Ett hål i verkligheten

sudoku

Jag plockade fram Marie Hermansons novellsamling Det finns ett hål i verkligheten för att läsa om den till novellsudokut. Jag hade glömt hur fascinerande den är och är mycket glad att ha återupptäckt den.

Jag ville ha en svensk novell utan ett s i titeln och det var överraskande utmanande – det fanns bara en.

I novellen Lillebror Konrad så föds ett barn med en gammal själ. Han minns allt han upplevt genom åren och kan hjälpa de barn han fått till syskon genom de kunskaper han fått som barn på olika platser i världen. Men han har aldrig upplevt sin ettårsdag…

Det är en novell som samtidigt är rolig och lite melankolisk. Speciellt eftersom barnen är så sakliga och praktiska, en vuxen hade säkert antingen blivit förskräckt eller börjat blanda in vetenskapliga typer…

Kategori 1:6. En titel utan ett ”s”

Annonser

En björn är en björn är ett barn?

sudoku

Stina Stoor är ett sånt där namn som jag sett här och där på olika bokbloggar. Så läste jag bli som folk (2015) och drabbades jag med: av språket, av inblickarna i olika människoöden och inte minst av beskrivningen av den västerbottniska naturen, som berör mig någonstans  djupt i mina barndomsminnen, fast det nästan är fyrtio år sedan jag flyttade därifrån och jag aldrig haft någon större längtan tillbaka.

Det är inte den storståtliga naturen, utan just den lite risiga och myggiga:

Där i tjalarna växte nån enstaka gammal kråkklöver och rosling, men mer skvattram, kråkbär, enbuskar av den sortens som krälar längs med marken nästan, dvärgbjörk och tuvor av starr. Och så förstås ängsull, som vita ludd längs vissa kanter bara. Men mest var där tall och krokiga skugor i vitmossans röda och gröna. Om jag kunnat måla skulle hjortronbladen blivit mörka båtar, med bärens lanternor på skaft ovanför.

I novellen ”Det var vid den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär”, som citatet ovan kommer från, är en ung pojke med sin kompis Mikke och sin lillasyster ute på myren. Vad som riktigt händer, om systern verkligen blir en björn, eller om det är ett sätt för brodern att handskas med det som händer där – det vet jag inte, men det spelar ingen roll. Novellen suger in mig i sitt magiska universum och stannar länge, länge i mig.

Kategori 1:8. Minst fyra ord i titeln

October in the Chair

sudoku

I Neil Gaimans novell ”October in the Chair” ur samlingen M is for Magic samlas månaderna för att berätta historier för varandra. Eftersom Oktober är ordförande just nu så är det kylig höst och de festar på höstliga delikatesser och kivas om vems tur det är att berätta.

Den historia som Oktober berättar handlar om en ung pojke, som har rymt hemifrån för att han inte trivs hemma, hans föräldrar bryr sig bara om hans tvillingbröder och han är mest i vägen.

Han träffar en jämnårig kille som kallar sig Dearly på en gravgård och de har väldigt trevligt tillsammans hela natten. Killen är förstås ett spöke, men det är inte det som gör berättelsen skrämmande, utan det att huvudpersonen hellre stannar kvar där än återvänder hem. För att göra det måste han gå in i ett tomt hus. Tomt på människor alltså…

Som ofta med Gaimans historier så är den rolig, rörande och lite ruggig samtidigt. Det sägs aldrig rakt ut vad som händer, det lämnas till läsarens fantasi. Månaderna spekulerar lite, men berättelsen är berättad och avslutad. Nästa träff är det Novembers tur att stå värd. Jag skulle gärna lyssna då också…

Den passar i Novellsudokuts kategori 2:6: Personnamn i titeln

Döden i huvudskålen

sudoku

Läser just nu i en antologi som heter Iran berättar: dans på slak lina. Elva noveller. (Bokförlaget Tranan 2004)

Språket och stilen är lite annorlunda än min vanliga läsning, men inte så främmande ändå. Samhället är annorlunda, men människor är människor.

Djavad Modjabis ”Döden i huvudskålen” har magisk realism- och skräckvibbar. Novellen beskriver någon sorts svärmande bin som beter sig som Egyptens gräshoppor och som en fruktansvärd tromb slukar en hel by. Inte nog med det, en av de få överlevande berättar för en annan om det och de kan höra ljudet av insekterna som ett dovt hot. Det är bara en tidsfråga innan de kommer igen… Definitvt en symbol, kanske för krig eller annan blind förstörelselusta.

Ett smakprov i bildformat:

Kategori 3 (utomeuropeiska författare), nr 8. Av en författare du aldrig tidigare läst

Äppelträdet

sudoku

I Herta Müllers novell Äppelträdet (läst i En bok för alla-samlingen Fler Nobeller) finns det ett äppelträd som själv äter sina äpplen. I byn samlas några bybor för att vakta trädet tillsammans en natt. De försöker slå på trädet, allt som händer är att en bit bark lossar. Biskopen kommer till byn och förklarar att han rådgjort med Gud och i äppelträdet finns djävulen. De måste bränna ner det där det står. Det gör de och röken bäddar in byn tills det regnar.

Språket är enkelt, korta meningar, starkt språk:

I byn sov ingen. Hundarna stod ute på gatorna. De skällde inte. Kattorna satt uppe i träden. De stirrade med glödande lyktögon.

Jag tänker mig att det är en symbol för något, men jag vet inte vad. Novellen skaver i mig, för jag vet inte hur jag ska tolka den. Svår, innehållsmässigt alltså.

Hursomhelst får den nu både representera en kvinnlig Nobelpristagare – jag har hennes Hjärtdjur i hyllan om jag hinner läsa den – och en novell i novellsudokun: kategori 2, nummer 4. Endast ett ord i titeln.

Före döden

sudoku

Självständighetsdagen till ära så beslöt jag att läsa en finsk novell. Andra kattslaven har ofta rekommenderat Antti Hyry, så nu har jag läst ”Ennen kuolemaa” (Före döden), ur antingen Maantieltä hän lähti (1958) eller Junamatkan kuvaus (1962) – den fanns i en samling av Hyry som helt enkelt heter Novelleja. (Noveller)

På fem och en halv sida beskriver Hyry mycket detaljerat några timmar ur huvudpersonens vardagliga liv: hen (jag läser det som en man, men det sägs aldrig rakt ut, det heter bara ”hän”) går på gatan, träffar bekanta, tittar i skyltfönster, äter ärtsoppa, promenerar på kyrkogården. De nya skorna skaver lite, tankarna kommer och går, sådär som de gör. Omgivningen beskrivs så ingående att jag vet exakt var hen rör sig i Helsingfors: på Lappbrinken, Maria sjukhus, Sandudds begravningsplats, Lappvikens sjukhus. Allt ställen där jag själv rört mig, femtio år senare.

Jag väntar på slutet – och novellen tar slut. Men inte med en skräll, den bara tar slut. Det är en kort, lågmäld beskrivning av en kort bit av en människas liv. Lite historia också, hen har tydligen varit intagen på Lappviken en gång, för många år sedan, men mest handlar den om just då och där.  Före döden – jovisst. Alla dagar, alla de vanliga dagarna, med de vanliga sysslorna, de vanliga tankarna, de är före döden. Novellen är genial i sin enkelhet.

”Ennen kuolemaa” får representera kategori 2:8, i Novellsudokut, dvs. noveller skrivna av en europeisk författare: med en namnlös berättare.

Novellsudoko: om vänskap

Jag har inte glömt bort Ugglan och bokens novellsuduko, bara varit bisi med Nobelpristagare. Har dock läst noveller mellan varven, här är en:

The Path av S. J. Rozan (i samlingen Home Improvement: undead edition, red. Charlaine Harris & Toni L. P. Kelner) är en söt historia om hur det ganska blyga och ängsliga spöket efter en buddistisk munk i Kina uppmuntras av sin vän Södra bergets ande att hjälpa en nutida forskare att returnera huvudet till en Buddastaty till sin plats. Huvudet har för över hundra år sedan forslats till ett museum i New York av en upptäcktsresande, såsom brukligt var på den tiden. Problemet är att statyn skyddade grottan från att bli ett tillhåll för demoner och munken har fått arbeta hårt med de andra andarna i grottan för att skydda den. På grund av detta uppdrag kan han inte reinkarneras om inte statyn blir återställd.

Tuo Mo, som munken heter, blir övertalad att resa med forskaren till New York och försöka övertala ättlingarna till upptäcktsresanden att returnera huvudet. Väl där är det omöjligt, för den som förestår museet kan inte fatta något beslut och tycker att det är tryggast att bibehålla samlingarna intakta. Det visar sig att det är den upptäcktsresandens spöke som hindrat alla sina ättlingar från att fatta någon som helst beslut, för de är sådana klåpare, enligt honom. Egentligen har han inget emot att returnera huvudet. Tuo Mo inser att spöket är lika mycket fånge i spökstadiet som Tuo Mo själv och lyckas inspirera den velige släktingen att stå upp för sina egna åsikter – just för att han själv vet hur det är att vara liten och rädd.

Diskussionen mellan Södra bergets ande och Tuo Mo är underhållande och lite rörande – anden förstår inte riktigt alla mänskliga konstigheter, men lyckas med sin sakliga uppmuntran få Tuo Mo att utmana sig själv och växa på kuppen.

Kategori 3, nr 2: Handlar om vänskap