Roald Dahl roundup

Idag/igår tog novellutmaningen slut, tyvärr har jag inte riktigt hunnit med den så mycket som jag skulle vilja, även om jag har läst en hel massa noveller – tack vare utmaningen och här på sistone tack vare mitt Sookie Stockhousefnatt…

De senaste dagarna har jag läst Roald Dahls Tales of the Unexpected, jag har läst den tidigare, novellen Lamb to the Slaughter de facto flera gånger, då den ofta dyker upp i antologier. Helena Dahlgren nämnde Dahls novell The Landlady i sin bok 100 hemskaste, vilket inspirerade mig att läsa om den och sen måste jag ju läsa lite andra historier i samlingen.

De är fortfarande bra, de bästa är direkt fantastiska, men jag märker att jag noterar Roald Dahls omtalade misogyni mera än jag gjorde som yngre. Misogyni, förresten, snarare misantropi – de allra flesta personerna i berättelsen är obehagliga människor på ett eller annat sätt. Jag menar, det är inte så att alla personer behöver vara änglar, men när jag som läsare snarast tycker att det är skönt att det händer dem otrevliga saker så är det något överdrivet när så gott som alla är direkt vedervärdiga…

Nedan ett urval (varning för spoilers):

11. Läs en novell där huvudpersonen är förälskad: ”Lamb to the Slaughter”.

Mary Malony är gravid i sjätte månaden och älskar sin polismake djupt, hela hennes värld kretsar kring honom. En dag kommer han hem vill skiljas. (Från sin gravida fru några månader före födseln, ni förstår vad jag menar med otrevliga typer?) Förrvirad och upprörd drämmer hon till honom i huvudet med en djupfryst lammstek. För att rädda sitt ofödda barn från galgen sätter hon lammet i ugnen, går ut och köper tillbehör och kommer hem och anmäler att hennes man blivit mördad.  Medan polisen säkrar spår och kollar upp hennes agerande under kvällen bjuder hon dem på lammstek. De äter upp den med god aptit medan de diskuterar hur de ska hitta mordvapnet…

16. Läs en novell med en kroppsdel i titeln: Neck

En kolumnist lyckas mygla med sig på en veckoslutsbjudning hos en rik adelsman och hans goldddigger till fru. Hon flirtar ohämmat med andra män och är allmänt överlägsen och ovänlig mot sin make. Huvudpersonen och den äkta mannen ser på avstånd hur hon och en annan man flirtar och hånglar i trädgården. I samband med det lyckas hon fastna med huvudet i en staty. Först verkar han fundera på om han överhuvudtaget ska ha sönder statyn för att få loss henne, och sedan när butlern erbjuder alternativen såg och yxa så tar han yxan och väger den fundersamt i handen. Alla inblandade inser att han kontemplerar att helt enkelt hugga huvudet av henne i stället för att slå sönder statyn. (Även om han inte gör det till sist så finns insikten där för alltid.)

26. Läs en novell med ett eller flera personnamn i titeln: William and Mary

Marys man William har dött i cancer och en vecka senare får hon ett brev, där det visar sig att han låtit en kirurgkollega plocka ut hans hjärna för att testa om det går att få den att leda utanför kroppen. Det enda som finns är ett öga, så han kan se, men inte kommunicera. Läkaren är (förståeligt nog) mycket stolt över sin skicklighet, men Mary ser sin dominante man hjälplös och kräver att få hem honom, så att hon kan ”ta hand om honom”. På hennes beteende förstår läsaren att hon vill ha hem honom just för att han är hjälplös och helt utelämnad åt henne.

29. Läs en novell med ett yrke i titeln: The Landlady

En hyresvärdinna är inte direkt ett yrke, men jag ville gärna tipsa om den oväntade historien där en ung man kommer till en stad och söker logi och hittar en billig Bed and Breakfast hos den äldre, småfnoskig dam, som har taxidermi som hobby…

38. Läs en novell som har något som kan flyga i titeln: My Lady Love, My Dove

Ett äkta par tjuvlyssnar på ett par de bjudit hem över natten för att spela bridge. Det visar sig att de är falskspelare. I stället för att indignerat slänga ut dem beslutar frun att de också ska skaffa ett system.

Bonus, som jag inte fick in i en kategori: The Way Up To Heaven.

Mrs Foster blir väldigt nervös av att komma försent och hennes man tycker det är trevligt att plåga henne genom att avsiktligt försena dem. Detta har hållit på i över trettio år. Till slut hämnas hon på ett mycket intrikat sätt; när han springer tillbaka för att hämta något i det tomma huset straxt innan hon ska resa bort flera veckor (han ska bo på klubben, tjänstefolket har ledigt) så lämnar hon honom där och åker till flygfältet. Först när hon kommer tillbaka ringer hon hissfirman för att meddela att hissen tycks ha fastnat mellan andra och tredje våningen…  Det går att förstå, för han är verkligen en sadist, och samtidigt så är det väldigt obehagligt.

Roald Dahl: bra författare, men med en djup misstro gentemot människor. Bäst avnjuden som barnboksförfattare eller små doser åt gången…

Annonser

Magikern Elvis

En sak som är fascinerande med att läsa allt amerikanskt övernaturligt fluff som jag lästsistone är hur viktig Elvis fortfarande är för många. I Charlaine Harris värld så är förklaringen till att det finns folk som bongar Elvis här och där att han de facto är en vampyr, fast övergången blev inte så lyckad, så han är inte speciellt intelligent, livnär sig helst på kattblod och föredrar att kallas Bubba.

I en av novllerna i min hög med novellsamlingar finns i samlingen My Big Fat Supernational Wedding (red. P. N. Elrod, 2006) en historia av P. N. Elrod som heter ”All Shook Up”, där en kvinna som sköter cateringen på ett bröllop träffar en Elvisimitatör som är något alldeles extra. Hon har själv förmågan att kunna läsa av människor mycket bra, men Elvisimitatören kan sjunga så att han faktiskt kan förändra folk. Som på det här bröllopet, där han genom att sjunga ett antal Elvislåtar kan hjälpa det nyblivna äkta paret att på allvar ha en chans att få äktenskapet att lyckas. För Elvis musik är magisk – åtminstone när den här killen sjunger. Cute.

Berättelsen passar utmärkt in i novellutmaningens kategori nr 17: Läs en novell där musik spelar en stor roll

Specialrätten

För många, många år sedan läste jag en novellsamling kallad Mitt första mord, en antologi med spänningsnoveller som alla var författarnas första publicerade (mer eller mindre i alla fall). En av dem hette Specialrätten, och jag minns att författaren kommenterade att han i många, många år efteråt blev presenterad för folk som ”mannen som skrev Specialrätten, ni vet”. Berättelsen och begreppet har levat kvar i vår familj sedan dess – jag har läst om den ett par gånger, men boken har länge varit försvunnen.

Häromdagen plockade jag ner en Ellery Queen-samling med noveller som heter Quiet Horror och återupptäckte till min glädje att den första novellen i samlingen heter The Speciality of the House och var vår gamla bekant. De facto är hela samlingen av samma författare – Stanley Ellin – och jag ser fram emot att bekanta mig mera med hans författarskap.

Debutnovellen utkom år 1948 och är en enkel liten historia, som helt bygger på underförstådda tolkningar.

Huvudpersonen blir av sin chef bjuden till en exklusiv, praktiskt taget hemlig restaurang som alltid bara har en dagens rätt. Först tycker han att det är lite konstigt och att maten är ganska smaklös, men sedan han vant sig så lär han sig att uppskatta den lika mycket som sin chef och de går dit regelbundet. En gång serveras husets specialrätt – det som kallas lamm Amirstan, en rätt så fantastisk att det är som att få en glimt av sin själ. Alla på restaurangen är som bergtagna. Synd om den stamkund som inte är där, av någon anledning…

Huvudpersonen och hans chef räddar senare en av servitörerna från ett fyllo som attackerar honom. Som tack ger han dem rådet att inte gå in i köket, men chefen kan inte förstå varför han inte skulle ta vara på den chansen, om han nu en gång får den äran – vilket han får, kvällen innan han ska iväg på en lång resa.

Inget sägs rakt ut, men läsaren förstår mycket väl vad specialrätten går ut på och varför den är så sällsynt. Det krypande obehaget växer genom hela novellen och på slutet går det kalla kårar utmed ryggen. Jag placerar definitivt den här novellen i novellutmaningens kategori nr 25: Läs en kuslig novell

Extreme Makeover Vamp Edition

Av alla egendomliga tv-program så tycker jag konceptet med Extreme makeover är lite lustigt. Inte ”gör om mig” som sådant, när någon vill ha lite omväxling och ber om hjälp för att göra om sig, köket eller vad det nu kan gälla, det kan jag förstå. Men finns det faktiskt program där programmakarna hoppar på intet ont anande offer, för att någon i deras bekantskapskrets tycker att de saknar stil?

Jag har alltså uppriktigt sagt ingen aning om ett sådant program existerar i verkligheten, men i Charlaine Harris bok Dead and Gone så finns det en sådan reality show med vampyrer 🙂 Vampyrer kan ju i princip leva väääldigt länge, så det är inte bara ”åttiotalet ringde” som kan vara problemet, utan kanske ”1700-talet ringde”. I Dead and Gone syns showen i en liten scen i förbifarten, men Leigh Evans har i sin novell ”Extreme Makeover Vamp Edition” tagit fasta på konceptet och gett programmakarna en helt egen liten berättelse om hur de ska göra om en synnerligen ovillig (vampyr)brud till ett arrangerat bröllop. Sagda brud låser in sig, men så enkelt är det inte. Ska det bli program så ska det.

Det är en ganska knasig historia, jag förstår mig som sagt inte på hela konceptet, och inte heller på kravet på rätt sorts kläder – men det roliga med novellen är att jag trots det verkligen kan förstå och sympatisera med det omaka paret som ska sköta jobbet. De tycker verkligen att det är viktigt med stil och mode och framför allt att jobbet Ska Bli Gjort. De har flera hundra års erfarenhet och kan reminicera om modets växlingar. Novellen är rolig och på något sätt lite rörande, eftersom vänskapen mellan huvudpersonerna är mycket speciell. De är fullkomligt olika, men när uppdraget är utfört – på ett oväntat sätt, som inte känns så obehagligt integritetskränkande som konceptet de facto är – varvar de ner och somnar tillsammans. Tryggt.

”Extreme Makeover Vamp Edition” ingår i en fanficsamling med historier inspirerade av Charlaine Harris berättelser om Sookie Stackhouse, som jag ju slukat på sistone. På grund av att det just var vänskapen i berättelsen som berörde mig så passar den bra i novellutmaningens kategori nr 34: Läs en novell som handlar om vänskap.

Sookie Stockhouse-maraton

De senaste veckorna har jag plöjt igenom alla Sookie Stackhouse-böckerna, dvs. Charlaine Harris serie The Southern Vampire Mysteries, antagligen mest bekanta som inspirationen till tv-serien True Blood. Jag har läst den första tidigare och på antikvanti plockat upp några av de följande i serien och de har sedan stått olästa i min spefihylla ett bra tag. För ett tag sen plockade jag den första ur hyllan för att läsa om den, eftersom jag var i behov av lättläst underhållning och tänkte att det skulle vara lagom med lite blandning av humor och spänning. Och det satt helt perfekt just nu 🙂 Jag läste i rask takt alla jag hade hemma och var än en gång tacksam för stadsbiblioteket, där jag kunde låna de böcker jag saknade. ❤

Har ni sett True Blood så känner ni till konceptet, men här en introduktion:

Utgångspunkten i serien är en ung kvinna (Sookie) som jobbar som barflicka i en liten håla i norra Louisiana. Hon är blond och söt, men folk tycker att hon är lite konstig. Vilket hon är, eftersom hon är telepatisk. Det är svårt att stänga av, så ibland tenderar hon att vara aningen distraherad. En kväll kommer det in en vampyr och beställer en flaska True Blood – i detta universum har vampyrerna kommit ”ur skåpet” för ett par år sedan, eftersom japanerna har tagit fram en syntetisk ersättning för blod och de nu kan leva på det i stället för på människor. (Det är förstås inte så enkelt.) Sookie räddar vampyren från en attack och inser att hon inte hör vad han tänker. Det är så vilsamt för henne och de börjar sällskapa. Så småningom visar det sig förstås att en massa andra mytiska figurer faktiskt också existerar. Sookie blir involverad i alternativa världar och upplever en massa dramatik. Och har rätt så mycket spektakulär (men inte alltför grafisk) sex 🙂

Böckerna är flytande skrivna och har en bra balans mellan spänning och humor. Bland annat gillar jag att Sookie är uppfostrad som en artig sydstatskvinna, men kan ge igen vid behov.  Harris har också skapat en ganska realistisk bild av vad som händer när människorna får reda på att vampyrer finns på riktigt: de nyfikna, de likgiltiga, de ängsligt korrekta, de skamlösa ”fang bangers” som dras till faran, de bigotta som startar en religiös hatkyrka… och så vidare. Om man gillar genren så rekommenderar jag böckerna, jag blev på gott humör av dem 🙂

Jag rekommenderar för all del tv-serien också, om man står ut med ganska mycket sex och blod. Den är delvis våldsam, men inte värre än att jag kan titta på den och jag är rätt känslig. Den flippar ut rejält mot slutet, men de första tre-fyra säsongerna är bra.

Eftersom jag bara läst fluff på sistone så är jag efter i både novellutmaningen och Nobelpristagarutmaningen (fy på mig), men nu tror jag att jag är redo för lite mera substans igen. Startar så smått igen på novellumaningen med ännu lite mera Sookie: en av novellerna i samlingsvolymen A Touch of Dead: Gift Wrap. Smärre spoilers följer, inga stora.

I Gift Wrap ska Sookie fira jul ensam – hon har grälat med sin bror och har inte just kvar annan familj. Hon vill inte tränga sig på någon och har förtillfället ingen partner, så hon är ensam hemma. Lite rastlös och melankolisk går hon på en promenad och hittar en skadad, spritt naken, man i skogen – naken, eftersom varulvar är nakna när de ändras tillbaka till människor. Sookie är en hjälpsam och vänlig person, så hon tar hem honom, tvättar av honom, bjuder på mat och gömmer honom från några personer från dem flock som attackerat honom. När han återhämtat sig lite så har har de lite rajtan-tajtan och följande dag är han borta, men Sookie är på mycket bättre humör. Hennes farfarsfar, som är en alv, dyker upp på juldagen och vill fira den med henne. De har det väldigt trevligt (om än på ett mera sansat sätt än med hennes förra besökare). En kort diskussion mellan ett par personer i skogen utanför avslöjar för läsaren att den man Sookie hittade i skogen egentligen var en hemlig julklapp från hennes förfader, lämpligt förpackad för att tilltala henne: någon som behöver hjälp och beskydd och dessutom är snygg och trevlig och bra i sängen. Snällt 🙂

Jag strechar temat lite och låter novellen  täcka kategori 31: Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse. (Strängt taget så har han ju inte råkat ut för något, men det är en detalj :-))

Novelltriss

På sistone har jag för Novellutmaning II läst en novellsamling som heter Adventure Stories from the Strand, med ett urval berättelser från 1892 till 1949. Den äldsta novellen är Rudyard Kipling: The Lost Legion och den nyaste av en Hilton Brown: Driver!

The Lost Legion (1892) är en Kiplinghistoria från gränsen mellan norra (dåvarande) Indien (nu Pakistan) och Afganistan, om ett indiskt kompani under det stora upproret som blir slaktat av afganerna och trettio år senare förtfarande hemsöker området – till stor hjälp för de indiska (infödda och engelska) trupper som ska ta sig in i området för att tillfångata en gränsrövare. Den är välskriven, som ju Kipling är, men också väldigt, väldigt kolonial. Afganerna är råa vildar och måste straffas, men ändå ska det ske på ett civilicerat sätt – detta är definitivt den Kipling som skrev The White Man’s Burden.

  • 40. Läs en novell som är den första i en novellsamling

En lite roligare berättelse är The Adventure of the Cantankerous Old Lady av Grant Allen (1898), en kort historia om en bildad, men utfattig flicka som tar tjänst som resesällskap till en äldre dam och lyckas rädda dennas dyrbara juveler från att bli stulna av en bedragare. Intrigmässigt är den inte speciell märkvärdig, men huvudpersonen är sympatiskt beskriven – jag gillar framför allt hur hon får jobbet genom att lyssna på två damer som diskuterar svårigheten att hitta ett bra sällskap och sedan erbjuda sina tjänster. Inte ens den knarriga damen är speciellt otrevlig, bara lite jobbig.

Trivia: enligt Wikipedia så var författaren en kanadensisk scfiförfattare och jag tänkte när jag läste den att den påminde mig lite i stil om L. M. Montgomery 🙂 Ska kolla in hans scifi, gamla scifihistorier är oft rolig läsning.

  • 19. Läs en novell som är skriven på 1800-talet

Driver! (1949) En efterlyst brottsling i Rhodesia överlämnar sig själv till polisen och berättar en fruktansvärd historia om hur hans partner blivit förlamad av en kula och när hans kumpan lämnade honom på en ö i väntan på hjälp så har han blivit levande uppäten av köttätande myror… Det låter lite som en av Stephen Kings noveller,  men enligt Wikipedia existerar de faktiskt. Obehagligt.

  • 37. Läs en novell med en titel som består av ett enda ord

Sammanfattning av det jag läst hittills är att det är spännande, men inte odödlig läsning, vilket väl stämmer bra in på The Strands koncept.

 

Maher-shalal-hashbaz

Dorothy Sayers är mest känd för att ha skrivit om den intelligente och förfinade Lord Peter Whimsey, som löser brott. Det är lysande golden age-deckare, väl värda att läsa än idag. Men hon har också skrivit ett antal små historier med en helt annan sorts huvudperson, Mr. Montague ”Monty” Egg, handelsresande i vin och sprit. Han är betydligt mera handfast och jordnära och gillar att citera små rim ur Salesman’s Handbook, full med goda råd och sätt att få sina varor sålda. Han är inte fullt så intelligent, men observant och praktiskt lagd och lyckas på så sätt lösa ett antal brott han med.

Maher-shalal-hashbaz är en berättelse om hur han råkar köra förbi en folksamling mitt i London som alla tittar på en katt som sitter uppe i ett träd. Det visar sig att Maher-shalal-hashbaz (fint namn på en katt, T. S. Eliot skulle vara nöjd!) är en ung flickas förrymda katt, som hon är på väg att erbjuda till någon som annonserat efter en ”hard-working, capable CAT”. De har ont om pengar hemma nämligen och hon vill gärna att katten ska få ett bra hem. Mr. Egg tycker att det låter lite egendomligt och erbjuder sig för säkerhets skull att köra flickan till intervjun. Allt verkar ok, men ändå lite mystiskt och när Mr. Egg kommer till stan nästa gång så åker han och hälsar på flickan – och där är Maher-shalal-hashbaz, som på något sätt hade hittat tillbaka hem. Familjen hade beslutat sig för att returnera pengarna, men det finns inte längre någon med det namnet på den adressen – men de förra hyresgästerna (som hette något helt annat) har lämnat efter sig en massa döda katter begravna i trädgården.

Mr. Egg diskuterar lite med grannarna och får reda på att där bott en gammal man med sina anhöriga. Mannen har dött nyligen, inte oväntat, då han hade dåligt hjärta. Vad alla de begravna katterna gör i trädgården vet de inte – den gamle mannen var hemskt rädd för katter, kanske de anhöriga hade dödat dem för att han inte skulle behöva se dem, fast det är förstås lite egendomligt att de alla verkar ha dött nyligen och ungefär samtidigt. Men Mr. Egg drar en annan, mycket obehagligare slutsats…

Jag sätter den här i novellutmaningen II:s kategori nr 20: Läs en novell som handlar om ett mord. Ett lite annorlunda sorts mord, men likafullt ett mord. Monty Egg beslutar sig för att åtminstone försöka få de anhöriga anmälda på något sätt. Inte att det egentligen är hans jobb, men å andra sidan så står det ju i hans favoritbok att:

To serve the Public is the aim
Of every salesman worth the name.