En av mina studiekompisar (såväl tidigare som nuvarande utbildning, de facto :up: ) har gjort några poddar om varför hon inte gillar bloggar och Facebook, plus lite andra funderingar om sociala medier – vi går just nu en kurs om just sociala medier. De är både roliga och tänkvärda och jag har fått hennes tillåtelse att länka till dem 😉 De hittas via en kursblogg här. Bloggen är överlag läsvärd, den är ett projekt från en tidigare kurs, så den uppdateras inte längre, men man kan läsa tidigare inlägg om man är intresserad av funderingar runt bibliotek som arbetsplats och arbetsplatskommunikation och arbetsmiljö överlag 🙂
Nu i helgen är det förresten Maailma kylässä-festival här i Hfors. (En oöversättbar ordlek på "världen i byn / världen på besök".) Rekommenderas varmt :happy:
En kattslavs dagbok 
Tona writes:Har lyssnat på tre av fyra nu. Suck. Jag är faktiskt besviken på allvar. (Jag hoppas kursbloggen är intressantare.)Återkommer kanske senare. Måste gå och leka blindhund nu.
Monika H writes:Det var riktigt intressanta perspektiv – särskilt gillade (typisk Facebookska detta med "gillandet") jag det om skvallerboken från Borgå (min uppväxtort också, jawohl). Hade på veckoslutet upplevelsen av att se några bekanta ansikten – "VAR har jag träffat?" – utan att komma på deras sammanhang. De var – just det, från Facebook, alltså andras vänner.Om bloggandet kan jag väl säga till mitt försvar att jag åtminstone försöker hålla mig kring ett tema (eller några teman, då). faktiskt kom jag i ett grandiost ögonblick på att det ju finns känsla böcker som vad jag minns beskriver detta med anpassning till nytt på Åland: Katrina, Stormskärs Maja. Så om ett tag (oklart hur länge) är det bara att samla ihop de här vindlande texterna och – tadaa! – vi har en spännande BOK! I en redan existerande genre! Men jag är på riktigt intresserad av integrationsfrågor, mänskor som flyttar, allt det här med mer rörlighet: Olika kulturer, olika normuppfattningar, och att de för vissa är självklart rätt, för andra "mer rörliga". Liksom stelheten i kulturer, gentemot att kulturen blir mer rörlig och öppen, mjuk. Kanske är det nån sån fas som Finland går igenom nu? Stelhet i kulturen kanske bygger på mänskors otrygghetskänsla och därför beroende av det som är självklart lika, i fråga om beteende, värderingar. Och nu har jag ockuperat din blogg här i stället för att skriva på egen, inte bra – förlåt! Babbleriet, ett typexempel här då…
Tona: Så tråkigt att du blev besviken. Jag tyckte de var intressanta att höra, när man nu matats med "Webb 2.0" i några månader… ;)Monika: du får så gärna babbla 🙂 Jag gillar ju att både läsa&skriva blogg, så jag godtar babbel, men tyckte det var intressant att få den här helt andra vinklingen på saken.
Monika H writes:Sorry, texten publicerades två gånger. Märkte nog att det blev nåt fel, tänkte att jag gör om det för säkerhets skull så texten inte försvinner. Mina värdefulla tankar, you know… 😉 Men ta bort överlopps om det stör.
Tona writes:När man inte matats med "Webb 2.0" så var det allt annat än intressant, tyvärr (men jag måste erkänna att jag kanske påverkades alltför mycket av att podd-texten så tydligt var skriven&uppläst (utan att röra sig på stilnivån festföredrag, då stör det inte) – det råkar höra till de där sakerna som retar gallfeber på mig). Det var så _gammaldags_ på något sätt, som ett par kolumner från 2001 ungefär.I och för sig så var texten om bloggande i grunden det som jag ofta tänkt "Vad har jag att säga? Det finns för mycket text!", men det är ju litet tunt för 5 minuter om man inte för resonemanget någonstans.Som vanligt har jag för litet tid just nu, gah. Kanske jag borde lyssna igenom texterna på nytt och direkt skriva ner mina kommentarer. Senare idag!Monika: Det där var intressant. Men jag skulle vilja problematisera det där med "stelhet i kulturen" och "otrygghetskänsla" – det låter litet som om du lade in (kanske oreflekterade) värden i det hela. Är det kanske en skillnad på "stelhet" som genuint kulturdrag och "stelhet" som reaktion på förändring? Kanske vi egentligen har att göra med två till uppkomsten och funktionen helt olika saker?
(Äsch vilken textvägg det blir när man inte är inloggad.)
OK! Sätter mig ner och lyssnar igenom på nytt:
Facebook
(Gaaaah – uppläsnings-betoning driver mig till vansinne)
Författaren verkar _enbart_ se en performance-dimension, i ett skvallersammanhang. Terminologin verkar också störa henne ofantligt – man frågar sig om hela hennes attityd skulle vara annorlunda om Facebook använde termen "kontakter" istället för "vänner"? Blir hon irriterad över sin egen telefonbok?
Det är en underlig motsättning här: å ena sidan en negativ inställning till ytligt skvaller, men å andra sidan också en ilska över avsaknaden av pladdrigt "hej jag är den och den, hur går det?" från avlägsna FB kontakter.
Gammal lärare tar kontakt – och möts av ett snorkigt "come on!" och en misstanke om någotslags "tävling" om vem som har flest "vänner". Är det en så omöjlig tanke att lärare kan vara intresserade av att hålla kontakt med forna elever? Varifrån kommer den här befängda idén om att det på nåt sätt är status att ha många FB kontakter? (Förutom en hysteriskt rolig Southpark episod)
Koketteriet om "min begränsade datorIQ" är något som alltid irriterar mig.
Hela kåseriet ger ett intryck av en människa som visserligen kan tänka sig att använda redskapet på ett sätt, men som stör sig enormt på hur andra använder det – det lilla hon sett av det. Och som på något underligt vis inte vill ta ansvar för varken sitt eget handlande eller tillerkänna andra en vuxen subjekt-status – det är redskapet som är fel, som får folk att bete sig på sätt jag inte gillar! Jag kan inte göra som jag vill, använda det som jag vill och gömma resten! Jag vägrar att undersöka hur man gör (FB ger stora möjligheter att anpassa vad man ser och från vem), hela grejen är bara skit och illa för alla!
(Sådär extremt hyperboliskt och hårdraget)
Nästa:
Blogghataren
Igen narcissisimen. Varför kan inte folk bara hålla käft! Och korkade saker som man kan läsa på nytt! Hemskt (hmm, vad är månne hennes åsikt om dagstidningar, för att inte tala om arkiv…).
Jag känner väl igen hennes resonemang om att inte ha något att säga, det var något jag funderade mycket på under 90-talet när folk började fixa egna personliga websiter.
– Det behövs filter! Proffsiga filter!
Håller till viss del med om detta. Och det här ÄR en av de intressantare frågorna som aktualiserats av fenomenet bloggar. Tyvärr kommenterar inte kåsören det spåret vidare (är hon ens medveten om den diskussionen, med alla dess nu så aktuella stickspår till twitter?).
Idén om berättandets mekanism för att hantera livet är också intressant, men inte precis ny. JP Roos' bok med och om självbiografier är väl vad, 20-30 år gammal? Och knappast den första som intresserar sig för detta i ett sociologiskt sammanhang. Här ger (personliga) bloggar ett fantastiskt material att bita i och fundera över. Tyvärr verkar kåsören aldrig ha hört talas om något av detta.
Nanobloggar verkar hon gilla. Det är ju kul för henne. Kanske hon också skulle gilla andra liknande fenomen (kollektiva berättelser, ordlekar enligt givna mönster (typ "ändra en bokstav i en filmtitel och beskriv vad den nya filmen handlar om" etc)?
Mitt stora problem med den här snutten är att den är så väldigt ytlig (blogg verkar mest betyda personlig vad-jag-gjorde-och-tänkte-idag -blogg, var blev alla snävt fokuserade bloggar?), och egentligen inte ger något svar på frågan varför hon hatar bloggar – förutom att det är så mycket text, och det redan finns tillräckligt med text i världen.
Monika H writes:Tona: Jo, det kan nog komma med alla möjliga omedvetna värderingar i såna svepande formuleringar som "stelhet i kulturen". Men jag gillar det rörliga, dynamiska:frågor som "kan man inte göra så här i stället?" snarare än t.ex. gamla traditioner/vanor som bara måste vara på ETT visst sätt, t.ex. nu aktuella studentexamen med festligheter. Mångfald hellre än enfald! Men som (relativt)nyinflyttad på Åland har ajg tänkt att vissa typer av lite avståndstagande reaktioner kan bero på otrygghetskänsla inför "det främmande", att jag kanske är/uttrycker mig på nåt Helsingforsvis. Här är det alltså båda parter som har integrationen som ärende: dels jag att försöka anpassa mig "på acceptabla villkor", dels de som bott längre tid här att försöka förstå mig, att vi kan ha nåt gemensamt. det är det att hitta det gemensamma som är idén.Och jag gillar Facebook, i princip åtminstone. Tycker man att det är dåligt kan man ju bara hålla sig borta ett tag.
"Vad de sociala medierna gett mig"
Främst frapperar det mig att användningen av "liberal" vs "konservativ" är väldigt ogenomtänkt.
Frågan om uppfattningen om våld känns totalt märklig. Av två orsaker: 1. Historiskt sett är INTE den konservativa synen att konsumtion av våld genom media är skadlig. Detta är den nyare synen (se Bandura och "bobo doll").
2. Att envist stå fast vid en åsikt utan att ens intressera sig för vad forskningen säger (kort: det är komplicerat) är för mig så chokerande att jag har svårt kommentera övht.
Vad synen på våld riktigt har att göra med sociala medier är också svårt att förstå – jo, vänta nu: självkännedom! (men vi får aldrig riktigt veta hur den processen gått till, tyvärr.)
Sociala medier skadliga för hälsan! Låter ju rafflande.
Och här kommer sedan en rad totalt oreflekterade påståenden: IRL kontakt är bättre, djupare och mer meningsfylld. Virtuella kontakter stjäl tid från detta, alltså är de skadliga. Punkt.
Det är ju trevligt för kåsören att hon har så stimulerande, nära, och på alla sätt högkvalitativa interaktioner i "meatspace".
Hon har nog (trots allt) rätt i att hon är en socialt begåvad person. För oss som inte är det, ser världen annorlunda ut.
Det är förstås bra att kåsören är medveten om att hon är "ultrakonservativ" och "predikande" om sina "attitydproblem". Tyvärr är hennes diagnos felaktig. "Ointresserad" och "icke-reflekterande" passar bättre.
Sista poddkåseriet! Detta hann jag inte lyssna på tidigare.Har lyssnat. Har ingen meningsfull kommentar.
Monika: Det ÄR intressant det där med kulturmöten (just såna där mikrokulturmöten som HFors-Åland, tycker jag är speciellt intressanta). Det var därför jag litet hängde upp mig på faran av värdeladdningar i ord som "stelhet". Din mikrokulturs "stelhet" kan vara min mikrokulturs beprövade smidighet… Och sedan när vi möts så kan det dessutom hända att mötet i sig framkallar ännu en dimension av "stelhet", som är något helt annat än den inomkulturella "stelheten/smidigheten"…
"Mångfald är bättre än enfald" – det är så lätt att hålla med om. Men samtidigt så stänger sloganen dörren för att undersöka VAD denna "enfald" egentligen är – t.ex. hur din "enfald" har beröringspunkter med min.
Hmmm, mängder med idéer utgående från detta… Det är inte precis ett okomplicerat område.
Avsnittet i detta BBC program om det här är mycket intressant.
Monika: okej, tog bort den. Här var ju nog rätt mycket kommentarer ändå! :eyes: Så många spännande och genomtänkta kommentarer. Jag måste få be att återkomma lite senare mera detaljerat, men kan sådär genast konstatera att du nog funderade mera på det än jag, jag tyckte bara det var lite roliga "anti-kolumner", efter att ha hållit på superintensivt med sociala medier i ett par månader… Nu ska jag försöka publicera en video – kan inte förstå att jag inte kan lasta upp den här, då den är mindre än maxstorleken för filer 😦
Monika H writes:Koko: Bra att du tog bort den andra texten! Tona: Jag får lov att kommentera om kulturmöten på min egen blogg: dromverklighet.blogspot.com
Så roligt med en diskussion i kommentarerna – keep'em coming 🙂 Jag ska fortfarande svara mera utförligt, men hinner inte just nu.
Nu har jag lyssnat om på poddarna, så att jag kan kommentera lite bättre. Uppläsningen störde mig inte speciellt, kanske just för att jag är så van vid att läsa bloggar och kolumner och lyssna på olika sorters ljudböcker, ibland är det så tydligt att det är litteratur. Fb: Att det är status med många Fb-kontakter är något som vi har hört till lust och leda på vår kurs. Det tycks finnas kretsar där det främst gäller att ha många namn och om man själv ogillar det systemet så kan jag bra förstå att man blir sårad av att vara en statuspryl. Koketterandet kan jag förstå att du irriterar dig på – men är det nu i alla sammanhang så mycket bättre att spela på hur stor nörd man är eller vill vara, som jag ibland tenderar att göra 😉 ? Jag har ju själv dragit mig för att joina Facebook, men av helt andra orsaker, som mera har att göra med att jag redan slösar för mycket tid på nätet och jag ogillar mycket av Facebooks system, bl.a. det att de går och ändrar på saker och ting hela tiden och man måste vara mycket uppmärksam för att inte ens inställningar ska förändras. Oj, nu måste jag återkomma om resten, sorry!
Monika: måste återkomma på din blogg, har bara haft så mycket att göra att jag inte riktigt hunnit läsa än. Men det är spännande med det här med hur olika kulturer uppfattas som "stela", t.ex. anses svenskar av sig själva vara stela, men om man kommer från Finland så är de ju hur pratsamma som helst 😉 Fast det är svårt att på riktigt komma i närheten av dem, eller "få kontakt" som Nisse Brandt uttryckte sig 🙂
Angående bloggpodden så var det väl den jag funderade mest på, eftersom jag är en av de där människorna som överöser mina medmänniskor med "skitsnack". Jag kan förstå den där "oj nej, världen är full med ord, jag vill bara läsa haikun resten av mitt liv", men å andra sidan så är jag fascinerad av att kunna läsa andras tankar och tillvaro. Vad gäller hennes fokus på en viss typs blogg så anser jag att det verkar som om just den modellen är den som fått sitt uppsving iom den nya vågen av bloggare – och där måste jag hålla med om att den typen av "facebok-blogg" (dagens outfit m.m.) inte alltid är den mest intressanta. Blanda mera anser jag – diversitet piggar upp i blogg såväl som i samhälle 😉