Det finns några fraser i Astrid Lindgrens författarskap som jag tror att alla svensktalande (och många andra) känner igen. ”Förgrömmande onge” till exempel, eller för att ta ett positivare exempel från samma universum: ”du och jag, Emil, du och jag”, när Emil och Alfred nattbadar i den småländska tjärnen.
Men det finns också mörkare stråk i Lindgrens författarskap, som de kalla fickorna som fötterna plötsligt rör vid när man simmar i sommarljumt vatten. Skorpan, som gråter av dödsångest: ”Hur kan det vara så hemskt”, frågade jag, ”hur kan det vara så hemskt att en del måste dö, när dom inte har fyllt tio år ens?”; Mio som sträcker sig efter sin väns hand i mörkret: ”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn” och meningen som får världen att stanna: ”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Jag började tänka på det här för att bokbloggsjerkan undrade om tidigare bokminnen :
Vilket är ditt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?
Ett av de tidigaste minnena jag har av att läsa om och om igen är just Allrakäraste Syster, bilderboken från 1973 (originalberättelsen är från 1949) med Hans Arnolds fantastiska teckningar av en annan värld. (Just det exemplaret lästes sönder helt och hållet, men jag har förstås ett nytt.)
Omslagsbild lånad från Libris: http://libris.kb.se/bib/11766743
Salikon finns bakom rosenbusken, det är är den underbara, roliga, spännande – och bitvis skrämmande – värld som ett ensamt och åsidosatt barn beger sig till när hon känner att ”pappa tycker mest om mamma, och mamma tycker mest om min lille bror, som föddes i våras.”
I den världen är barnet huvudpersonen och har en syster som älskar henne mest. Men ändå, till och med när de är tillsammans i Den Vackraste Dalen i Världen, så tränger sig verkligheten på, den som ingen riktigt vill erkänna, den som det inte går att fly från, fast hon försöker:
”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
”Nej”, sa jag. ”Jag vill inget veta.”
”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte längre höra bäckens melodi.
”Allrakäraste Syster, sa Ylva-li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.
Ett av mina tidigaste bokminnen är en berättelse om sorg och förlust. Jag undrar vad det säger om mig?
En kattslavs dagbok 
jo, hon hittade på egna ord, jag började bli bekant med Astrid som vuxen
(lärde mig svenska som vuxen)
Så du har inte läst henne i översättning?
Åh, nu fick jag sådan flashback! Tack! ❤ Visst lästes den sönder, både av min syster och mig då vi var små. Har inte läst den sen dess, men minnet består att det var en fantastisk läsupplevelse. Konstigt nog är Bröderna Lejonhjärta den andra bok som berört särskilt som barn (såg filmen och lyssnade även på skivinspelningen – gång på gång…). Verkar vara just sorg och förlust som fäste sig mest hos mig, inte tänkt så mycket på det, men så är det ju! 🙂
Kanske det är ett bra sätt att läsa sig att ta vara på det som är bra i tillvaron, att inse att det har ett slut…