Äkta äktenskap och riktiga familjer

Idag var jag på vår betongförorts årliga presentationsdag och representerade stadsodlingen och matcirkeln. Förutom ett ösregn mitt på dagen var det helt trevligt, ända tills det kom en person från ett stånd jag sorgfälligt undvikit hela dagen – som jag de facto explicit sagt till organisatörerna att jag absolut inte ville stå i närheten av – Aito avioliitto. (På andra inhemska ungefär ”äkta” eller ”riktigt” äktenskap.) De, precis som vissa partier som också var där, har inget specifikt med förorten i fråga att göra, men de var nu ändå där för att värva underskrifter till ett medborgarinitiativ som ska  upphäva Tahdon 2013-initiativets förslag till jämställd äktenskapslag, det som röstades igenom i riksdagen med knapp marginal i fjol (bloggat här).

Detta är alltså personer som anser att äktenskap enbart är för man och kvinna (det finns bara två kön i deras föreställningsvärld) och att det av någon outgrundlig anledning förstör äktenskapet som företeelse att utvidga det så att det skulle vara lika för alla. Äktenskap är till för familjer och ”två pappor kan inte vara en mamma / två mammor kan inte vara en pappa” (taget direkt från sloganerna på deras tält, egen översättning). De argumenterar att det är för barnens bästa, utan att alls reflektera över att det finns gott om regnbågsfamiljer hursomhelst (borde de barnen omhändertas?) och att alla man-kvinna-äktenskap inte är barnalstrande (jag har aldrig hört någon argumentera annat än retoriskt att då borde ju personer som inte är fertila få gifta sig alls).

De är inget annat än inskränkta, homofoba, bakåtsträvande fanatiker som anser att deras oftast religiösa övertygelse om heteronormativitet ska gå ut över alla människors rätt till jämlikhet inför lagen. Jag borde kunna argumentera lugnt och sakligt med dem, men som alltid när jag blir upprörd så börjar jag stamma och höja rösten för att dölja att jag blir gråtfärdig (att vara en sån som gråter av ilska är väldigt irriterande, för det underminerar ens ställning), för jag står helt enkelt inte ut med folk som anser att människors läggning eller hudfärg ska på något sätt påverka vilka rättigheter de har. Sen när personen väl gått (backat mycket snabbt) så kom jag förstås på en massa utmärkta argument, men i stundens hetta var jag bara arg och osammanhängande.

Hur kan man lära sig att förhålla sig lugnt och sakligt till sådana människor?

Författaren Kaj Korkea-aho skrev en välformulerad kolumn om ämnet ”äkta” och den ”gamla, goda tiden” nyligen i Hbl, tyvärr är den bakom betalvägg, men man kan provprenumerera om man vill. Ett utdrag ur Äkta skitprat:

Ja, tiden då glass var glass och finländarna var blåögda, finsktalande och kristna. Inbundna och envisa tittade de på samma tevekanal, sågade sin skog, plöjde sina åkrar och drack sig fulla på samma sorts sprit. De skrattade åt samme Spede och tröstade sig med Unto Mononen, uthärdade kaamosmånaderna med sin inre glöd och födde på vårkanten backhopparpojkar och havreblonda flickor.

När glass var glass precis som den enda samlevnadsformen var mannens och kvinnans välsignade äktenskap. När ingen levde ogifta, hade sex med fler än en människa eller skiljde sig, när det inte fanns regnbågsfamiljer, ensamförsörjare eller män som låg med andra män i Centralparken i Helsingfors.

Jag gillar hans sätt att skriva (både kolumner och böcker).

Mitt sällskap idag konstaterade att hon vuxit upp med en ensamförsörjande mamma och med deras argument så kan hon inte vara en hel person idag. Det fick mig att tänka på en novell jag läste i Apex Magazine i fjol (och läste om nu), som utgår från tanken att ”vad om vi hade ett samhälle där abort är förbjudet och ett barn alltid måste ha en mamma och en pappa?” I novellen har huvudpersonen blivit med barn med en gift man, blivit bortgift med en annan man och när han dör tolv år senare så måste hon naturligvis gifta sig med en annan man – barnet måste ju ha en far. ”A child raised by only one gender, no matter how lovingly, cannot ever be more than a half–being.” Julia har tio dagar på sig efter begravningen att hitta en ny man, eller välja från en lista på kandidater som ställer upp – eller gifta sig med sin döde mans bror, det är ju bibliskt så det förslår. Det är en fantastiskt välskriven novell, på några korta sidor målar den upp samhället och skapar engagerande personporträtt. Jag skulle älska att läsa en bok på temat – fast det har jag ju på sätt och vis gjort, Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale. Den här berättelsen är inte fullt så mörk, dock, den har en liten, rebellisk underton som gör mig glad.

Läs online här: Ten Days Grace av Foz Meadows.

Den här novellen passar dessutom utmärkt in i novellutmaningen, i tema nummer 3: Läs en novell med en siffra i titeln. 🙂

Alla regnbågens färger

Idag börjar HelsinkiPride, festivalen som får vissa personer att fradga runt munnen och tycka att ”det nu verkligen är onödigt att skylta med sånt” och ”vad du gör i ditt sovrum är din ensak, men tvinga det inte på oss (underförstått oss normala)”. Suck. Som om inte den tvåsamma heteronormen skulle vara hundra gånger starkare. Lite motvikt är aldrig fel. Tills vi lever i ett land och en värld där alla tillåts älska vem eller vilka den vill – jag talar om vuxna människor med fri vilja – så är Priden nödvändig. Inte minst med den regeringen vi har nu. Och om du tycker att vi ju har det så bra här i Finland så kan du dra på svarta kläder och marschera i tåget för dem som verkligen inte kan.

Alla som vill signalera sympati uppmanas att hänga ut färggrann tvätt och ta en bild och tagga den #tvattlina. Fb-event här och webbsida här. Jag har en helt för råddig garderob, även om jag antagligen skulle ha tillräckligt mycket färggranna kläder, så jag kommer med en somrig regnbågskavalkad av bilder i stället. Och så finns det de som säger att det är ”onaturligt”. Det blir inte mycket mer natur än såhär 😉

 

jordgubbar

orange_blomma

Squashen frodas.

 

kastanjelovhelsingforsdagen

humla

Om det litterära värdet i att plåga sina romanfigurer

Jag börjar med att länka till Charlottes intelligenta text om triggervarningar i den akademiska världen och hur det inte är rimligt, även om det kan vara det på forum och liknande. Jag kan passa på att säga att denna bloggpost behandlar temat våldtäkt som berättartekniskt grepp (inte speciellt grafiskt, men ändå). Kan innehålla smärre spoilers för ett par böcker och filmer (ingen nyutkommen, dock).

Jag läste en intressant diskussion på John Scalzis blogg om hur våldtäkt ofta används som ett allmänt sätt att förklara en persons trauma eller hämndbegär, eller för att skapa dramatik, och hur han efter ett samtal med en mentor insåg hur överanvänt det är och hur ofta det egentligen inte skulle behövas. Kommentarsfältet är fullt med bra och dåliga exempel plus en (väldigt spoilerspäckad!) diskussion om Game of Thrones senaste avsnitt (i USA), som uppenbarligen innehåller en extra obehaglig våldtäkt. För att länka ännu lite mera så hänvisas där till en Fb-post, där någon påpekar att det åtminstone har lyft fram ämnet aktivare än många andra händelser.

Det finns texter där det fyller en funktion, t.ex. Märta Tikkanens Män kan inte våldtas, som börjar med en kvinna som blir våldtagen och hämnas genom att våldta våldtäktsmannen. Den är skriven som ett politiskt inlägg och scenerna är obehagliga och inte det minsta lockande. Men så finns det alldeles för många böcker och filmer där det snarare snuddar vid våldspornografi. Jag reagerade själv väldigt starkt på greppet i den annars riktigt spännande filmthrillern Jägarna, där en kvinna gruppvåldtas (filmat med lååånga åkningar) helt enkelt för att få fram hur ett visst gäng i filmen går från relativt harmlösa tjuvjägare till riktiga skitstövlar. Helt onödigt. Jag har inte läst ursprungstexten, så vet inte om det är författarens eller filmregissörens påhitt, men det är hursomhelst bara irriterande

(Något relaterat till det här är (primärt manliga) författare som ska misshandla kvinnors underliv, två exempel som jag råkade ut tätt efter varandra var Ingmar Bergman som har en kvinna att skära sig i underlivet med en glasskärva och Göran Tunström som låter en rasande man köra upp en bunt brev… Bara smaklösa skräckeffekter. )

Det är de facto så vanligt att kvinnor, speciellt sådana som går utanför normen, blir utsatta för sexuellt våld i litteratur och film att jag blir överraskad när det inte händer. T.ex. i Kjell Westös bok Där vi en gång gått förväntade jag mig hela tiden att en av kvinnorna skulle bli våldtagen, eftersom hon vågar uttrycka ett begär i en tid då det är något fina flickor inte göra. Hon blir de facto utsatt för en del hån och bespottelse, men hon blir inte straffad genom våldtäkt; hon blir ”inte ens” gravid, trots att hon har ganska mycket sex. Jag reagerade på det och så reagerade jag på att det var något att reagera , om ni förstår hur jag menar. Samma med den finska tonårsfilmen Sisko, tahtoisin jäädä, där ett par tonåringar bär sig ganska illa åt och visserligen får handskas med konsekvenserna, men inte ens när de har brutit sig in hos ett par män som hittar dem hemma så blir det mera än ett hot. Det är så ovanligt att det blir åt det hållet jag som läsare / tittare reagerar. Nåt är konstigt då.

Läs gärna mera om saken på Scalzis blogg, han modererar diskussionen så den är rätt saklig. Och intressant!

 

En mörk tid

Det har varit val igen och valresultatet gör mig bara deprimerad. Ny Tids chefredaktör Janne Wass skrev en kolumn på Svenska Yles sidor betitlad ”Vad är det för fel på de finländska väljarna” och jag håller med. Hur tänker folk? Hur kan så många människor rösta på ”Sann”finländarna? Ett populistparti med en sunkig agenda (intelligenta och välformulerade Li Andersson skrev nyligen en bra kolumn i Ny Tid om Persunas partiprogram gällande invandringen) är nu landets andra största parti i riksdagen. Andra största. Nätt och jämnt tredje störst om man ser till röstningsprocenten. De två andra stora är inte heller direkt de partier som motsvarar mina värderingar. Det är ”sköt dig själv och skit i andra” som gäller. Speciellt om ”andra” kan kategoriseras som ”de andra”. De där som minsann inte är som vi. Läs gärna också Sara Enholm Hielms kolumn Vi och dom, apropå det här med effektivitet och produktivitet.

Samtidigt som valresultaten rullar in så kommer nyheten om de sjuhundra drunknade utanför Lampedusa och att EU ska diskutera problemet. Kommentarerna till den nyheten och Ida Fellmans blogg om ”Vårt Medelhav och deras” håller en ton av ”vad ska de nu dit och göra, ingen tvingar ut dem på sjön, det är väl inte EU:s ansvar?” Ingen sympati, ingen förståelse för de omständigheter som gör att människor vågar livet i jakt på ett bättre liv – omständigheter som bl.a. EU bidragit till med sin rovfiskespolitik, t.ex. Bara ett ”skyll sig själv”.

För en vänstergrön humanist så framstår den här attityden som obegriplig. Jag vill se en politik som går ut på att bygga en bättre värld för oss alla, en politik som tänker inkluderande och långsiktigt. En som inte bygger högre och högre murar. En politk där människors värde räknas i annat än pengar. En värld där människor bryr sig om varandra och miljön.

Och varför inte en ponny, eller en enhörning, när jag nu håller på?

Tillägg: Läs Linnea Häxbrygds bloggpost ”sant eller falskt”. Hon argumenterar betydligt mera välformulerat än jag, som mest bara vill krypa in i en håla och gråta.

…om detta finns det mycket berättat…

Idag är det den Internationella minnesdagen för Förintelsens offer, det har knappast undgått någon. Jag tänkte komma med en radda lästips, för ingenting jag kan skriva kan sätta ord på det ofattbara, men det finns andra som försökt, andra som minns och vet. Det finns många, många böcker, här är några som jag minns på rak arm:

Martin Gray: I namn av de mina (nedtecknad av Max Gallo). Martin Gray berättar sin historia från ghettot i Warsava och lägret i Treblinka och livet efteråt när han för andra gången förlorat hela sin familj, den andra gången i en häftig skogsbrand. Det är länge sedan jag läste den, men ännu idag kan jag inte ens skriva ner en kort beskrivning utan att börja gråta.

Jerzy Einhorn: Utvald att leva, minnen, barn- och ungdomsminnen från uppväxten i Polen och Förintelsen. Dottern Lena Einhorn har skrivit en bok om mammans berättelse som heter Ninas resa: en överlevnadsberättelse, den står i hyllan, men jag har inte läst den.

Erica Fischer: Aimée & Jaguar, en dokumentär bok om två kvinnor som träffas och har en kärlekshistoria, tills den ena blir avslöjad som judinna och deporterad tilll läger. Det gjordes också en riktigt bra film på den.

Klassikern som inte får glömmas: Anne Franks dagbok, som dessutom har utkommit i oförkortad version för tio år sedan, med de tidigare bortstädade partierna med.

Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine …om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, beställd av Sveriges regering, delades ut till alla med barn i grundskolan i slutet av 1990-talet för att motarbeta förnekare. Riktigt saklig och bra. Finns att lasta ner i senast uppdaterade version här.

Gudrun Pausewang: Resa i augusti. En berättelse ur en elvaårig flickas perspektiv, när hon och hennes farfar deporteras. Hela boken handlar om tågresan och om hur Alice så småningom får klart för sig alla de lögner hennes farföräldrar berättat för att skydda henne.

Löjligt och skrämmande

Orion i kväll visade de Leni Riefenstahls Triumph des Willens (Viljans triumf), en dokumentär- och propagandafilm från nazisternas partidagar i Nürnberg 1934 och jag tänkte att det skulle vara intressant att se den. Det var det i princip, även om jag var så trött att jag nickade till under talen och vissa av paraderna. Det är enorma mängder med parader i den och det blir lite som att räkna får efter ett tag… Jag fick en viss overklighetskänsla också, de där (mestadels) blonda männen  i sina uniformer som paraderar på det där löjliga och skrämmande sättet med  raka ben som lyfts högt, ni vet; de (mestadels) blonda åskådarna som gör Hitlerhälsningen och skriker sieg heil, de pompösa talen om Det Tyska… Hade det varit en spelfilm så hade min reaktion varit att de överdriver, det kan inte ha varit så på riktigt – men tydligen var det. Det är så pompöst och uppblåst utom alla proportioner att det nästan är löjligt – om det inte skulle vara så skrämmande, då.

För den som är intresserad av hur människor blev nazister finns det säkert hur mycket som helst att läsa, men min favorit i genren är Vibeke Olssons Molnfri bombnatt, där huvudpersonen är en äldre kvinna bosatt i Sverige, men kommer från Tyskland. Det är en fantastisk bok. (Jag har uppenbarligen rekommenderat den redan för tio år sedan, men den är fortfarande läsvärd.) Hennes böcker om Ulrike med samma tema är också mycket bra, men den här är mera utförlig. [Sista meningen redigerad pga obegriplighet.]

Andra tips?

Kvinnor ska vara smala

Jag tittade in på Genusfotografens blogg för första gången på ett slag och hittade hens analys av en genusfail-manual för att ta bröllopsbilder. I manualen förklaras det noggrant hur fotografen ska posera kvinnor så de ser så smala (framförallt smala, ett avsnitt handlar om hur man ska fota ”lite runda” kvinnor, bl.a. genom att delvis gömma dem bakom något) och ljuva ut som möjligt, respektive hur män ska poseras för att framstå som manliga, dvs. ”stora och kraftfulla”. Manualen är ganska förfärlig, men analysen är bra (kommentarerna tyvärr lite deprimerande). Läs här: Konsten att amputera kvinnor lagom.

Äntligen!

Finlands riksdag har idag med en (visserligen pinsamt) knapp majoritet röstat för medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag, med rösterna 105-92. (Bilder och text t.ex. på Svenska yle.) Äntligen har Finland joinat Norden och väst, i stället för att dra åt Rysslandshållet. Det kommer att ta länge innan det blir nåt i praktiken – och det ska ännu dras några varv, som Janne Wass påpekar i sin Ny Tid-ledare idag – men för principens skull är det viktigt. Jag hoppas och tror att det inte mera är politiskt möjligt att stoppa det mera. Finland blir ett land där invånarna har lika rättigheter. Jess.

En annan nyhet om rättigheter som fångade mitt öga häromdagen var en artikel i Hbl om samernas ställning i Finland. Regeringen föreslår en ratificering av Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter. Det har också tagit sin lilla tid.

Det går långsamt, men vissa saker går ändå framåt.

Ett eget rum?

Virginia Woolf skrev 1929 en essä om vikten av att ha ett eget utrymme, såväl fysiskt som mentalt, om det ska gå att utföra något intellektuellt arbete alls. Essän räknas fortfarande som en av den feministiska intellektuella kulturens grundläggande verk. Begreppet ”ett eget rum” är vedertaget, så vedertaget att en inredningsfirma kan använda det i en reklam på första sidan till landets största dagstidning – men förvridet till en obehagligt sexistisk ”män är från Mars, kvinnor är från Venus”-kliché:

sexistisk_reklam_beskuren

Klicka för större bild. Namnet raderat, eftersom jag inte vill ge dem mera textreklam.

Översättning för svenska läsare:

KVINNA, HÅLL DITT HEM RENT / PRYDLIGT: GE DIN MAN ETT EGET RUM.

Och gör det med stil. [Firman] har samlat allt det som gör mannens egna rum lämpligt till såväl manligt användande som sådant som går att se på. Välkommen att göra ert hem till en bättre plats för alla som bor där. [ungefärlig översättning]

Reklamen är illustrerad med en man som uppenbarligen blivit bannlyst till dasset med sina ”manliga” attribut: någon sorts spel, elgitarr, rockplansch och Star Wars parafernalia. För sånt kan ju ingen riktig kvinna vilja se i sitt hem – hemmet är som vi vet kvinnornas domän och de är ju de som bestämmer var skåpet ska stå, hö hö. Men det finns sådant som är helt nödvändigt för att en Riktig Man ska kunna trivas, vilken tur att den här firman finns, som kan erbjuda snygga lädersoffor och designlampor, så att båda kan bli nöjda.

jag har tittat på den här reklamen ett par dagar och blir bara mera och mera obehagligt berörd. Jag har skrivit om intermediell reklam tidigare, men där jag tyckte att Me Naisets reklam var fyndig så är den här enbart obehaglig. Me Naiset vände på en klassisk bild, den här reklamen förstärker bara daterade stereotyper på ett trist sätt. Kvinnor vill hålla rent, män bara stökar till. Inredning är kvinnornas ansvarsområde, män bryr sig bara om prylar. ”Miehistä käyttöä”, ”manlig användning” av hemmet är något som automatiskt motsätter sig kvinnans estetiska behov. Alltså måste kvinnan se till att ge mannen ett eget rum, det är hennes ansvar att se till att hemmet blir en plats som passar för alla.

Jag skulle ha lite lust att anmäla den till någon lämplig instans, men skulle antagligen bara får en ”har du ingen humor”-gäspning till svar. Nä, inte såndär humor, den tycker jag vi borde ha vuxit ifrån vid det här laget. Det är inte roligt, det är tjatigt. Sluta vidmakthålla den där utslitna klichén om att kvinnor och män är så fruktansvärt olika att de aldrig kan enas om någonting utan bara måste kompromissa för att det livsviktiga heteronormativa binära samhället ska kunna bestå. Blärk.  Som någon klok typ sagt: ”Men are from Earth, women are from Earth. Deal with it.”

Jag var där!

i_was_there

Bildbevis – jag var där.

Jovisst var jag på demonstration på söndag – jag och över tusen andra 🙂 Siffrorna varierar mellan ”drygt tusen”, ”tusenetthundra” och ”minst tusentvåhundra”, så för att vara på den säkra sidan så säger jag bara ”över tusen”. Jag är rätt trött efter allt organiserande plus en tolvtimmars arbetsdag idag för att kompensera för alla korta dagar de senaste veckorna, så, eftersom jag precis har uppdaterat vår blogg, där finns ett par fina bilder som Andra kattslaven tagit, så uppmanar jag er att gå och titta 🙂