta som inspirationen till tv-serien True Blood. Jag har läst den första tidigare och på antikvanti plockat upp några av de följande i serien och de har sedan stått olästa i min spefihylla ett bra tag. För ett tag sen plockade jag den första ur hyllan för att läsa om den, eftersom jag var i behov av lättläst underhållning och tänkte att det skulle vara lagom med lite blandning av humor och spänning. Och det satt helt perfekt just nu 🙂 Jag läste i rask takt alla jag hade hemma och var än en gång tacksam för stadsbiblioteket, där jag kunde låna de böcker jag saknade. ❤

Har ni sett True Blood så känner ni till konceptet, men här en introduktion:

Utgångspunkten i serien är en ung kvinna (Sookie) som jobbar som barflicka i en liten håla i norra Louisiana. Hon är blond och söt, men folk tycker att hon är lite konstig. Vilket hon är, eftersom hon är telepatisk. Det är svårt att stänga av, så ibland tenderar hon att vara aningen distraherad. En kväll kommer det in en vampyr och beställer en flaska True Blood – i detta universum har vampyrerna kommit ”ur skåpet” för ett par år sedan, eftersom japanerna har tagit fram en syntetisk ersättning för blod och de nu kan leva på det i stället för på människor. (Det är förstås inte så enkelt.) Sookie räddar vampyren från en attack och inser att hon inte hör vad han tänker. Det är så vilsamt för henne och de börjar sällskapa. Så småningom visar det sig förstås att en massa andra mytiska figurer faktiskt också existerar. Sookie blir involverad i alternativa världar och upplever en massa dramatik. Och har rätt så mycket spektakulär (men inte alltför grafisk) sex 🙂

Böckerna är flytande skrivna och har en bra balans mellan spänning och humor. Bland annat gillar jag att Sookie är uppfostrad som en artig sydstatskvinna, men kan ge igen vid behov.  Harris har också skapat en ganska realistisk bild av vad som händer när människorna får reda på att vampyrer finns på riktigt: de nyfikna, de likgiltiga, de ängsligt korrekta, de skamlösa ”fang bangers” som dras till faran, de bigotta som startar en religiös hatkyrka… och så vidare. Om man gillar genren så rekommenderar jag böckerna, jag blev på gott humör av dem 🙂

Jag rekommenderar för all del tv-serien också, om man står ut med ganska mycket sex och blod. Den är delvis våldsam, men inte värre än att jag kan titta på den och jag är rätt känslig. Den flippar ut rejält mot slutet, men de första tre-fyra säsongerna är bra.

Eftersom jag bara läst fluff på sistone så är jag efter i både novellutmaningen och Nobelpristagarutmaningen (fy på mig), men nu tror jag att jag är redo för lite mera substans igen. Startar så smått igen på novellumaningen med ännu lite mera Sookie: en av novellerna i samlingsvolymen A Touch of Dead: Gift Wrap. Smärre spoilers följer, inga stora.

I Gift Wrap ska Sookie fira jul ensam – hon har grälat med sin bror och har inte just kvar annan familj. Hon vill inte tränga sig på någon och har förtillfället ingen partner, så hon är ensam hemma. Lite rastlös och melankolisk går hon på en promenad och hittar en skadad, spritt naken, man i skogen – naken, eftersom varulvar är nakna när de ändras tillbaka till människor. Sookie är en hjälpsam och vänlig person, så hon tar hem honom, tvättar av honom, bjuder på mat och gömmer honom från några personer från dem flock som attackerat honom. När han återhämtat sig lite så har har de lite rajtan-tajtan och följande dag är han borta, men Sookie är på mycket bättre humör. Hennes farfarsfar, som är en alv, dyker upp på juldagen och vill fira den med henne. De har det väldigt trevligt (om än på ett mera sansat sätt än med hennes förra besökare). En kort diskussion mellan ett par personer i skogen utanför avslöjar för läsaren att den man Sookie hittade i skogen egentligen var en hemlig julklapp från hennes förfader, lämpligt förpackad för att tilltala henne: någon som behöver hjälp och beskydd och dessutom är snygg och trevlig och bra i sängen. Snällt 🙂

Jag strechar temat lite och låter novellen  täcka kategori 31: Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse. (Strängt taget så har han ju inte råkat ut för något, men det är en detalj :-))

Om dåliga val

Veckans bokbloggsjerka frågar:

Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst. Kort sagt, beskriv något som är känslomässigt memorerbart.

Vi hade en liknande fråga om pinsamheter i fjol, då jag konstaterade att jag oftast slutar läsa när jag tycker att karaktärer gör bort sig eller helt enkelt gör för korkade saker. Jag har förträngt vilken chick lit jag försökte läsa (det kan ha varit Marian Keyes eller Sophie Kinsella, som båda skriver riktigt bra böcker i genren) som börjar med att huvudpersonen tappar bort en svindyr förlovningsring, som dessutom är en släktklenod och av någon anledning snor någons mobiltelefon (som visst var bortslängd av någon personlig assistent, men ändå) och vägrar ge tillbaka den, för att hon gett ut numret till restaurangen där ringen förkommit… Jag slutade läsa. Det var bara för mycket klåpande, jag stod inte ut.

Det behöver inte bara vara pinsamheter. Jag har överlag svårt för böcker (eller filmer eller tv-serier) där folks dåliga val leder till långsam, obönhörlig undergång. Jag får direkt ont i magen av det och har svårt att läsa ut / titta färdigt. Jag tror det var Berthold Brecht som sade att det grekiska dramat är tragiskt för att det inte finns någon chans att undgå sitt öde, medan det moderna dramat berör för att det faktiskt hade funnits alternativ för protagonisten, om han bara hade agerat på ett annat sätt.

Flera fina förlag

Trots bisinisi så kan jag ju inte missa jerkan, också om det är i sista minuten. Veckans fråga är:

Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Oj, det finns så många fina förlag! Det är helt omöjligt att välja ett, men jag kan komma med några förslag. Jag har tidigare skrivit om En bok för alla (bloggat här), som ger ut kvalitetslitteratur som andra förlag gett ut tidigare och om det lilla finska förlaget Osuuskumma (bloggat här), som ger ut spefi på finska, bland annat små, korta drapor som jag fick en prenumereration på i fjol. För att ta ett finlandssvenskt förlag så är det bara att konstatera att trots att Schildts och Söderströms fortfarande har en imponerande lista så är det definitivt Förlaget som nappade de flesta intressanta författarskapen när de grundades. (Jag önskar dock fortfarande att de skulle ha tagit ett lite mindre arrogant namn.)

Jag är inte lika bra på vilka förlag som ger ut vilka böcker i Sverige, åtminstone inte de skönlitterära, jag har faktiskt bättre koll på facklitteraturen på grund av jobbet. Jag vet t.ex. att Atlantis samarbetar med Svenska litteratursällskapet i Finland och ger ut högkvalitativa böcker inom litteraturvetenskap och historia och att Bruno Östlings förlag Symposium också alltid är värt en koll. Men att det finns många fina förlag, det vet jag 🙂

 

Trovärdighetstankar

Det är bra att jerkan har flera dagar svarstid, så jag hinner hoppa på den fast jag har varit bisi hela helgen 🙂 Den här omgångens fråga är mycket kortfattad:

Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Jag tolkar frågan som ”avgörande för huruvida jag läser en bok eller inte”. Jag tycker att karaktärer ska vara trovärdiga, annars blir jag irriterad. De behöver inte vara sympatiska (även om en bok som helt eller nästan saknar sympatiska karaktärer är svårläst), de behöver inte ens vara så hemskt mångdimensionella, beroende på vilken sorts litteratur det gäller – men de måste vara trovärdiga. Jag vill kunna förstå varför en person agerar som den gör. På det sättet är karaktärer mycket viktiga.

Å andra sidan vill jag gärna ha någon sorts intrig också, enbart ens välskrivna karaktärer räcker inte för mig. En intrig kan också styras av en karaktär – varför agerar den här personen plötsligt på ett sätt som inte alls stämmer med dess karaktär? Det måste finnas någon orsak. Vad är den? Det kan man få till en intressant historia av 🙂