En björn är en björn är ett barn?

sudoku

Stina Stoor är ett sånt där namn som jag sett här och där på olika bokbloggar. Så läste jag bli som folk (2015) och drabbades jag med: av språket, av inblickarna i olika människoöden och inte minst av beskrivningen av den västerbottniska naturen, som berör mig någonstans  djupt i mina barndomsminnen, fast det nästan är fyrtio år sedan jag flyttade därifrån och jag aldrig haft någon större längtan tillbaka.

Det är inte den storståtliga naturen, utan just den lite risiga och myggiga:

Där i tjalarna växte nån enstaka gammal kråkklöver och rosling, men mer skvattram, kråkbär, enbuskar av den sortens som krälar längs med marken nästan, dvärgbjörk och tuvor av starr. Och så förstås ängsull, som vita ludd längs vissa kanter bara. Men mest var där tall och krokiga skugor i vitmossans röda och gröna. Om jag kunnat måla skulle hjortronbladen blivit mörka båtar, med bärens lanternor på skaft ovanför.

I novellen ”Det var vid den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär”, som citatet ovan kommer från, är en ung pojke med sin kompis Mikke och sin lillasyster ute på myren. Vad som riktigt händer, om systern verkligen blir en björn, eller om det är ett sätt för brodern att handskas med det som händer där – det vet jag inte, men det spelar ingen roll. Novellen suger in mig i sitt magiska universum och stannar länge, länge i mig.

Kategori 1:8. Minst fyra ord i titeln