Extreme Makeover Vamp Edition

Av alla egendomliga tv-program så tycker jag konceptet med Extreme makeover är lite lustigt. Inte ”gör om mig” som sådant, när någon vill ha lite omväxling och ber om hjälp för att göra om sig, köket eller vad det nu kan gälla, det kan jag förstå. Men finns det faktiskt program där programmakarna hoppar på intet ont anande offer, för att någon i deras bekantskapskrets tycker att de saknar stil?

Jag har alltså uppriktigt sagt ingen aning om ett sådant program existerar i verkligheten, men i Charlaine Harris bok Dead and Gone så finns det en sådan reality show med vampyrer 🙂 Vampyrer kan ju i princip leva väääldigt länge, så det är inte bara ”åttiotalet ringde” som kan vara problemet, utan kanske ”1700-talet ringde”. I Dead and Gone syns showen i en liten scen i förbifarten, men Leigh Evans har i sin novell ”Extreme Makeover Vamp Edition” tagit fasta på konceptet och gett programmakarna en helt egen liten berättelse om hur de ska göra om en synnerligen ovillig (vampyr)brud till ett arrangerat bröllop. Sagda brud låser in sig, men så enkelt är det inte. Ska det bli program så ska det.

Det är en ganska knasig historia, jag förstår mig som sagt inte på hela konceptet, och inte heller på kravet på rätt sorts kläder – men det roliga med novellen är att jag trots det verkligen kan förstå och sympatisera med det omaka paret som ska sköta jobbet. De tycker verkligen att det är viktigt med stil och mode och framför allt att jobbet Ska Bli Gjort. De har flera hundra års erfarenhet och kan reminicera om modets växlingar. Novellen är rolig och på något sätt lite rörande, eftersom vänskapen mellan huvudpersonerna är mycket speciell. De är fullkomligt olika, men när uppdraget är utfört – på ett oväntat sätt, som inte känns så obehagligt integritetskränkande som konceptet de facto är – varvar de ner och somnar tillsammans. Tryggt.

”Extreme Makeover Vamp Edition” ingår i en fanficsamling med historier inspirerade av Charlaine Harris berättelser om Sookie Stackhouse, som jag ju slukat på sistone. På grund av att det just var vänskapen i berättelsen som berörde mig så passar den bra i novellutmaningens kategori nr 34: Läs en novell som handlar om vänskap.

Sookie Stockhouse-maraton

De senaste veckorna har jag plöjt igenom alla Sookie Stackhouse-böckerna, dvs. Charlaine Harris serie The Southern Vampire Mysteries, antagligen mest bekanta som inspirationen till tv-serien True Blood. Jag har läst den första tidigare och på antikvanti plockat upp några av de följande i serien och de har sedan stått olästa i min spefihylla ett bra tag. För ett tag sen plockade jag den första ur hyllan för att läsa om den, eftersom jag var i behov av lättläst underhållning och tänkte att det skulle vara lagom med lite blandning av humor och spänning. Och det satt helt perfekt just nu 🙂 Jag läste i rask takt alla jag hade hemma och var än en gång tacksam för stadsbiblioteket, där jag kunde låna de böcker jag saknade. ❤

Har ni sett True Blood så känner ni till konceptet, men här en introduktion:

Utgångspunkten i serien är en ung kvinna (Sookie) som jobbar som barflicka i en liten håla i norra Louisiana. Hon är blond och söt, men folk tycker att hon är lite konstig. Vilket hon är, eftersom hon är telepatisk. Det är svårt att stänga av, så ibland tenderar hon att vara aningen distraherad. En kväll kommer det in en vampyr och beställer en flaska True Blood – i detta universum har vampyrerna kommit ”ur skåpet” för ett par år sedan, eftersom japanerna har tagit fram en syntetisk ersättning för blod och de nu kan leva på det i stället för på människor. (Det är förstås inte så enkelt.) Sookie räddar vampyren från en attack och inser att hon inte hör vad han tänker. Det är så vilsamt för henne och de börjar sällskapa. Så småningom visar det sig förstås att en massa andra mytiska figurer faktiskt också existerar. Sookie blir involverad i alternativa världar och upplever en massa dramatik. Och har rätt så mycket spektakulär (men inte alltför grafisk) sex 🙂

Böckerna är flytande skrivna och har en bra balans mellan spänning och humor. Bland annat gillar jag att Sookie är uppfostrad som en artig sydstatskvinna, men kan ge igen vid behov.  Harris har också skapat en ganska realistisk bild av vad som händer när människorna får reda på att vampyrer finns på riktigt: de nyfikna, de likgiltiga, de ängsligt korrekta, de skamlösa ”fang bangers” som dras till faran, de bigotta som startar en religiös hatkyrka… och så vidare. Om man gillar genren så rekommenderar jag böckerna, jag blev på gott humör av dem 🙂

Jag rekommenderar för all del tv-serien också, om man står ut med ganska mycket sex och blod. Den är delvis våldsam, men inte värre än att jag kan titta på den och jag är rätt känslig. Den flippar ut rejält mot slutet, men de första tre-fyra säsongerna är bra.

Eftersom jag bara läst fluff på sistone så är jag efter i både novellutmaningen och Nobelpristagarutmaningen (fy på mig), men nu tror jag att jag är redo för lite mera substans igen. Startar så smått igen på novellumaningen med ännu lite mera Sookie: en av novellerna i samlingsvolymen A Touch of Dead: Gift Wrap. Smärre spoilers följer, inga stora.

I Gift Wrap ska Sookie fira jul ensam – hon har grälat med sin bror och har inte just kvar annan familj. Hon vill inte tränga sig på någon och har förtillfället ingen partner, så hon är ensam hemma. Lite rastlös och melankolisk går hon på en promenad och hittar en skadad, spritt naken, man i skogen – naken, eftersom varulvar är nakna när de ändras tillbaka till människor. Sookie är en hjälpsam och vänlig person, så hon tar hem honom, tvättar av honom, bjuder på mat och gömmer honom från några personer från dem flock som attackerat honom. När han återhämtat sig lite så har har de lite rajtan-tajtan och följande dag är han borta, men Sookie är på mycket bättre humör. Hennes farfarsfar, som är en alv, dyker upp på juldagen och vill fira den med henne. De har det väldigt trevligt (om än på ett mera sansat sätt än med hennes förra besökare). En kort diskussion mellan ett par personer i skogen utanför avslöjar för läsaren att den man Sookie hittade i skogen egentligen var en hemlig julklapp från hennes förfader, lämpligt förpackad för att tilltala henne: någon som behöver hjälp och beskydd och dessutom är snygg och trevlig och bra i sängen. Snällt 🙂

Jag strechar temat lite och låter novellen  täcka kategori 31: Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse. (Strängt taget så har han ju inte råkat ut för något, men det är en detalj :-))

Novelltriss

På sistone har jag för Novellutmaning II läst en novellsamling som heter Adventure Stories from the Strand, med ett urval berättelser från 1892 till 1949. Den äldsta novellen är Rudyard Kipling: The Lost Legion och den nyaste av en Hilton Brown: Driver!

The Lost Legion (1892) är en Kiplinghistoria från gränsen mellan norra (dåvarande) Indien (nu Pakistan) och Afganistan, om ett indiskt kompani under det stora upproret som blir slaktat av afganerna och trettio år senare förtfarande hemsöker området – till stor hjälp för de indiska (infödda och engelska) trupper som ska ta sig in i området för att tillfångata en gränsrövare. Den är välskriven, som ju Kipling är, men också väldigt, väldigt kolonial. Afganerna är råa vildar och måste straffas, men ändå ska det ske på ett civilicerat sätt – detta är definitivt den Kipling som skrev The White Man’s Burden.

  • 40. Läs en novell som är den första i en novellsamling

En lite roligare berättelse är The Adventure of the Cantankerous Old Lady av Grant Allen (1898), en kort historia om en bildad, men utfattig flicka som tar tjänst som resesällskap till en äldre dam och lyckas rädda dennas dyrbara juveler från att bli stulna av en bedragare. Intrigmässigt är den inte speciell märkvärdig, men huvudpersonen är sympatiskt beskriven – jag gillar framför allt hur hon får jobbet genom att lyssna på två damer som diskuterar svårigheten att hitta ett bra sällskap och sedan erbjuda sina tjänster. Inte ens den knarriga damen är speciellt otrevlig, bara lite jobbig.

Trivia: enligt Wikipedia så var författaren en kanadensisk scfiförfattare och jag tänkte när jag läste den att den påminde mig lite i stil om L. M. Montgomery 🙂 Ska kolla in hans scifi, gamla scifihistorier är oft rolig läsning.

  • 19. Läs en novell som är skriven på 1800-talet

Driver! (1949) En efterlyst brottsling i Rhodesia överlämnar sig själv till polisen och berättar en fruktansvärd historia om hur hans partner blivit förlamad av en kula och när hans kumpan lämnade honom på en ö i väntan på hjälp så har han blivit levande uppäten av köttätande myror… Det låter lite som en av Stephen Kings noveller,  men enligt Wikipedia existerar de faktiskt. Obehagligt.

  • 37. Läs en novell med en titel som består av ett enda ord

Sammanfattning av det jag läst hittills är att det är spännande, men inte odödlig läsning, vilket väl stämmer bra in på The Strands koncept.

 

Maher-shalal-hashbaz

Dorothy Sayers är mest känd för att ha skrivit om den intelligente och förfinade Lord Peter Whimsey, som löser brott. Det är lysande golden age-deckare, väl värda att läsa än idag. Men hon har också skrivit ett antal små historier med en helt annan sorts huvudperson, Mr. Montague ”Monty” Egg, handelsresande i vin och sprit. Han är betydligt mera handfast och jordnära och gillar att citera små rim ur Salesman’s Handbook, full med goda råd och sätt att få sina varor sålda. Han är inte fullt så intelligent, men observant och praktiskt lagd och lyckas på så sätt lösa ett antal brott han med.

Maher-shalal-hashbaz är en berättelse om hur han råkar köra förbi en folksamling mitt i London som alla tittar på en katt som sitter uppe i ett träd. Det visar sig att Maher-shalal-hashbaz (fint namn på en katt, T. S. Eliot skulle vara nöjd!) är en ung flickas förrymda katt, som hon är på väg att erbjuda till någon som annonserat efter en ”hard-working, capable CAT”. De har ont om pengar hemma nämligen och hon vill gärna att katten ska få ett bra hem. Mr. Egg tycker att det låter lite egendomligt och erbjuder sig för säkerhets skull att köra flickan till intervjun. Allt verkar ok, men ändå lite mystiskt och när Mr. Egg kommer till stan nästa gång så åker han och hälsar på flickan – och där är Maher-shalal-hashbaz, som på något sätt hade hittat tillbaka hem. Familjen hade beslutat sig för att returnera pengarna, men det finns inte längre någon med det namnet på den adressen – men de förra hyresgästerna (som hette något helt annat) har lämnat efter sig en massa döda katter begravna i trädgården.

Mr. Egg diskuterar lite med grannarna och får reda på att där bott en gammal man med sina anhöriga. Mannen har dött nyligen, inte oväntat, då han hade dåligt hjärta. Vad alla de begravna katterna gör i trädgården vet de inte – den gamle mannen var hemskt rädd för katter, kanske de anhöriga hade dödat dem för att han inte skulle behöva se dem, fast det är förstås lite egendomligt att de alla verkar ha dött nyligen och ungefär samtidigt. Men Mr. Egg drar en annan, mycket obehagligare slutsats…

Jag sätter den här i novellutmaningen II:s kategori nr 20: Läs en novell som handlar om ett mord. Ett lite annorlunda sorts mord, men likafullt ett mord. Monty Egg beslutar sig för att åtminstone försöka få de anhöriga anmälda på något sätt. Inte att det egentligen är hans jobb, men å andra sidan så står det ju i hans favoritbok att:

To serve the Public is the aim
Of every salesman worth the name.

En emotionell vampyr

Folk slänger sig ofta med uttrycket ”emotionell vampyr” om vissa människor. I en berättelse jag läste nyligen förekommer det en kvinna som verkligen lever upp till titeln. I teatervärlden i New York dyker det upp en ung kvinna som är en otroligt bra skådespelerska, hon lämnar alla andra i skuggan. Huvudpersonen träffar henne på en provspelning, där han också träffar en av hennes ex-pojkvänner, som varnar honom för henne: hon tar känslorna ifrån folk och gör dem till sina. Det är därför hon är så bra på scen. Men de som råkat ut för henne är gråa skuggor av sig själva, oförmögna att känna något på riktigt. Huvudpersonen fascineras av henne och beslutar sig för att lära känna henne. Och lära sig hennes hemlighet, så att han kan bli en värdig motspelare.

Ryys.

Jag plockade upp den här boken på ett café jag satt på och läste den här historien och det gick kalla kårar över ryggen på mig. Huvudpersonen väljer alltså att göra som hon, förstöra andra människor för att främja sin egen karriär. Verkligt obehagligt, väl beskrivet. Jag kommer aldrig riktigt att kunna se en riktigt bra rollprestation utan att undra en alldeles liten aning…

Författaren heter Chet Williamson, novellen heter …To Feel Another’s Woe (1989) och jag hittade den i antologinThe Giant Book of Best New Horror (en samlingsvolym  av antologier – det kan verkligen leda till knasiga namn, inte sant?)

Den passar in i Novellutmaningen II:s kategori nr 24: Läs en novell av en författare vars efternamn börjar på samma bokstav som ditt.

Nobelliga noveller

Idag tänker jag slå två flugor i en smäll och blogga om Perl S. Bucks noveller och på så sätt kombinera novellutmaningen och Nobelutmaningen 🙂

Den amerikanska författaren Pearl Buck fick Nobelpriset år 1938, motiveringen löd:

för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk

Jag borde kanske ha läst någon av de ”rika och episka skildringarna”, men jag hade en novellsamling i hyllan som jag läst för många år sedan och nu läste om: Silverfjärilen och andra noveller (Fourteen Stories). Det är en samling med noveller som utgavs mellan 1943 och 1961.

Jag måste erkänna att jag tycker att dammet lagt sig över många av historierna. Många fokuserar mycket på ”äkta, mjuk kvinnlighet” och traditioner, även om det i flera också beskrivs hur samhället förändras, speciellt de som handlar om Japan och Kina – inte minst i titelnovellen, där vi får en berättelse om en gammal, förvirrad kvinna som går under i det nya, hårda samhället som kommunismen skapar. Hon kan inte förstå att privat ägande är förbjudet och när hon blir förtjust i liten pojke på barnhemmet där hon arbetar så visar hon honom en vackert smycke som hon har gömt, en silverfjäril. Naturligtvis så kommer det fram och hon måste löpa gatlopp i byn, alla hånar henne och slår henne. Hennes öde berättas av hennes son i ett mörkt rum, han skäms för att han inte kunnat hjälpa henne, utan tvärtom varit tvungen att delta i hennes bestraffning. Det är en obehaglig berättelse, som andas en del kommunistskräck, även om den tyvärr säkert också är trovärdig.

Ofta handlar det om hur kvinnan är ansvarig för mannens välmående och ska anpassa sig efter det. I Förtrollningen så ska en kvinna som är ful se till att vara så behaglig som möjligt för att förtrolla mannen,  det är mycket fokus på kvinnors utseende överlag. I Francesca så förvandlas en skådespelerska till den roll hon för tillfället spelar, varpå hennes man skriver en pjäs där han skapar sin drömkvinna. Hon tycker visserligen mycket om rollen, men det är ändå på något sätt lite obehagligt.

Det är spännande att läsa om, jag märker att jag ser helt andra sidor av berättelserna och tycker också helt annorlunda om dem än jag gjorde förra gången jag läste den. Då var min favorit Att börja leva, som handar om en man som återvänder från kriget (andra världskriget) och är krigstrött och känner sig främmande för allt och alla. Hans far ger honom rådet att inte tala om sina upplevelser med någon – allra  minst med sin fästmö – utan bara börja leva, fast det inte känns någonstans. Så småningom kommer känslorna tillbaka. Nu tycker jag att rådet på sitt sätt är praktiskt, men som ett barn av min tid så tycker jag att det inte kan var bra att stänga in traumatiska känslor och aldrig mera tala om dem. Det har vi sett så mycket av här i Finland, hur krigstraumat ger efterklang i flera generationer för att det bara bitits ihop och aldrig fått komma ut.

Idag tycker jag mycket mera om Skrattets gåva, där en ensam mor med sonen i kriget får besök av en ung kvinna som visar sig vara hennes sons flickvän. Han har bett henne gå hem till sin mamma på juldagen för att hon inte ska vara ensam och olycklig. Han är mycket modersbunden och mamman är mycket fäst vid sin son och hindrar honom (utan att vara medveten om saken) att kunna leva sitt eget liv och till exempel gifta sig med sin flickvän. Detta inser hon när hon talar med flickan och kan släppa taget om sin son och i stället få en extra dotter. Hennes väg från ensam och instängd till att släppa in skrattet i sitt liv är sympatiskt beskriven. Hon älskar fortfarande sin son, men det är inte det enda hon har i livet.

Den får representera kategori nr 7: Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn.

Novelläget

Ugglan & boken undrar hur det går med novellutmaningen.:-)

Jodå. Jag har läst en massa noveller – bl.a. har jag läst igenom hela L. M. Montgomerys produktion igen. Montgomery är en sådan som jag återvänder till med jämna mellanrum, och när jag är stressad läser jag gärna om, det lugnar. Jag gillar att läsa om annars också, men tenderar att göra det mera under tyngre perioder.

Så, har läst mycket noveller, men hittills bara bloggat om tre:

Tuomas Salorantas skräcknovell Länsimetro viivästyy (Västmetron försenas), bloggat här. Eftersom västmetron försenas hela tiden (och nu har de sparkat chefen för projektet, vilket inte är mer än rimligt, ärligt talat) så känns den allt mera aktuell… De underliggande orsakerna är kanske något helt annat än vanlig inkompetens och korruption? (3. Läs en novell på ett annat språk än svenska)

L. M. Montgomery: The Quarantine at Alexander Abraham’s, bloggat här. Miss MacPherson går hem till en man för att fråga efter ett söndagsskolebarn och blir tvungen att stanna pga karantän för smittkoppor. Rolig och fyndig. (12. Läs en novell med en titel som består av fyra ord)

Åsa Nilsonne: Kappsäck full med pengar, det är ju också bra att ha, bloggat här. En äldre kvinna lämnar sin man och möter det tyvärr alltför vanliga problemet med hur hon ska ha råd med det. (23. Läs en novell där pengar spelar en stor roll)

Av dessa är The Quarantine at Alexander Abraham’s min favorit, för att huvudpersonen är så väl beskriven, en bestämd, medelålders dam som inte låter någon sätta sig på henne och dessutom är mycket slagfärdig. En utmärkt förebild!