Århundradets finlandssvensk

Svenska dagen till ära har svenska Yles läsare röstat fram ”århundradets finlandssvensk”, som föga överraskande blev Tove Jansson. Få författare har som hon lyft fram det allmänmänskliga och finlandssvenska på samma gång. Jag har skrivit om henne flera gånger, men idag tänker jag bara dela med mig av ett citat ur en av mina favoritnoveller i Det osynliga barnet och andra berättelser. Det är en berättelse om hur en annorlunda hemul, en som inte är bullrig och glad utan egentligen i hemlighet älskar ensamhet och tystnad, får ärva en park som blir hans alldeles egen: 

Hemulen steg in och låste grinden bakom sig. Och plötsligt glömde han dockskåpet. Det var första gången i sitt liv han hade öppnat en dörr som var hans egen och stängt den bakom sig igen. Han var hemma. Han bodde inte hos någon annan.

Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingande bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid. De skötte inte bevattningen längre, de skötte sig själva, men många av de små broarna fanns kvar fast vägarna sedan länge försvunnit.

Hemulen störtade sig in i den gröna, vänliga tystnaden, han skuttade i den, han rullade sig den och kände sig yngre än han någonsin hade varit.

[—]

Natten kom med många stora stjärnor och hemulen älskade fortfarande sin park. Den var stor och hemlighetsfull, man kunde gå vilse – men det gjorde ingenting, för man var hela tiden hemma.

ur Hemulen som älskade tystnad

hemulen

Bild Tove Jansson