Äkta äktenskap och riktiga familjer

Idag var jag på vår betongförorts årliga presentationsdag och representerade stadsodlingen och matcirkeln. Förutom ett ösregn mitt på dagen var det helt trevligt, ända tills det kom en person från ett stånd jag sorgfälligt undvikit hela dagen – som jag de facto explicit sagt till organisatörerna att jag absolut inte ville stå i närheten av – Aito avioliitto. (På andra inhemska ungefär ”äkta” eller ”riktigt” äktenskap.) De, precis som vissa partier som också var där, har inget specifikt med förorten i fråga att göra, men de var nu ändå där för att värva underskrifter till ett medborgarinitiativ som ska  upphäva Tahdon 2013-initiativets förslag till jämställd äktenskapslag, det som röstades igenom i riksdagen med knapp marginal i fjol (bloggat här).

Detta är alltså personer som anser att äktenskap enbart är för man och kvinna (det finns bara två kön i deras föreställningsvärld) och att det av någon outgrundlig anledning förstör äktenskapet som företeelse att utvidga det så att det skulle vara lika för alla. Äktenskap är till för familjer och ”två pappor kan inte vara en mamma / två mammor kan inte vara en pappa” (taget direkt från sloganerna på deras tält, egen översättning). De argumenterar att det är för barnens bästa, utan att alls reflektera över att det finns gott om regnbågsfamiljer hursomhelst (borde de barnen omhändertas?) och att alla man-kvinna-äktenskap inte är barnalstrande (jag har aldrig hört någon argumentera annat än retoriskt att då borde ju personer som inte är fertila få gifta sig alls).

De är inget annat än inskränkta, homofoba, bakåtsträvande fanatiker som anser att deras oftast religiösa övertygelse om heteronormativitet ska gå ut över alla människors rätt till jämlikhet inför lagen. Jag borde kunna argumentera lugnt och sakligt med dem, men som alltid när jag blir upprörd så börjar jag stamma och höja rösten för att dölja att jag blir gråtfärdig (att vara en sån som gråter av ilska är väldigt irriterande, för det underminerar ens ställning), för jag står helt enkelt inte ut med folk som anser att människors läggning eller hudfärg ska på något sätt påverka vilka rättigheter de har. Sen när personen väl gått (backat mycket snabbt) så kom jag förstås på en massa utmärkta argument, men i stundens hetta var jag bara arg och osammanhängande.

Hur kan man lära sig att förhålla sig lugnt och sakligt till sådana människor?

Författaren Kaj Korkea-aho skrev en välformulerad kolumn om ämnet ”äkta” och den ”gamla, goda tiden” nyligen i Hbl, tyvärr är den bakom betalvägg, men man kan provprenumerera om man vill. Ett utdrag ur Äkta skitprat:

Ja, tiden då glass var glass och finländarna var blåögda, finsktalande och kristna. Inbundna och envisa tittade de på samma tevekanal, sågade sin skog, plöjde sina åkrar och drack sig fulla på samma sorts sprit. De skrattade åt samme Spede och tröstade sig med Unto Mononen, uthärdade kaamosmånaderna med sin inre glöd och födde på vårkanten backhopparpojkar och havreblonda flickor.

När glass var glass precis som den enda samlevnadsformen var mannens och kvinnans välsignade äktenskap. När ingen levde ogifta, hade sex med fler än en människa eller skiljde sig, när det inte fanns regnbågsfamiljer, ensamförsörjare eller män som låg med andra män i Centralparken i Helsingfors.

Jag gillar hans sätt att skriva (både kolumner och böcker).

Mitt sällskap idag konstaterade att hon vuxit upp med en ensamförsörjande mamma och med deras argument så kan hon inte vara en hel person idag. Det fick mig att tänka på en novell jag läste i Apex Magazine i fjol (och läste om nu), som utgår från tanken att ”vad om vi hade ett samhälle där abort är förbjudet och ett barn alltid måste ha en mamma och en pappa?” I novellen har huvudpersonen blivit med barn med en gift man, blivit bortgift med en annan man och när han dör tolv år senare så måste hon naturligvis gifta sig med en annan man – barnet måste ju ha en far. ”A child raised by only one gender, no matter how lovingly, cannot ever be more than a half–being.” Julia har tio dagar på sig efter begravningen att hitta en ny man, eller välja från en lista på kandidater som ställer upp – eller gifta sig med sin döde mans bror, det är ju bibliskt så det förslår. Det är en fantastiskt välskriven novell, på några korta sidor målar den upp samhället och skapar engagerande personporträtt. Jag skulle älska att läsa en bok på temat – fast det har jag ju på sätt och vis gjort, Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale. Den här berättelsen är inte fullt så mörk, dock, den har en liten, rebellisk underton som gör mig glad.

Läs online här: Ten Days Grace av Foz Meadows.

Den här novellen passar dessutom utmärkt in i novellutmaningen, i tema nummer 3: Läs en novell med en siffra i titeln. 🙂