Skräckfemma

Johannas Deckarhörna har skräcktema idag (eller tekniskt sett igår):

Berätta om fem böcker som är skräckexempel i en eller annan mening!

Just idag tänker jag vrida lite på temat och lista mina fem senaste rysningar, text eller bild.

1. John Ajvide Lindqvists Människohamn läste jag ut nyligen.  Den var så fängslande att jag bokstavligen gick och läste – det är en konst jag finslipade i tonåren, men det är mera sällan jag gör det nuförtiden. Som med allt som Ajvide Lindqvist skriver så är det lika mycket människorna och berättelserna som fängslar. Jag läste också nyligen om samma författares novellsamling Pappersväggar. Speciellt historien om mannen som vill göra en deal med döden. Sällan en god idé. Egentligen kan jag rekommendera allt av honom.

2. Sjuka själar av Kristina Ohlsson har jag skrivit om tidigare. Obehaglig som bara den, svårglömd. Jag gillar skräck där det är svårt att veta vad som är på riktigt eller bara i någons huvud.

3. Novellen Squatter’s right av Rochelle Krich i antologin Home Improvement har också fastnat i mitt minne.  Ett ungt par flyttar in på ett nytt ställe, som de köpt billigt pga den hemska tragedi som skett där. Så börjar kvinnan höra egendomliga ljud och det blir konstiga spår i den nygjutna betongen. Mannen tror inte på henne och hon börjar misstro honom. Deras rabbi kommer på besök och förklarar att det finns arga andar i huset, som inte gillar de ändringar som de förra ägarna gjort och det var detta som ledde till tragedin Först blir kvinnan lättad, men sen börjar hon ändå undra om inte mannen instruerat rabbin för att lura henne… Den krypande paranoian är verkligen obehaglig. Vem har rätt? Vems verklighet är sann?  (Se ovan)

4. Trots mina invändningar så tycker jag att den nya It är sevärd och boken är absolut läsvärd. (Den länkade innehåller spoilers för både boken och filmen.) Stephen King är i allmänhet läsvärd, även om det finns bottennapp. Jag gillar speciellt hans noveller, där sjabblar han dessutom mera sällan bort slutet…

5. Stranger Things på Netflix. Höga förväntningar på säsong två, hittills har vi inte varit besvikna. Speciellt tycker jag att musiken och ljudeffekterna är fantastiska. Riktigt ruggig är den. Och spännande. Rekommenderas, men se säsong ett först.

Bok/film/tv…?

Att skriva böcker och skriva film- eller tv-serie är två ganska olika medium. Jerkan (jag hinner ännu, det är ju måndag!) frågar:

Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Hmm. Om jag tolkar det som att de direkt har skrivit manus så blir det ju svårt. Jag försöker tänka på vilka författare jag överhuvudtaget vet att skulle ha skrivit för tv/film och det är verkligen svårt att komma på något. Jag vet att Louise Boije af Gennäs har skrivit manus till tv-serier, bl.a. Rederiet, men jag har inte sett den, så kan inte säga något om det. Jag gillade Lise Nørgaard underbara självbiografier Kun en pige och De sendte en dame så mycket att vi faktiskt började titta på Matador, som hon skrivit manus till, men sen blev den ändå på hälft…

Jag kan inte heller säga att jag ”följer” några författare, utom möjligen Maria Turtschaninoff. I och för sig har filmrättigheterna till hennes Maresi sålts, så kanske det blir en film så småningom 🙂 ❤ Jag läser förstås John Scalzis blogg och Old Man’s War ska visst bli tv-serie, det ska bli intressant. (Och apropå scifi så väntar jag ivrigt på tv-serien The Handmaid’s Tale (bloggade om den här), men har ingen aning om huruvida Atwood är involverad.)

Äh, det här blev ett spretigt nästan icke-svar. Jag visste väl att det fanns en orsak till att jag skulle grunna på frågan över helgen…

 

 

Vill se!

Jag såg just den här teasern för en ny tv-serie baserad på Margaret Atwoods The Handmaids Tale, en fantastiskt välskriven och obehaglig religiös dystopi som jag bloggat om tidigare.

 

Den ser lovande ut. Det har gjorts en filmatisering 1990 (IMDB-länk här), jag har inte sett den, men borde väl göra det så att jag kan jämföra sen.

Apropå filmatiseringar av Margaret Atwood, enligt Wikipedia är tv-filmatiseringen av Oryx och Crake inte längre på kommande på HBO, men ska bli av. Here’s hoping.

Listigt om England

Veckans jerka har listtema:

Jag älskar listor och jag skriver flera stycken varje vecka i alla möjliga sammanhang. Och eftersom jag vet att jag långt ifrån är ensam om detta fenomen så tänkte jag att veckans tema för jerkan ska vara just en lista-post.

Svara genom att byta ut [blank] nedan mot det som du håller kärt, eller varför inte något som du verkligen inte klarar av. Endast fantasin sätter gränser…

Topp [blank] [blank]

Kul med lista. Englandsresan till ära väljer jag att fokusera på England. Jag ska komplettera med bilder när jag väl är hemma 🙂

Topp 2 + 1 litterära resmål:

Engelska deckare finns det ju många. På den här resan har vi på min begäran specifikt gjort avstickare för att jag ska få se vissa platser:

Oxford på grund av Dorothy Sayers Gaudy Night. Jag har bongat Magdalene Bridge och Tower (och lärt mig att det uttalas Mådlin), Balliol Collage, Lord Peters Alma Mater, på vars mark Shrewsbury Collage finns i boken, folk i en punt (vad är det på svenska?) på Isis (som Thames kallas där) – en grupp som visste hur man gjorde och en som… inte var fullt så smidiga 😀 Och så har jag med boken i handen så noga som möjligt identifierat den plats i skuggan av New Collage där det berömda frieriet godtas 🙂

Shrewsbury på grund av Ellis Peters Broder Cadfael-böcker. Jag ville se Severn, Shrewsbury Abbey och slottet och det fick jag, åtminstone på utsidan (alla muséer och sånt stänger tidigt i England och vi är rätt långsamma). Det är en fin stad, med många gamla byggnader att beundra, speciellt biblioteket.

 

+ 1 = Manchester. Jag känner faktiskt inte till några böcker som utspelar sig i Manchester, men det känns som att det absolut borde finnas någon hårdkokt deckare i stil med V. I. Varshawski i Chicago. Jag menar, staden är full av fascinerande kontraster och storstadsfarlighet: förfallna hus blandade med fullkomligt fantastiska byggnader med fint karvad sandsten, charmigt röriga nattöppna antikvariat (!) och snobbiga köpcenter, uteliggare och sopor på gatorna, polissirener ylar hela natten och på en nattlig promenad till Chinatown på jakt efter middag blev vi erbjudna att köpa kokain… Råkar någon känna till någon som skriver om den stan?

 

Topp 5  brittiska tv-serier

BBC:s Sherlock, förstås. Modern tolkning utan att glömma originalkanon.

BBC:s Pride and Prejudice: den enda rätta. Jennifer Ehle och Colin Firth, med flera fantastiska roller. Mycket omsorgsfullt gjord, inte så att man behöver störa sig på anakronismer.

Bletchley Circle har jag skrivit om tidigare, en grupp med kvinnor som var kodknäckare i Bletchley Park under andra världskriget löser seriemord på 1950-talet. Väldigt välgjord och klarar Bechdeltestet med råge 🙂

The Darling Buds of May: en gammal serie, men väldigt söt, utspelar sig på landsbygden på 1950-talet. En av huvudrollerna spelas av en synnerligen ung Catherine Zeta-Jones.

Downton Abbey är mycket sevärd – åtminstone fram till slutet av tredje säsongen, som gjorde mig så upprörd att jag inte vet om jag ens vill fortsätta titta 😦

Topp tre praktiska saker att ha med på resa till England:

En smarttelefon, så att man kan snabbkolla tågtidtabeller, adresser, kartor osv. Också Wikipedias ”läs på ett annat språk” fungerar ofta som snabb ordbok.

En adapter (med en splitter i för parallella laddningar), så att man kan ladda sagda telefon så fort man sitter ner någonstans där det finns ett uttag. Det går snabbt att tömma batteriet när man surfar mycket.

(Minst) två par skor att byta mellan när hällregnet överraskar. Vädret växlar ganska snabbt i England.

Dubbeljerka

Jag missade totalt bokbloggsjerkan förra veckan, jag kan inte annat än skylla på semesterläge. Jag tänker göra dubbel idag, eftersom jag inte missat en enda sedan jag började för fyra år sedan.

Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?

Jag väntar inte så ofta på någon specifik bok (fast just nu väntar jag faktiskt mycket på Naondel), jag brukar snarare vänta tills det kommit flera delar och sedan sträckläsa.

Harry Potter-serien hittade jag när de första fyra kommit ut, så där väntade jag faktiskt spänt på femman med alla andra (och läste en massa fanfic medan jag väntade), men jag blev inte speciellt besviken på den, som en del andra blev. Visst var det lite jobbigt med ”CAPSLOCK-HARRY”, men det är en bok som jag sedan tyckt allt mera om, eftersom den väcker så intressanta frågor om politik och samhälle, plus att Dolores Umbridge är min absoluta favoritskurk 🙂 Ärligt talat har jag varit mycket mera besviken på sjätte och sjunde delen än på femman. Rowlings slösar bort hela den politiska aspekten i de sista böckerna, jakten på horcruxarna blir ganska tjatig (och epilogen vill jag helst förbigå med tystnad). Jag tycker det är synd att hon inte utforskade den samhälleliga biten av sitt universum bättre. Tack och lov så finns det fanfic som gör det 🙂

Och denna veckas jerka:

Har du råkat på någon relation (kan vara mellan vän/fiende, kollegor emellan, etc.) i en bok (film eller tv-serie) som du fascineras/förundras lite extra över? Om inte, skriv fritt om något som har med relationer att göra (t.ex. din egen relation till en viss författare).

Jovisst. Först en tv-serie: I den nya Sherlock finns det förstås Sherlock och Watson, men har ni tänkt på att relationen mellan Sherlock och Mary egenligen är ännu intressantare? De förstår varandra, på ett alldeles speciellt sätt – mycket mera än Watson förstår någondera, de facto.

Och så kommer jag med fanfic och Potterverse igen. A. J. Hall (som jag skrev om här) har skrivit flera böcker om Draco och Neville, ett par som vid första ögonkastet verkar mycket udda, men vars relation är något helt fantastiskt. Läs själva, börja t.ex. med Lust over Pendle. 

Bara för att vi ska besöka Shrewsbury snart så vill jag lyfta fram Broder Cadfael och Hugh Beringar i Ellis Peters medeltidsdeckarserie. De har en mycket speciell vänskap, den äldre munken och den yngre mannen som står för den världsliga makten. De respekterar varandra och speciellt Hugh kan gärna låta Cadfael komma undan med ett och annat, för att han kan se saker i ett längre perspektiv. Det är trevliga deckare, rekommenderas varmt.

Och så naturligtvis, apropå engelska deckare: Dorothy Sayers Harriet Vane och Lord Peter Whimsey. Två intelligenta och känsliga personer, som har en sorts terrorbalans i sin relation. Något med Harriet berör Lord Peter mer än någon annan. I Gaudy Night säger han att han älskar henne för hennes ”devastationg talent for telling the the truth and keeping to the point”. Det är en kärleksförklaring som är mycket speciell, liksom deras relation.

Sherlock vrider ett varv till

Jag har upprepade gånger skrivit om hur mycket jag älskar BBC:s Sherlock, en moderniserad tolkning av Sherlock Holmes med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman som Sherlock Holmes respektive John Watson. Jag tycker de har gjort ett utmärkt arbete i att balansera de viktorianska ursprungshistorierna med den moderna världen och bromancen mellan Sherlock och Watson är bedårande.

Nu har BBC gjort en specialare, där de tar skådespelarna från den moderna serien och placerar dem i – det viktorianska England. Tala om att vrida på det ett varv till! (Det påminner mig om Shakespeare, som har en pjäs där vi har en kvinna som spelar en man som spelar en kvinna. Plus då att rollen förstås på Shakespeares tid spelades av en man…)

Teaser kan ses bl.a. här. Själva specialaren, Sherlock: The Abominable Bride kan ses på Orion i januari! Jag älskar Orion ❤ och kommer att sitta med fingarna på tangentbordet exakt 8.59 i morgon för att boka biljetter!

Håll tummarna!

På tal om skruvat, har ni stött på Wholock? Här möts Doctor Who och Sherlock, och här är min favorit, Wholock the Musical! Är inte fans det gulligaste som finns?

Vampyrer i olika format

Jag känner mig sliten av alla emotionella vampyrer i samhället just nu, ogina politiker och småaktiga, intoleranta människor. Vi kör eskapism i formen av mera traditionella vampyrer och tittar på en allt mera utflippad (vi är mot slutet av säsong 5 nu och det lär ska bli värre) True Blood. I den är såväl religion som politik betydligt mera hard core, inte minst framställs sammanblandningen av politik och religion som något olycksbådande. Vilket det i och för sig är i verkligheten också.

På mitt nattduksbord ligger också en antologi med vampyrhistorier som heter Sisters of the Night (red. Barbara Hambly och Martin H. Greenberg, utgiven år 1995). Min favorit (so far, jag har några historier kvar) är ”Survival Skills” av Deborah Wheeler, som handlar om en vampyr med två barn (vampyrbarn)  som flyttat till Hollywood, där myndigheterna insisterar på att barnen ska gå i skola. När hon invänder att de är… ”allergiska mot solljus” så erbjuds hon att sättta dem i en kvällskola för barn till skiftesarbetare och ”i branschen”, dvs. filmbranschen. På något sätt smälter barnen bra in i skolan och Valerie blir indragen både i föräldrarföreningen och den lokala datornördsklubben. Speciellt mycket skrattade jag när hon ska vara Lady Dracula på Halloweenfesten som föräldrarföreningen ordnar och beslutar sig för att ha sina egna tänder för bekvämlighetens skull 🙂 Det är en hemskt skojig feel good-historia, läs den om du stöter på den nånstans.

En betydligt allvarligare ton har historien ”Madeleine” i samma samling (skriven av Barbara Hambly), där en vampyr blir utsatt för en förbannelse av sambon till ett av sina offer: hon ska vara medveten om de människors liv hon tar. Följden är att hon börjar höra deras röster i sitt huvud – flera och flera röster ju längre tiden går. Läsaren är med i Madeleines huvud och får höra alla röster med henne, alla småaktiga tankar och ointressanta funderingar om vilken färgs handskar som borde användas när. Rösterna gnäller och klagar och muttrar och tystnar aldrig. Det är verkligt obehagligt, jag tycker synd om henne, samtidigt som hon har förtjänat sitt öde. Välskriven, en liten avslutad historia i sig, inte som Ten Days’ Grace som lika gärna kunnat vara inledningen till en bok (liksom Survival Skills, för den delen).

Ping till novellutmaningen nr 16: ”Läs en novell vars titel börjar på s” (dubbelt upp med ”Survival Skills”) och nummer 21: ”Läs en novell som har ett personnamn i titeln” (”Madeleine”).

Dagens citat

Mina Skype-kontakter har redan sett det här citatet, eftersom jag satt det som humörtext, jag tyckte det var så fyndigt, men det tål att upprepas:

”Television is a medium because it is neither rare nor well done” – Ernie Kovacs

Det finns säkert bra saker på tv också, men jag tycker en hel del av det som görs på tv är tyvärr snarare opium för folket än stimulerande och intressant. Jag som har vuxit upp utan tv uppfattar oftast att folk snarare tittar på tv av allmän vana eller slöhet, än för att det är ett aktivt val. Eller har jag fel? Vad säger ni som ser på tv? Tv-program alltså, inte tv-serier som är en helt egen genre och där jag villigt medger att det finns en massa fantastiska saker att se. Men program. Vad finns det som är sevärt på tv? Varför tittar folk på tv egentligen? Jag är uppriktigt intresserad, det är inte en retorisk fråga.

En tuff brud i blond förpackning

Bokbloggsjerkan är tillbaka, nu med tv-serier som tema (liksom i januari i fjol, märker jag när jag skulle kolla om vi såg The Bletchley Circle i fjol eller i förrfjol):

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Absolut! I år är ”det nya” jag sett något relativt gammalt – Buffy the Vampire Slayer, som gick 1997-2003. I fjol såg vi Firefly på en kollegas rekommendation och jag älskade den. Buffy har stått på min ”borde ses”-lista redan länge, men jag är dålig på att titta på tv-serier på egen hand och det finns så mycket annat vi tittar på tillsammans. Men en kväll sa Andra kattslaven plötsligt ”nu skulle jag kunna titta på Buffy”, så då gjorde vi det – började med det outgivna pilotavsnittet (finns på YouTube, tyvärr hemskt dålig kvalitet) och fortsatte med det första officiella avsnittet direkt på för att jämföra. Nu är vi i mitten av tredje säsongen 🙂

Jag gillar Buffy för att serien har en precis lagom blandning av roligt, spännande, flamsigt och allvarligt för att vara engagerande utan att bli för engagerande. Den har sällan så farliga cliffhangers att man inte kan lägga sig utan måste börja titta på nästa avsnitt (hej True Blood) eller så obehaglig att jag får mardrömmar (hej Walking Dead, som jag klarade precis ett avsnitt av) eller så komplicerade att man ligger vaken för att fundera på vad som kommer att hända härnäst (hej Battlestar Galactica), eller huvudpersoner som gör så dåliga val att man får ont i magen av dem (hej Babylon 5). Dessutom finns det mycket av den, så att den inte tar slut på mitten (som Firefly).

Jag är ju skräckfan och uppskattar de olika övernaturliga företeelserna (inte bara vampyrer) och att hjältarna alltid kollar upp allt de stöter på i böcker för att veta hur de ska sköta saken 😉 (De har ett lite egendomligt skolbibliotek, måste jag säga.) Jag tycker om både de enskilda avsnitten och de mera långsiktiga berättelserna som pågår. Jag gillar att huvudpersonen är blond och späd och samtidigt tuff och stark utav attan – det viktiga är vad hon gör, inte hur hon ser ut. Hon är en tonåring som gör dumma tonåringssaker ibland, men hon har samtidigt integritet och humor. Vänskapen i gänget och förhållandet till mentorn (”the Watcher”, vad han nu heter på svenska) är också inspirerande, det förändras och utvecklas. Jag inser att serien har sina svagheter, som att den är väldigt vit, amerikansk medelklass, men överlag är den en positiv, feministisk serie som jag blir på gott humör av. Så, tack Joss Whedon. (Dollhouse står på listan också 🙂 )

Läs också gärna Hanna Gustafssons krönika ”Buffyeffekten” på Genusfolket om varför Buffy är en feministisk ikon.