Elias Portolu

Nobelpriset i litteratur år 1926 gick till Grazia Deledda, Italien

för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem

Jag har nu läst Elias Portolu av Grazia Deledda för min utmaning. Språket är högtravande och snuddar ibland vid komiskt, en mans söner liknas vid duvor och det värsta man kan kalla en man är ”färsk ost”. Naturbeskrivningarna är otroligt lyriska och är det jag tycker bäst om med boken. Jag känner dofterna och ser färgerna. Det måste vara mycket vackert på Sardinien.

Själva intrigen gör mig ärligt talat aningen frustrerad: en man förälskar sig i sin brors fästmö, sedermera hustru (och hon i honom) och velar fram och tillbaka om saken hela tiden. Jag förstår att tiden och seden är annorlunda, men samtidigt så tycker jag att det är frustrerande att flera människors liv förstörs på grund av att det är otänkbart att säga något om saken. Det är i och för sig ett bra exempel på hur mansbilden lägger hinder i vägen…

Boken är välskriven och om läsaren är mera sympatisk än jag i det här fallet så tror jag att det går att bli mycket rörd också och inte mest frustrerad. Och naturskildringarna är som sagt fantastiska.