Biggles eller Buggles eller vad han nu heter

Jag hade helt för bråttom i fredags för att svara på bokbloggsjerkan, men vem blir inte glad av att läsa om en katt som äter salmiakmaränger i stället 😀

Den här gången handlar jerkan om bokserier:

Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

När det gäller antal så är det helt klart att det är barndomsfavoriten Biggles av W. E. Johns. Den serien består av närmare hundra böcker, trots allt, varav jag väl läst ett åttiotal. Vi har alltid läst Biggles i vår familj, vi samlade på dem (i översättning, som vuxen har jag läst ett par i original). Mamma, brorsan och jag brukade roa oss med att läsa högt ur valda Bigglesböcker och ha de andra att gissa vilken. Ibland kunde t.o.m. kära far joina, de äldsta exemplaren (Bonniers gamla med orangea ryggar) var trots allt från hans barndom. Ville man komma enkelt undan kunde man bara säga ”dripp, dripp, dripp”, men oftast tog det en sida eller två att känna igen boken (avslöjande namn ersattes med X).

Inga av böckerna är speciellt högkvalitativa, och vare sig det gäller utgåvorna med de värsta ras- och klassfördomarna bortcencurerade, eller de kulturhistoriskt sett intressantare trogna översättningarna,  så är de milt sagt värdekonservativa och rent ut sagt ganska fruktansvärda. (Fast krigsförhärligande är de inte, även om krigen ofta beskrivs som spännande så finns också motviljan och äcklet där.) Men som barn älskade jag dem och jag läser emellanåt om vissa av dem med behållning. Jag måste erkänna att jag i viss mån kan sympatisera med de svenska skolbibliotekarier som vägrade ta in Biggles överhuvudtaget pga innehållet, medan jag å andra sidan tycker att de är fartfyllda och roliga – det som fortfarande gör dem läsvärda är vänskapen i gänget och den humoristiska tonen. Men den som vill läsa dem högt för eller sätta i handen på ev. barn ska nog vara beredd på att följa upp med en diskussion om värderingar…

Det är helt klart primärt böckerna från mellankrigstiden som är mina favoriter, de under första världskriget är mest löst sammanfogade anektdoter (utom det lysande undantaget Biggles i öknen) och de under andra världskriget är oftast rätt blodiga. De som utspelar sig efter det kriget blir väldigt rutinmässigt schablonartade, utom några få undantag så är de rätt trista. Johns kan inte heller längre hålla reda på detaljer som vilken ögonfärg hans hjälte har och liknande. Det har vi också haft mycket roligt åt, så helt bortkastat har det inte varit att läsa dem.

Denna omåttligt produktive man skrev dessutom om King i kommandotrupperna (som jag aldrig riktigt tände på) och Worrals i WAAF. King och Biggles träffades några gånger, men Johns vågade däremot aldrig sammanföra Biggles och Worrals – vår ömma moder brukar säga att hon misstänker att Biggles skulle bli tvåa där 😉 Hon har nog rätt.

Summa summarum: kulturhistoriskt intressant, som bäst ganska roliga, men tänk på att böckerna är en produkt av sin tid, och inte den mest proggressiva tiden för den delen.

Mera om Biggles på engelska respektive svenska Wikipedia.