Upp till ytan och andas

Det finns böcker som är så intensiva att man bara måste ta en paus efteråt, komma upp till ytan och andas lite, innan man dyker ner i nästa bok. Veckans bokbloggsjerka handlar just om dem:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Jo, för det mesta är det böcker där suget går mot avgrunden och jag vet att det kommer att gå åt helvete och det inte finns något att göra.* Jag har svårt för sådana böcker, hur bra de än är och tenderar ofta att pausa också lite inne i läsningen, för att jag tycker det är så obehagligt. Samtidigt så lockar ju just det där suget. Men efter att jag läst ut dem, då behöver jag en liten paus.

En sådan var definitivt Sofi Oksanens Baby Jane (finns översatt till svenska av Bazaars förlag) Den är ganska annorlunda än hennes egna böcker, då den egentligen bara handlar om två personer och deras relation (plus lite av en tredje). Mycket intensiv, mycket bra och väldigt, väldigt obehaglig. Det är många år sedan jag läste den, men den kröp verkligen under huden på mig och jag behövde ta en lång paus efter den.

En annan var Lionel Shrivers We Need To Talk About Kevin, som jag bloggade mera utförligt om här, den var också obehaglig för att den kändes sann. Kanske det är en förutsättning för boksmälla?

*Inget att göra för mig alltså, möjligen för bokens personer, utan att de gör det. Jag vill minnas att det var Brecht som jämförde olika tragedier med varandra: ”Detta rör mig för att hans öde var oundvikligt” jämfört med ”detta rör mig för att det faktiskt hade kunnat gå annorlunda”.