Som jag sade igår så går det att berusa sig med ord. Begreppet har jag lånat från Gaudy Night av Dorothy Sayers, där Harriet Vane och Lord Peter Wimsey talar om böcker:
– Do you find it easy to get drunk on words?
– So easy that, to tell you the truth, I am seldom perfectly sober. Which accounts for my talking so much.
Jag känner igen mig. Både i berusningen och pratandet 🙂
Så apropå det temat: via Ugglan & boken hittade jag Lyrans tematrio om verklighetsflykt och vill delta i den så här lite på efterkälken: ”Berätta om tre böcker som lättar upp i tillvaron!”
Jag har förstås (som alltid) svårt att begränsa mig till bara tre, så väljer att bredda mitt svar och tala om författarskap:
Golden age-deckare är definitivt något jag återkommer till ofta. Speciellt den ovan citerade Dorothy Sayers, som i mitt tycke är den bästa. Jag läser dem mest för dialogens och de intressanta frågeställningarnas skull, även om själva gåtorna är helt intressanta också, i hela sin intrikata absurditet. Den torra, intellektuella humorn är inte fel heller. De flesta av hennes böcker och noveller är bra, utom kanske Five Red Herrings, men börja för allt i världen inte med The Nine Tailors, den är ganska svårtillgänglig, tycker jag. Läs Strong Poison eller Murder Must Advertise först, eller kanske The Unpleasantness at the Bellona Club. (Deckardrottningen Agatha Christie läser jag för all del också, senast jag var hemma sjuk läste jag en massa Miss Marple.)
Dick Francis, som jag skrivit om många gånger, bl.a. här, hör till de böcker jag läser om oftast – jag kan långa stycken utantill 🙂 De är spännande, men det är mycket annat än själva intrigen som intresserar mig i dem. Jag har lärt mig mycket om mänskliga relationer (och en hel jäkla massa trivia) från hans (deras, om man räknar med frun) böcker. Jag rekommenderar de flesta, utom de allra sista i författarskapet, de han skrev utan sin fru. Nerve är den jag läser om oftast, men de flesta andra får regelbunden uppmärksamhet de också. (Jag har förstås en komplett samling.)
Sen blev det svårt att välja, men faktum är att jag väldigt ofta läser om favoritbarnböcker när jag behöver lite extra stöd i tillvaron och Anne på Grönkulla eller andra böcker av L. M. Montgomery (som redan nämnts av andra och som jag bloggat om bl.a. här) allra oftast 🙂 Många av hennes böcker (men inte alla) finns online på Gutenberg.org. På A Celebration of Women Writers kan man hitta ännu flera, också av de nyare (och många andra intressanta författarskap, för den delen.) Och om det finns någon som inte ännu har läst Anne så sätt igång nu! (Hej Lyran!) Börja med Anne of Green Gables. Helst i original, för det verkar som att alla svenska översättningar är förkortade och det är synd. Montgomery är rolig, dramatisk, rörande och poetisk. Hennes naturbeskrivningar är fantastiska utan att bli jolmiga, hennes personer är trovärdiga och engagerande. Hennes värld är så annorlunda än vår – men ändå inte, för människor är sig ganska lika genom tiderna. Läs, läs! ❤
En kattslavs dagbok 
Håller med om att det är skönt att läsa om barnböcker! Jag köpte Gaudy Night när jag var i Oxford för några år sedan (den utspelar väl sig i Oxford, tror jag?), men det har blivit liggande. Men nu blev jag lässugen igen! 🙂
Gaudy Night är min favorit, tror jag, tillsammans med Strong Poison. Den har så mycket funderingar också runt akademisk integritet, intellektuell ärlighet, jämställda förhållanden och annat – plus en fantastisk tidsskildring av Oxford. Jag tycker kanske ändå att det inte är den första Sayers man bör läsa, helt enkelt därför att där finns så mycket bakgrundshistoria som är roligt att känna till. Och utvecklingen av såväl Lord Peter som hans och Harriet Vanes förhållande till varandra är en glädje att följa, så jag skulle åtminstone läsa Strong Poison före Gaudy Night, möjligen också Have His Carcase, men det är inte lika nödvändigt.
Jag gick igenom hela Anne på Grönkulla-serien när jag ett kort tag jobbade på bibliotek i 20-årsåldern. Fantastiska böcker!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst dem 🙂 Helt klart mysläsning för mig.
Roligt förresten att läsa att du också har bibliotekserfarenhet, även om det är ett tag sen.
Dick Francis har jag läst några böcker av i min ungdom, men kan inte för mitt liv minns vilka. 😉
Med tanke på att han skrev över fyrtio böcker så är det helt förståeligt. De är inte stor litteratur, men mycket bra i sin genre.