Det går framåt!

”Det går framåt!” utropade ingenjören när redan det andra järnvägståget med människor, kol, verktyg och livsmedel löpte in på den föregående dag anlagda bansträckan. Prärien glödde matt i det gula solskenet och de höga skogbevuxna bergen stod i ett blått dis vid horisonten. Vilda hundar och häpna präriebufflar bevittnade hur ödemarken vaknade till liv och rörelse, hur den gröna marken fläckades av kol och aska och papper och bleckbitar. Den första hyvelns vitschande skrämde upp det tysta landet, det första bösskottet smällde och ekade bort i bergen, släggslagen klingade klara mot det första städet. Ett plåthus växte upp, följt nästa dag av ett trähus, och sen kom det dagligen nya, till slut även av sten.

Staden växer, den blir stor och viktig centralort, efter en jordbävning byggs den om och blir vacker och en sevärdhet, speciellt museet där stadens historia presenteras. Så småningom förfaller den, det är ett vackert och kulturellt förfall, vetenskap och konst snarare än värdslig framgång är det viktiga: ”den vemodiga skönheten i gamla mossbelupna trädgårdar med förvittrade statyer och igenvuxna dammar”. Men också detta skede förrinner, staden blir ett förfallet tillhåll för ”vilda, frånstötande människor”, som dör ut de med. Någon gång kommer expeditioner på jakt efter mytiska skatter, men sist och slutligen tar skogen över, tar tillbaka.

”Det går framåt!” utropade en hackspett som satt och knackade på stammen och såg belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. ‘

Herman Hesses novell Staden (övers. Nils Holmberg) är en berättelse om en stads uppkomst, utveckling och fall, men jag läser den som en allegori över civilisationen, eller civilisationers historia. Jag funderade i början på om det var någon speciell plats som avsågs, men det är inget exakt ställe, det är vilken plats som helst, det är ett mönster. Och beroende på betraktarens perspektiv så går det framåt. Frågan är bara om vi ser på det som en ingenjör eller en hackspett?

En melankolisk novell, stadens storslagenhet och slutliga förfall (ur ingenjörsperspektiv) har en viss undergångsstämning som är svår att skaka av sig. Samtidigt finns det något positivt i tanken på hur naturen slutligen återställer balansen.

Novellutmaning III, kategori 6: Läs en novell som översatts från tyskan. 

Annonser

3 tankar om “Det går framåt!

    • Jag gillade den här novellen, försöker komma ihåg om jag läst något annat av honom, men tror inte det. Har lust att säga att jag läst Stäppvargen, men tror att det är så att en kompis läste den och talade om den…
      Glömde skriva att novellen ingår i en samling som heter Flera Nobeller. . Där finns mycket läsvärt.

  1. Ping: En viktoriansk historia – En kattslavs dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s