Boktyckande

Jag tänker mig att den som läser mycket får vidgade vyer och flera perspektiv. Att läsa är inte bara eskapism (fast det kan vara det också, förstås), men ett annat sorts sätt att rädda världen. Och den som läser vill ofta dela med sig av sin läsning (fast ibland händer det att jag svartsjukt tjuvhåller på vissa fynd, för att inte riskera att förminska sagda fynd. Knasigt, men sant.)

Veckans bokbloggsjerka undrar hur vi gör när vi delar med oss, hur vi recenserar:

Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?

Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!

Nu börjar det vara ganska många år sedan jag recenserade på allvar, och på den tiden var det primärt teater, som funkar på ett ganska annorlunda sätt. Jag räknar egentligen inte bokbloggande som en recension, eftersom jag inte får recensionsexemplar (fast kanske jag borde be om sådana? Jag skulle kunna recensera Maresi, t.ex. 🙂 ), men visst skriver jag ju om böcker jag har läst, åtminstone om en del av dem.

Jag gör normalt inte anteckningar – och verkligen, verkligen inte hundöron! USCH – fast om jag verkligen ska recensera något mera ”officellt” så har jag ett litet katalogskort (biblioteksnörd, jag?) instoppat i boken på vilket jag skriver ner sidnummer och ett par ord om vad jag ska skriva om där. Jag brukar låta en bok muherera (detta är ett ord som jag och en kompis hittade på för många år sedan, från finskans ”muhia”= puttra, småkoka) ett tag, och sen tar jag fram den på nytt och bläddrar igenom den när jag skriver om den. Eftersom jag ofta går och tänker på vad jag har läst så får jag ett visst perspektiv på texten på det sättet.

Men som jag sa, jag räknar det egenligen inte som recensioner, det jag skriver på bloggen, utan snarare som boktyckande. För jag tycker om och tycker till om böcker 😉 (Och uppenbarligen också om parenteser!)