Läsrapport

Tyvärr så har Annika problem med sin sajt, men jag har läst på olika bokbloggar att veckans jerkafråga är

Vad har ni läst under tiden som jag har varit borta?

Hmm. De senaste två veckorna har jag läst mycket blandat, måste kolla min läslista, som jag visserligen emellanåt glömmer att uppdatera. Allt är ganska gammalt och det allra mesta ur mina egna hyllor:

  • J. B. Priestley: An Inspector Calls, en pjäs som är skriven 1945 och utspelar sig 1912. I ett engelskt överklasshem firas dotterns förlovning när det ringer på dörren. En viss Inspector Goole kommer in och berättar om en ung kvinna som begått självmord. Först förstår inte familjen vad det har med dem att göra, men så småningom visar det sig att de alla har en skuld i kvinnans undergång. Det är en mycket politisk pjäs, där människors ansvar gentemot varanda framhävs som ett ideal framom det kapitalistiska ”alla är sig själv närmast”.  (Läs mera om den t.ex. här). Den känns obehagligt aktuell ännu idag.
  • Kvinnornas röda bok, en novellantologi från Trevi utgiven för en tjugo år sedan. Ganska blandade berättelser, bloggade om en av dem här.
  • Ethel Turner: Lilla kusinen (Flower O’ the Pine, utgiven 1914) Ethel Turner är mest känd för sina böcker om en vild australiensisk familj med många barn, den första har åtminstone kommit ut i någon sorts klassikerserie för barn: Sju syskon eller i original Seven Little Australians (1894). Den boken har jag läst flera gånger, den här har jag plockat upp på nåt antikvanti någon gång pga författaren, men den var inget vidare. Lite Pollyanna-koncept med litet gulligt barn som rör allas hjärtan och förändrar folk. Det har gjorts bättre. Men jag rekommenderar Sju syskon, som sagt. Den finns online i original på Gutenberg.
  • Kay Redfield Jamison: En orolig själ. En berättelse om att vara manodepressiv (An unquiet mind. A memoir of moods and madness) Författaren är psykolog och expert på ämnet, både av egen erfarenhet och långvarig professionell forskning och kliniskt arbete. Välskriven och fängslande bok.
  • Irina Korschunow: Han hette Jan (Er hiess Jan, 1979) En ungdomsbok om en tysk flicka som sitter gömd i ett rum i väntan på att andra världskriget ska ta slut. Titelns Jan är en polsk tvångsarbetare som blir hennes pojkvän – och tyska kvinnor som fraterniserar med fienden sågs inte med blida ögon. hon har häktats av Gestapo, men flydde under ett bombanfall. Nu gömmer hon sig hos bekanta och tänker tillbaka på hur hon så småningom förändrats från indoktrinerad tonåring till självständigt tänkande varelse i och med mötet med Jan .
  • Helen Fielding: Samvetets röst (Cause Celeb, 1994) En bok jag haft oläst länge i hyllan, plockade ner den nyligen på grund av den nya Bridget Jones-filmen. Jag förväntade mig chick lit, och en del sånt fanns i den, men den har en betydligt allvarligare grundton, i och med att huvudpersonen åker som biståndsarbetare till Afrika när hon äntligen dumpat sin uppblåsta, egofixerade tv-kändis till pojkvän. När hungersnöd hotar åker hon tillbaka till England och med en blandning av emotionell utpressning och tjockt med smicker lyckas hon få sitt ex och hans kollegor att ställa upp med att slå upp stort och filma situationen och sända det hemma i England, för att få ihop mera bidrag.
  • Idag har jag skumläst Fannie Flaggs Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café (Fried green tomatoes at the Whistle Stop Café, 1987) för hundrade gången. Det är en av mina absoluta feel good-favoriter. Berättelsen är ganska intressant uppbyggd med många olika tidsplan, vilket funkar eftersom ramberättelsen är en äldre kvinna som berättar minnen för en annan kvinna, så hoppandet i tid är fullt naturligt. Det är ljuvligt att läsa om hur kvinnornas vänskap växer fram. Att ett par av de personer hon berättar om är ett par kvinnor som lever tillsammans och uppfostrar ett barn och driver caféet tillsammans är också ett plus. (Deras kärlekshistoria fuskades tyvärr bort i lite filmatiseringen, som annars är mycket sevärd).

En salig blandning, som alltid 🙂 I like.

Annonser

4 thoughts on “Läsrapport

  1. Jag grät floder när Judy (hette hon så, det är evigheter sedan jag läste Turner) låg fastklämd under trädet, och sedan inte kunde räddas.
    Intressant fenomen med alla barn som dog i barnböcker förr i världen (och alla föräldralösa barn), men det var naturligtvis vanligt, och man ville säkert härda ungarna, och ingjuta en god moral, för trodde man bara på rätt saker så väntade ju ett himmelskt liv.
    Jag har inte läst boken om de gröna tomaterna ( fast jag hade gröna stekta tomater till middag i går), delvis beroende på att Flaggs bok om den röda fågeln, fick ett så abrupt lyckligt slut.

    • Jo, jag läste om det avsnittet när jag letade länk och grät igen… Det är väldigt sorgligt. Du har rätt i att man kanske var lite mera hårdkokt i äldre barnlitteratur, som du säger så var det antagligen ett sätt att förbereda barnen på verkligheten.

      Men vilket lustigt sammanträffande med din middag! Jag tror jag aldrig har ätit gröna tomater annat än som pickels, men boken slutar med en bunt recept, så kanske jag någon gång lagar nåt från dem. Jag har inte läst nåt annat av Flagg, har en bok till i hyllan, men det är inte någon röd fågel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s