Pinsamhetens blommor

”Visa mig din bokhylla, så vet jag vem du är.” Men visa mig de böcker du gömt undan så vet jag mera om dig än du tycker är riktigt bekvämt… Bokbloggsjerkan handlar idag om sådana böcker som man inte tycker är riktigt representativa:

Veckans fråga kommer från Sanna:  Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan (enligt dina egna kriterier, min anm.)?

Alltihopa, skulle jag säga, eftersom jag är en bokhamstrare. Men den här gången ska jag dra fram skämskudden och berätta om några böcker som jag tycker det är lite pinsamt att ha i hyllan, men som jag inte slängt ut för att det är en guilty pleasure att läsa skräp ibland också för en litteraturvetare och bibliotekarie (kanske speciellt för dem?)

Min guilty pleasure är tantsnusk, typ Judith Kranz och Jilly Cooper, men värst av allt. Virginia Andrews. Hennes Blomblad för vinden-serie är egentligen helt förfärlig, men just i sin kompletta absurditet väldigt underhållande. Jag läste dem första gången som tonåring (fnittrande och rodnande i smyg, vilket egentligen är helt onödigt eftersom föräldrarna egentligen aldrig censurerade vår läsning, fast jag onekligen undrar lite över att mamma lät Vita hotellet ligga framme) och är fortfarande svag för dem. Jag har tänkt slänga ut dem redan länge, men kan inte riktigt komma mig för. Mycket pinsamt.  Men de har allt, barnmisshandel, superrika och sadistiska släktingar, incest, tonåring-förför-fosterfar, långt utdragen hämd, ond bråd död – allt man kan tänka sig 😉

Det roliga med att läsa superdåliga böcker är att det ibland finns otroligt underhållande kommenterade läsningar av dem online. Gå gärna till Forever Young och läs Flower Scowler: Flowers in the Attic: A Drinking Game (fortsättningarna hittas här) och uppföljaren It Seems To Me You Lived Your Life Like Petals on the Wind 1del 2 här och del 3 här (tyvärr tar den slut i mitten, men den är genial så långt som den håller på). Erin Callahan lyfter fram de värsta bitarna på ett sätt som har mig att fnittra förtjust hela vägen. jag måste nog behålla böckerna – som referensmaterial 🙂

Annonser

Temmeltankar

Inspirerad av Charlottes blogginlägg om semlor så kan jag härmed konstatera att årets bästa temla definitivt var Uudenmaan herkkus version. God semla och god mandelfyllning.

temla1 temla2

Primula (numera Perheleipurit) hade en ”mandelsmakande” sak med aprikoskärnor och flera e-nummer än andra ingredienser som jag vägrade att smaka på. Fazer har äkta mandelmassa, men i en utstansad skiva. Boring. Andra har varit ok, men inte märkvärdiga. Och alla, säger alla, anställda på de olika caféer jag besökt och bett om varm mjölk i en skål till har stirrat på mig som om jag hade bett om att få ketchup till den. De förstår sig helt enkelt inte på hetvägg i det här landet…

De hembakta blev inte så lyckade i år. Jag provade ett nytt recept, glömde kardemumman och lämnade dessutom degen att jäsa några timmar medan vi tog en promenad. Resultatet blev väljästa bullar med en distinkt doft av alkohol t.o.m. när de var färdiggräddade… Kanske jag borde ha kört en riktigt finsk klichévariant av hetvägg och serverat dem med en skål varm Koskenkorva?

Att förnärma en katt

Simba har lagt sig till med vanan att jama ytterst förnärmat varje gång jag nyser. Eftersom jag lider av någon sorts överkänslighetssnuva (inte direkt allergisk, men nyser av starkt ljus, kyla, starka parfymer, vissa kryddor osv.) så händer det att jag nyser ganska ofta och många gånger efter varandra. Och högt, jag har aldrig klarat av att nysa tyst eller än mindre hålla inne en nysning – jag är rädd att huvudet ska explodera. Varje gång jag får en nysattack numera så stirrar Simbisen på mig som ”inte nu igen”. Och jamar förnärmat, som sagt. Jäkla katt. Jag tycker minsann bara att hon är söt när hon nyser…

En liten ekivok vits om nysningar för att pigga upp en regnig måndag kan ni få:

– Det är egendomligt, varje gång jag nyser så känns det som en orgasm!
– Det var den underligaste åkomma jag har hört om. Vad gör du åt saken?
– Andas svartpeppar!

😀

Kokhett är inte nödvändigtvis en metafor

Det finns de som säger att man inte ”får” klaga på värmen och på sitt sätt är det ju skönt. Problemet är att vi bor i en sydvästsvängd lägenhet med enorma fönster på sjunde våningen i ett höghus. För det allra mesta – typ tio månader av tolv – älskar jag ljuset som flödar in hos oss; inte ens mitt på vintern blir det så farligt mörkt här. Men när soltimmarna blir riktigt många och temperaturen ute ligger på mellan 28ºC och 32ºC så understiger temperaturen i vår lägenhet aldrig 29º, vilket gör det lite svårt att sova.

Svenska ylleradion hade en liten grej om värmen, de flesta kommentarer var (som vanligt) magsura, men den här kommentaren kom med bra tips om hur man kan svalka sig. Inspirerad av den har jag nu satt ett lakan i frysen, vi ska se hur det känns 🙂

Vi fäller förstås ner persiennerna och ställer upp balkongglasen så mycket vi vågar för kattens skull, men det blir ändå varmt. Häromdagen fick vi dock bevis på att persiennerna ändå hjälper. Jag hade lagt bönor i blöt på fönsterbänken och inte fällt ner persiennen den dagen. På kvällen noterade jag att vattnet var varmt – riktigt ordentligt varmt, som ”det varmaste som kommer ur kranen”-varmt och det hade bildats ett tjockt lager skum på ytan – precis som det brukar när bönor håller på att koka upp 😮 Tyvärr hällde jag ut det innan jag tänkte på att mäta temperaturen, det skulle ju ha varit intressant att veta. Jag tänker ändå inte göra om experimentet!

Till slut en temasång: ”Too Darn Hot”. Jag har länkat till den här versionen tidigare, men den tål att ses på nytt, den är så bra! Fast hur de orkar dansa sådär i värmen förstår jag inte 😉

Grynigt värre

Vi var här för ett tag sen och handlade på en ekogård i Sibbo, Majvik. En av de saker vi ville ha var havregryn, varpå jag förstås plockade en påse som det stod havregryn på. Som många svenskspråkiga i Finland så läste jag bara andra raden – jag är så van vid att göra det att jag i tiderna brukade reagera på att gatuskyltarna i Ekenäs var på finska, eftersom de i en stad med svensk majoritet sätter den svenska skylten överst  😉 När jag senare öppnade påsen blev jag väldigt överraskad – den var full med korn. Först då tittade jag på vad det egentligen stod på påsen. Tydligen finns det något som heter ”kaurasuurimo” och det vi borde ha köpt är ”kaurahiutaleita”, dvs. havreflingor. Klåpigt.  Nå, det går ganska bra att slänga det i bröd, men jag har inte provat att koka gröt på dem…

Här en fin scen apropå havregyn, från Lukas Moodyssons Tillsammans: