Flitigt läsa gör mig klok?

Hängmattstiden närmar sig – till skillnad från vissa som talar om att ”ligga i hängmattan med en bra bok” så brukar jag faktiskt ha tillgång till en alldeles äkta hängmatta 🙂 – och bokbloggsjerkan frågar vad vi ska läsa i sommar.

Well, dels ska jag beta av min hyllvärmarutmaning; hittills har jag läst två hela böcker (Cordelias Honor och We Need To Talk About Kevin, bloggat här) och två halva (Kvinnan som mötte en hund och Andarnas hus). Jag ska läsa ut Andarnas hus först, som är på gång som mest aktivt och sen åtminstone Ngaio Marsh (deckare och hängmatta hör ihop), Emma, skulle jag tro (det borde ju vara bra sommarläsning) och sen kanske Tyst hav, för ämnets skull.

Sen ska jag också ta itu med min lånebokshylla, där finns ett antal böcker som jag lånat om pinsamt många gånger, som Guy Gavriel Kays Tigana, som jag hade på min ”att läsa på sommaren”-lista i fjol (och kanske i förrfjol också…?) och L. M. Montgomerys dagböcker (första delen, som jag läst lite här och där i, men gärna skulle läsa ordentligt). I den mera seriösa klassen tänker jag mig att bita i (pun intended) Äta djur av Jonathan Safran Foer och läsa Nicholas Carrs The Shallows ordentligt – hur ironiskt är det egentligen inte att jag läst just den boken ganska slarvigt och ändå rekommenderar den till höger och vänster?)

Och så ska jag äntligen läsa Kopparbergsvägen 20 av Mathias Rosenlund från början till slut. Jag har bläddrat i den och läst och hört hur mycket som helst om den, men varje gång jag läser i den gör det lite ont i magen. Det här är vår värld, i det land där majoriteten av väljarna i EU valet röstar höger(populistiskt) och tycker att fattiga människor får skylla sig själva och att ärftlig fattigdom inte finns. I den världen och den tiden skriver Rosenlund.