Om det litterära värdet i att plåga sina romanfigurer

Jag börjar med att länka till Charlottes intelligenta text om triggervarningar i den akademiska världen och hur det inte är rimligt, även om det kan vara det på forum och liknande. Jag kan passa på att säga att denna bloggpost behandlar temat våldtäkt som berättartekniskt grepp (inte speciellt grafiskt, men ändå). Kan innehålla smärre spoilers för ett par böcker och filmer (ingen nyutkommen, dock).

Jag läste en intressant diskussion på John Scalzis blogg om hur våldtäkt ofta används som ett allmänt sätt att förklara en persons trauma eller hämndbegär, eller för att skapa dramatik, och hur han efter ett samtal med en mentor insåg hur överanvänt det är och hur ofta det egentligen inte skulle behövas. Kommentarsfältet är fullt med bra och dåliga exempel plus en (väldigt spoilerspäckad!) diskussion om Game of Thrones senaste avsnitt (i USA), som uppenbarligen innehåller en extra obehaglig våldtäkt. För att länka ännu lite mera så hänvisas där till en Fb-post, där någon påpekar att det åtminstone har lyft fram ämnet aktivare än många andra händelser.

Det finns texter där det fyller en funktion, t.ex. Märta Tikkanens Män kan inte våldtas, som börjar med en kvinna som blir våldtagen och hämnas genom att våldta våldtäktsmannen. Den är skriven som ett politiskt inlägg och scenerna är obehagliga och inte det minsta lockande. Men så finns det alldeles för många böcker och filmer där det snarare snuddar vid våldspornografi. Jag reagerade själv väldigt starkt på greppet i den annars riktigt spännande filmthrillern Jägarna, där en kvinna gruppvåldtas (filmat med lååånga åkningar) helt enkelt för att få fram hur ett visst gäng i filmen går från relativt harmlösa tjuvjägare till riktiga skitstövlar. Helt onödigt. Jag har inte läst ursprungstexten, så vet inte om det är författarens eller filmregissörens påhitt, men det är hursomhelst bara irriterande

(Något relaterat till det här är (primärt manliga) författare som ska misshandla kvinnors underliv, två exempel som jag råkade ut tätt efter varandra var Ingmar Bergman som har en kvinna att skära sig i underlivet med en glasskärva och Göran Tunström som låter en rasande man köra upp en bunt brev… Bara smaklösa skräckeffekter. )

Det är de facto så vanligt att kvinnor, speciellt sådana som går utanför normen, blir utsatta för sexuellt våld i litteratur och film att jag blir överraskad när det inte händer. T.ex. i Kjell Westös bok Där vi en gång gått förväntade jag mig hela tiden att en av kvinnorna skulle bli våldtagen, eftersom hon vågar uttrycka ett begär i en tid då det är något fina flickor inte göra. Hon blir de facto utsatt för en del hån och bespottelse, men hon blir inte straffad genom våldtäkt; hon blir ”inte ens” gravid, trots att hon har ganska mycket sex. Jag reagerade på det och så reagerade jag på att det var något att reagera , om ni förstår hur jag menar. Samma med den finska tonårsfilmen Sisko, tahtoisin jäädä, där ett par tonåringar bär sig ganska illa åt och visserligen får handskas med konsekvenserna, men inte ens när de har brutit sig in hos ett par män som hittar dem hemma så blir det mera än ett hot. Det är så ovanligt att det blir åt det hållet jag som läsare / tittare reagerar. Nåt är konstigt då.

Läs gärna mera om saken på Scalzis blogg, han modererar diskussionen så den är rätt saklig. Och intressant!

 

Annonser

2 thoughts on “Om det litterära värdet i att plåga sina romanfigurer

  1. Tungt änme, du fick verkligen tankarna att dra igång och gräva mig djupare i ämnet.
    Litterära våldtäkter är mer på snudden på våldspornografi som du skriver om.

    Ha en fantastisk dag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s