Bugger

Man gillar att laga mat. Man är faktiskt ganska bra på det, för att skryta, eller som det heter på finska, lyfta på kattens svans. Man kanske överdriver en liten aning när man försöker laga två olika sorters lasagne samtidigt. Man spiller ut såser, måste desperat laga lite mera vitsås mitt i allt, skär sig i ett finger –  och vid en kort stunds ouppmärksamhet så är halva lägenheten plötsligt fylld av rök 😦 När man väldigt hastigt försöker rädda det som räddas kan så är grytlappen av någon outgrundlig anledning våt. Som alla vet så leder vatten värme väldigt bra. Man bränner sig ganska illa. Man tappar svärande den ena lasagnen i golvet. Upp och ner, naturligtvis. Rykande varm och potentiellt ätbar lasagne (åtminstone de övre lagren) i en enda hög på köksgolvet. Och nämnde jag det här med att bränna sig?

Den här scenen ur The King’s Speech illustrerar ganska bra hur det känns. :-@

Alla dagar är bokälskardagar

Jag noterade att fyrkantstaggen (jo det är ett ord!) National Book Lover’s Day trendar på Twitter just nu* och tänkte dela med mig av lite bokminnen.

Jag bläddrade i och läste om en del av Topelius Läsning för barn häromdagen, i jakt på berättelsen om Rida, rida ranka och funderade på hur jag kommit att vara så förtjust i Topelius som jag är och kom fram till att det beror på tidig prägling.

När vi var små så bodde vi i Sverige, men åkte regelbundet till Finland för att hälsa på mormor och tillbringade ofta ganska långa perioder hos henne. Eftersom jag var en sån fruktansvärd bokslukare så räckte aldrig mina medhavda böcker till, så jag snokade i alla hyllor efter läsbart. På den tiden läste jag inget annat än svenska och det svenska utbudet var ganska knapert, mormor var visserligen ursprungligen tvåspråkig, men gifte sig finskt, så det som fanns tillgängligt på svenska var mest klassiker. Så jag läste klassiker och lärde mig att bortse från ålderdomligt språk och se berättelserna, något som jag ännu har kvar – jag brukar ju ofta läsa och skriva om äldre litteratur.

Jag läste Zacharias Topelius Läsning för barn upprepade gånger, jag läste Aleksis Kivis Sju bröder i Elmer Diktonius översättning, jag läste Kalevala i Björn Collinders översättning (den är ok, men jag rekommenderar varmt Lasse och Mats Huldéns översättning för den som vill bekanta sig med det finska nationaleposet) och jag försökte mig till och med på Min kamp (Hitlers version, inte Knausgårds), men den var ganska svårsmält. Bäst minns jag illustrationerna, med bilder från oändliga fält med kors och den lakoniska bildtexten ”det tusenåriga riket varade i tolv år”.

Tillbaka till Topelius, som jag som sagt nyligen läste om och njöt av. En del av sagorna och pjäserna är naturligtvis på sitt sätt väldigt daterade, men många av dem är fortfarande mycket tilltalande och trots att språket är ålderdomligt så känns det levande och lättflytande. De fungerar utmärkt som tröstlitteratur också, som sagor ofta gör, de goda får sin belöning, de onda sitt straff – fast om de ångrar sig och försöker bli bättre så får de en ny chans 🙂 Topelius har också en ganska naturlig och generös syn på barn, tycker jag. Och han är rolig, han lägger in små, lustiga händelser i sina texter, som gör att de inte enbart känns predikande, även om det förstås finns en del sådant också. Böckerna finns online t.ex. här.

Bokälskardagen och eviga sagor till ära vill jag också lyfta fram en ganska nyutkommen sagobok, När månen skrattade och andra sagor berättade i vårt land av Milena Parland, med fina illustrationer av Alexander Reichstein. Milena Parland har samlat berättelser från olika håll i världen och försett dem med en intressant ramberättelse om hur hon jagat sagor hela sitt liv. Det är en mycket bra samling med berättelser och jag tycker speciellt om hur hon lyfter fram hur de alla berättas på olika håll i vårt land och hur de som berättar sina olika sagor också förändrar vårt land. Boken har dessutom ett motto från Topelius Boken om vårt land – för att knyta ihop den här texten 😉

 

* Fotnot: Det kan i och för sig löna sig att vara lite försiktig med att kolla på trenderna, senast jag klickade på en sådan fyrkantstagg så var det för att jag undrade varför Orlando Bloom plötsligt var så pop. Vi ska säga så här: det finns (naken)bilder man inte kan o-se. Visst är han snygg, men ändå 😮

Läsa på semestern?

Bokbloggsjerkan handlar denna vecka om semesterläsande.

Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?

En perfekt semester… finns det? En bra semester är en där jag kan koppla av från jobbet, jag gillar mitt jobb, men det är skönt att ha en period då jag helt kan tänka på annat. Och så tid att läsa – förstås!

Att läsa i hängmattan är väldigt mysigt och semestrigt, men huvudsaken är att jag får läsa nånstans. Vi har städat flitigt under den här semestern, vilket gjorde att jag inte hann läsa så mycket som jag hade velat, men visst kunde jag också sträckläsa en del dagar (och nätter, en stor fördel med att vara ledig är att  det inte gör så mycket att vända på dygnet 🙂 )

Jag tycker om att kunna ta det lugnt en stor del av semestern, men också att ha tid att resa. Mitt bästa semesterläsningstips är att koppla ihop läsande och resmål; såväl genom att läsa böcker som utspelar sig på en plats dit man reser, som att resa till ställen man läst om 🙂

Listigt om England

Veckans jerka har listtema:

Jag älskar listor och jag skriver flera stycken varje vecka i alla möjliga sammanhang. Och eftersom jag vet att jag långt ifrån är ensam om detta fenomen så tänkte jag att veckans tema för jerkan ska vara just en lista-post.

Svara genom att byta ut [blank] nedan mot det som du håller kärt, eller varför inte något som du verkligen inte klarar av. Endast fantasin sätter gränser…

Topp [blank] [blank]

Kul med lista. Englandsresan till ära väljer jag att fokusera på England. Jag ska komplettera med bilder när jag väl är hemma 🙂

Topp 2 + 1 litterära resmål:

Engelska deckare finns det ju många. På den här resan har vi på min begäran specifikt gjort avstickare för att jag ska få se vissa platser:

Oxford på grund av Dorothy Sayers Gaudy Night. Jag har bongat Magdalene Bridge och Tower (och lärt mig att det uttalas Mådlin), Balliol Collage, Lord Peters Alma Mater, på vars mark Shrewsbury Collage finns i boken, folk i en punt (vad är det på svenska?) på Isis (som Thames kallas där) – en grupp som visste hur man gjorde och en som… inte var fullt så smidiga 😀 Och så har jag med boken i handen så noga som möjligt identifierat den plats i skuggan av New Collage där det berömda frieriet godtas 🙂

Shrewsbury på grund av Ellis Peters Broder Cadfael-böcker. Jag ville se Severn, Shrewsbury Abbey och slottet och det fick jag, åtminstone på utsidan (alla muséer och sånt stänger tidigt i England och vi är rätt långsamma). Det är en fin stad, med många gamla byggnader att beundra, speciellt biblioteket.

 

+ 1 = Manchester. Jag känner faktiskt inte till några böcker som utspelar sig i Manchester, men det känns som att det absolut borde finnas någon hårdkokt deckare i stil med V. I. Varshawski i Chicago. Jag menar, staden är full av fascinerande kontraster och storstadsfarlighet: förfallna hus blandade med fullkomligt fantastiska byggnader med fint karvad sandsten, charmigt röriga nattöppna antikvariat (!) och snobbiga köpcenter, uteliggare och sopor på gatorna, polissirener ylar hela natten och på en nattlig promenad till Chinatown på jakt efter middag blev vi erbjudna att köpa kokain… Råkar någon känna till någon som skriver om den stan?

 

Topp 5  brittiska tv-serier

BBC:s Sherlock, förstås. Modern tolkning utan att glömma originalkanon.

BBC:s Pride and Prejudice: den enda rätta. Jennifer Ehle och Colin Firth, med flera fantastiska roller. Mycket omsorgsfullt gjord, inte så att man behöver störa sig på anakronismer.

Bletchley Circle har jag skrivit om tidigare, en grupp med kvinnor som var kodknäckare i Bletchley Park under andra världskriget löser seriemord på 1950-talet. Väldigt välgjord och klarar Bechdeltestet med råge 🙂

The Darling Buds of May: en gammal serie, men väldigt söt, utspelar sig på landsbygden på 1950-talet. En av huvudrollerna spelas av en synnerligen ung Catherine Zeta-Jones.

Downton Abbey är mycket sevärd – åtminstone fram till slutet av tredje säsongen, som gjorde mig så upprörd att jag inte vet om jag ens vill fortsätta titta 😦

Topp tre praktiska saker att ha med på resa till England:

En smarttelefon, så att man kan snabbkolla tågtidtabeller, adresser, kartor osv. Också Wikipedias ”läs på ett annat språk” fungerar ofta som snabb ordbok.

En adapter (med en splitter i för parallella laddningar), så att man kan ladda sagda telefon så fort man sitter ner någonstans där det finns ett uttag. Det går snabbt att tömma batteriet när man surfar mycket.

(Minst) två par skor att byta mellan när hällregnet överraskar. Vädret växlar ganska snabbt i England.