Förkylda funderingar

Jag ligger i min säng och försöker kurera en förkylning. Igen. Jag tycker jag är sjuk stup i kvarten (okej, typ en gång i kvartalet, men ändå.) Är det bara det att jag träffar såna mängder folk, eller har jag dålig motståndskraft? Eller så är det nu helt normalt att bli sjuk ibland och jag noterar det bara för att jag bloggar om det 😉 Nu är jag i det där jobbiga skedet så jag inte mera är så sjuk att jag mest sover, men ännu är för trött för att göra nåt vettigt. Jag börjar vara trött i ryggen av att ligga och luktsinnet har försvunnit totalt. Och jag menar totalt, en kompis föreslog att jag skulle lägga krossad lök eller vitlök i en strumpa vid sängen, och inte ens när jag sätter krosset under näsan – fin, färsk vitlök, årets skörd inköpt på vitlöksmarknaden – och drar in (så gott det nu går) i hopp om att motverka en bihåleinflammation så märker jag mera än att det sticker lite. Ingen lukt (en fördel när man ska tömma lådan, förstås). Inget smaksinne heller, vilket gör ätandet lite trist.

Koncentrationen är det lite sådär med, så jag läser mest om Madeleine Brent och gamla deckare, just nu Agatha Christie, speciellt Miss Marple-historier. Jag minns när Sarahtales (hon med Gothic Tuesday)  bloggade om Miss Marple att hon är ganska hc. Det stämmer, de facto.

Miss Marple can handle anything. The Miss Marple books are actually way hardcore. Incest. Quasi-lesbian quasi-faux-mother-daughter quasi-necrophilia goings-on. Some weird kinky stuff goes down in Miss Marple’s books. Poirot was not ready for that jelly. Miss Marple’s like ‘Oh, I remember having that jelly at the village fair. Twenty years ago.’

Hehe 🙂

Jag är vanligtvis inte speciellt imponerad av Christies personbeskrivningar, de är oftast ganska stereotypa. Det intressanta i hennes böcker är tidsskildingen och förstås intrigpusslandet, som kan vara ganska avancerat. Men det finns undantag, som när hon lyckas få mig att gråta över en mördare som mördar sin bästa vän för att hen tycker hen är tvungen och sen sörjer vännen omåttligt. Väldigt korkat och onödigt och på någt sätt obönhörligen oundvikligt, som i en klassisk grekisk tragedi.

Jag är förstås ganska lättrörd. Vi var och såg Ryhmäteatteris utmärkta Valheet ja viettelijät (Farliga förbindelser / Les Liaisons dangereuses) på Sveaborg och på slutet grät jag över Valmont som sitter så fast i sin roll att han förstör både sitt och andras liv på kuppen. Andra kattslaven bara sneglade på mig och sa ”den skitstöveln fick vad han förtjänade”. Visserligen, men jag tyckte ändå att det var sorgligt. Det är nog en fascinerande historia.

Lite kattbilder:

agnes_sover

Sus

agneshaka

Närbild. Tänk att hon var en liten skyggis i tiderna.

Lillbråk ligger här bredvid mig och sover djupt.

simba_snott_hus

Jag ryms!

Emellanåt vaknar hon till och småjamar, antar att hon drömmer nåt. Då klappar jag på henne så spinner hon. Det har nog blivit en så social liten katt av henne!

Storbråk ligger nån helt annanstans och har uppenbarligen inte lust att slåss om uppmärksamheten :-/ Men häromdagen hade hon åtminstone lagt beslag på den gröna hålan. På, bokstavligen. Ingendera ligger inne i den, bara utanpå 😀