Litterära katter

Jag hade tänkt att jag skulle läsa om Doris Lessings En överlevandes minnen för min Nobelutmaning, men inspirerad av Nils Uddenbergs lilla söta bok Gubbe och katt (rekommenderas!) som jag köpte åt pappa i julklapp (han muttrade lite över titeln, men jag tror han kommer att gilla boken) så började jag läsa Lessings katthistorier i stället.

Först läste jag Rufus, som är en liknande historia som Uddenbergs: katt kommer till människor och lirkar sig långsamt in i hushållet. Rufus har haft ett hårdare liv än Uddenbergs Kissen, det mest rörande i berättelsen om Rufus är att han visserligen kan spinna så högt att han överröstar tv:n, men bara en enda gång kommer med det lilla knorrande ljudet som trygga katter kommer med för att betyga sin kärlek. (Minns inte exakt formulering, har inte boken här.) Sniff.

I den betydligt tidigare boken Particularly Cats skriver Lessing om barndomskatter och de katter hon har som vuxen (långt före Rufus och de katter som bor med henne när han dyker upp). Hon har en tendens att antropomorfisera (erkänner här jag måste slå upp ordet för att få det helt rätt) väldigt mycket, vilket överraskar och ärligt talat irriterar mig något. Jag gör det en del själv, men jag tycker att hon går onödigt långt emellanåt. Plus att hon saknar en hel del kunskap om kattpsykologi, vilket i och för sig är tidsandan, boken kom ut 1967. Till hennes försvar funderar hon faktiskt på om en kattunge kanske tagits lite onödigt tidigt från mamman vid sex veckors ålder och jag vill bara säga tolv veckor, för katten! Men det vet vi idag – när jag var barn så hette det åtta veckor och mina föräldrar var ovanliga som väntade till tio veckor (vi hade ett par omgångar kattungar innan katten blev fixad).

Doris Lessings katthistorier är essäer som snarare handlar om mänskiligt beteende och människors tankar. De är minnen och funderingar. Inte oläsbara, men det finns många kattböcker som jag tycker bättre om. Men när hon är som bäst så är hon fin, här en beskrivning på hennes svarta katt:

She is elegant. She has a curved, noble profile, like a cat on a tomb. When she sits straight, with paws side and side, staring, or crouches, eyes half-masked, she is still, remote, withdrawn til some distance place inside herself. At such times she is sombre, inspires awe. And she is black, black, black. Black, glossy whiskers, black lashes, not a white hair anywhere. If gray cat’s designer was a master of subtlety, of loving detail, then black cat’s said: I shall create a black cat, the quintessence of black cat, a cat from the Underworld.

Agnes är inte riktigt så stilig, fast hon har en rolig teckning mellan randig och prickig. Men hon ligger just nu bredvid mig och spinner, det är mysigt 🙂

Flera poster om kvinnliga nobelpristagare hittas här.

Annonser

5 thoughts on “Litterära katter

  1. Ping: Kvinnliga nobelpristagare: samlingspost – En kattslavs dagbok

  2. Jag tycker att alla katter är vackra.:) Inte för att jag tycker skönhet är ett existensberättigande för någon. I alla fall finns det ju olika typer av skönhet. Alla syns ju inte utanpå.

    • Jag håller med, både om att katter är vackra och att det inte är så viktigt. Jag njuter av att titta på katter, kanske för att de verkligen kan det här med mindfulness och inte försöker göra femtioelva saker på en gång som jag 🙂

      Lessing är verkligen överraskande fixerad vid katternas utseende. Jag menar, citatet här handlar ändå om hur katten är Essensen av Svart, men beskrivningen av den gråa katten är tre gånger så lång och handlar om utseende och hur katten använder sitt utseende och sin charm – jag sa visst antropomorfisera redan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s