Smakförändringar

Det blev både måndagsjerka och fredagsjerka den här veckan 🙂 Den senaste jerkan lyder mu:

Finns det några författare som du har ”tappat bort” under din läsarbana?

Det är klart att det finns, när man har läst i många år så förändras ens smak. Plus att mitt tålamod med vissa saker blivit rätt kort. Jag slutade läsa Elisabeth George, efter att [försöker vara luddig, men kan ev. vara spoiler!] ha älskat hennes böcker om Lynely och Havers, för att jag tyckte att hon kålpåtog en person bara för att få en av hjältarna att lida. Det är en så otroligt typisk sak: döda (eller möjligen våldta) protagonistens fru / flickvän / dotter (nästan alltid en kvinna av något slag) för att skapa drivkraft till hjälten. Blää. Det var till slut droppen som fick alla de andra litterära manéren att kännas för mycket. Jag har inte ens haft någon större lust att läsa om de gamla favoriterna och då läste jag en gång i tiden om dem regelbundet.

Det är inte det att jag tycker att en författare inte får ta kål på centrala personer, men det ska vara någon idé med det – till och med att det är avsiktligt meningslöst eller idiotiskt. Och den som dör ska få ha en egen personlighet. Inte bara en extern drivkraft för att få hjälten att flippa.

.

Annonser

28 thoughts on “Smakförändringar

  1. Håller med. Det känns så meningslöst när någon bara finns för att vara en drivkraft för huvudpersonen på något sätt. Och det där att bara döda någon av samma anledning känns för klichéartat. En del deckare som jag läste som yngre, och då tyckte var ganska bra, känns nu för enkla. Antagligen är det bara min smak som har ändrats. Ett exempel är serien om journalisten Amanda Rönn av Emma Vall. Dessutom slutade jag läsa den finska deckarserien om Maria Kallio av Lena Lehtolainen (stavning?) för att Maria Kallio blev våldtagen av en brottsling i den sista boken jag läste. Att kvinnor alltid blir våldtagna är också en kliché. Kanske kunde man hittat något mer subtilt. Av samma anledning börjar jag bli trött på alla deckare där det nästan utan undantag är kvinnor som är offren. I verkligheten mördas ju både män och kvinnor och det kanske deckarna borde spegla.

    • Jag vet precis vad du menar med klichévåldtäkt. Jag har aldrig orkat se om den annars utmärkta filmen Jägarna, för att jag tycker att det finns en så fullkomligt onödig våldtäktsscen i den. Tråkigt att höra att Leena Lehtolainen använt sig av den också, jag har inte läst just den boken, men brukar älska hennes böcker just för att de är feministiska och spännande.

      Jag tror att ens smak utvecklas när man blir äldre. Ju mera du har läst (eller sett), desto mera kan du genomskåda dåliga intriger eller osannolika scenarier. Det gör förstås tyvärr också att det är mera sällan som man blir odelat förtjust i något… 😐

  2. Jag förstår inte heller varför hon tog död på henne. Serien blev sämre efter det tycker jag även om jag fortsätter följa den slaviskt. Tänker att hon kanske gör en Bobby Ewing och återuppstår? 😉

    • Jag läste inte ens ut den boken, jag tvärstoppade, för jag blev så arg. (Lite som med Downton Abbey i slutet av tredje säsongen, men jag har lovat Andra kattslaven att vi ska fortsätta med den.) Jag tror inte att det blir någon återuppståndelse, när det inte är något övernaturligt i dem annars. Om hon inte kör en ”bara en dröm”, förstås, men det är ännu mera irriterande!

  3. Läst hela Lynley-serien, men nu får det (tror jag) vara nog! 🙂
    (Gillade inte heller att EG tog kål på ”x”… och det är nog sant att serien faktiskt blev sämre efter det).

    • Det kändes helt enkelt onödigt. Och jag tycker att det fanns andra problem också, med stilen och vissa manér och det blev bara värre för varje bok. Synd, för när hon var som bäst var hon verkligen bra, men nu känns det som att de senare böckerna överskuggar de första.

    • Frågan är om det är värt det, men börja åtminstone med de tidigare, dels är de bättre, dels utvecklas människorna i dem och det kan bli förvirrande att läsa i oordning.

  4. Jag ogillar också när författare gör så med sina karaktärer. Jag stör mig ofta på när huvudpersoner i deckare utsätts för så otroligt mycket saker bara för att få till en spektakulär handling. Själva huvudhandlingen räcker gott åt mig. Och som du säger så är det ofta en kvinna som dör eller blir utsatt av något.

    • Det blir som en tävling ibland, känns det som. Det behöver inte alltid vara lätt för huvudpersonen, men det finns ingen orsak i att frossa i elände.

    • Jo, den tyckte jag också om. Och Till minnet av Edward och och Missing Joseph, som jag inte minns vad den hette på svenska – fast i den finns också en helt onödig våldtäk/misshandel :-/ Men de hör till de första i serien.

  5. Jag håller med dig. Men i en bok- och teveserie där de tar kål på varandra hela tiden och det är ok, det är i Game of Thrones. Men där är det, oftast, trovärdigt med tanke på tiden, genren och det politiska spelet. Den serien är också ett exempel på när det fungerar att ta livet av hjältarna och läsarna/tittarna istället blir ännu mer fast i serien.

    • Jag klarade inte alls av den. Andra kattslaven hade den som ljudbok och den var visserligen väldigt välskriven och fängslande, men helt för våldsam för mig. TV-serien har jag visligen undvikit, har väldigt svårt för visuellt våld. Men du har rätt i att våldet årminstone fyller en funktion där.

      • Ja, visuellt våld är det ju verkligen… Jag skulle också gärna slippa se det, men de politiska intrigerna, skådespelarinsatserna och replikerna, sammantaget tycker jag att det blir så otroligt bra. När jag såg första avsnittet av en slump, blev jag irriterad på att kvinnor alltid skall användas som kuttersmycken i filmer för att locka tittare utan att nakenscenerna fyller någon funktion. Men så såg jag vidare på ett par avsnitt till, och sedan var jag fast.

    • Fast en del av charmen (kan vara ett konstigt ord i sammanhanget men förstår nog vad jag menar) med GoT är att han tar död på folk. Där kan läsaren inte känna sig trygg i att någon favoritfigur kommer att få följa med till slutet. Om det nu blir något slut, verkar tveksamt eftersom del sex aldrig verkar komma ut.

      • Hmm. Charmigt med otrygghet… Påminner mig lite om den gamla vitsen med pappan som lyfter upp sitt barn i ett träd och säger ”hoppa, pappa tar emot!” och när ungen hoppas så tar pappa ett steg bakåt. Ungen ligger med bruet ben och pappa säger ”lita aldrig på någon, inte ens på din egen far”. Urk.

        Å andra sidan tittar vi just på Buffy igen och Joss Whedon är ganska bra på att ta kål på han med, så vem är jag att döma? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s