En krypande känsla av obehag

Det finns olika sorters rysare. Det finns den klassiska med ett ruskigt hus eller en skrämmande varelse. Det finns den moderna, mera psykologiska. Och så finns den den sortens berättelser som maskerar sig som något helt annat, som ”Feminine Endings” av Neil Gaiman. Den finns på skivan An Evening With Neil Gaiman & Amanda Palmer, som är en blandning av sånger, dikter, prat och berättelser. Den är en berättelse som Neil Gaiman skrivit till Amanda Palmer, som en gång i tiden arbetade som mänsklig staty.

Feminine Endings är skriven i jagform – eller kanske snarare i duform – av en annan staty, som brukar titta på henne och blivit förälskad i henne. Den börjar som ett beundrarbrev, eller kanske ett kärleksbrev, men växer så småningom till en riktigt obehaglig berättelse om besatthet. I slutet av berättelsen, som Neil Gaiman läser på sitt lugna, mjuka sätt (han har ett mycket speciellt sätt att läsa), ser jag mig oroligt omkring medan det kryper utmed ryggen på mig. Så intensiv var den. Jag rekommenderar varmt!

Om någon annan sålt sin själ till Spotify så finns An Evening With Neil Gaiman & Amanda Palmer att lyssna på där. Den kom på min veckolista, tack för det 🙂

Den här novellen, som alltså hör till novellutmaningen, kunde platsa i såväl kategori skräcknovell som ”novell med kärlekstema (det finns ju kärlek och kärlek…), men jag väljer nu att placera den som nummer 12: Läs en novell på engelska, eftersom språket kändes mycket centralt i den, speciellt när jag läste med öronen. Antagligen kröp den alldeles extra in under skinnet på mig just därför.

Apropå krypa under skinnet, om ni kommer över Neil Gaiman som läser sin berättelse ”Click-Clack the Rattlebag” någonstans (den fanns som gratisfil på Audible för ett par år sedan, men det var en kort tid för välgörande ändamål) så är den också helt otroligt underbart obehaglig ❤