Hollywood cannot live up to the power of imagination

Bokbloggsjerkan frågar om filmatiseringar:

Personligen är jag inte så intresserad av att se filmatiseringar av böcker jag har tyckt om, eftersom jag med få undantag har blivit riktigt besviken på hur någon kan ”slakta” en bok och göra en skitfilm av den. Hur är det med dig? Har du sett en film som kanske till och med var bättre än boken (eller lika bra), eller har du läst en bok som du tycker ska bli film?

Jag håller med om att det är väldigt svårt att göra en film som gör en bra bok rättvisa. Böcker har helt enkelt flera lager och mera plats att utveckla berättelsen  på. Jag tror det är därför som tv-serier har förändrats så mycket på senare år, där finns det tid att verkligen utveckla karaktärer och intriger, på ett sätt som en film inte hinner med.

Jag kan inte komma på ett enda fall där jag ärligt skulle ha tyckt att filmen var bättre, men minns några bra filmatiseringar i alla fall:

Billie Augusts film En sång för Martin om ett par där mannen får Alzheimer och blir mer och mer förvirrad och aggressiv och så småningom försvinner in i sjukdomen var mycket rörande. Den baserar sig på Ulla Isakssons Boken om E, det vill säga Erik Hjalmar Linder, men i filmen har paret gjorts om till musiker i stället, vilket fungerar bra. Alldeles speciellt minns jag hur de går och tittar på Trollflöjten två gånger, hur mannen första gången tolkar operan på ett insiktsfullt sätt och den andra gången överhuvudtaget inte kan följa med i handlingen och börjar skrika av frustration och de måste gå ut. Samspelet mellan med Viveca Seldahl och Sven Wollter är fantastiskt, de var sambor i verkligheten också och Viveka Seldahl var döende i cancer, så något av sorgen över den föreståndande skilsmässan syns också i filmen.

Jag minns att jag älskade Varats olidliga lätthet som tonåring, men a) jag hade inte läst boken när jag såg den b) jag var som sagt en tonåring. Jag har inte sett om den efter att jag läste boken och vet inte om den skulle hålla fortfarande. Men Lena Olin var väldigt sexig i hatt i alla fall 🙂

Någon sa en gång att Stephen King-filmatiseringar antingen är värdelösa eller jättebra. Jag skulle kanske inte gå så långt, men faktum är att de är hemskt ojämna. Mina favoriter är Stand By Me (”The Body” från Different Seasons), inte minst för att den de facto har barnskådespelare som inte får det att krypa i mig av pinsamt obehag; The Shawshank Redemption (”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”, också den från Different Seasons) – åtminstone när jag kommit över min första förvirring att irländaren Red spelades av Morgan Freeman (som gjorde det helt sjukt bra!) och Dolores Claiborne, fast av den minns jag mest bara att Kathy Bates var jättebra.

En bok som jag tycker borde bli film: Cassandra Clares City of Bones minns jag att jag tyckte att skulle kunna bli en väldigt bra film, den var väldigt filmatisk – men när de väl gjorde en film på den så lär den inte ha varit något vidare. Jag har inte sett den, fast den står i hyllan, så kanske någon dag.

Som bonus, om någon inte ha sett & hört Axis of Awesomes totally awesome Rage of Thrones (som jag snodde titeln av) så kolla in den nu!