Skampålen förr och nu

Den här artikeln i New York Times (tack Charlotte för länken) om folk vars ogenomtänkta bloggposter eller tweets kan ha potential att förstöra deras liv är skrämmande och intressant läsning. Den visar hur saker tagna ur sitt sammanhang kan få enorma proportioner och hur den moderna tidens skampåle ser ut.

Vad är det egentligen som gör att vissa saker blir virala? Jag har ett annat exempel, ett där urspungspostaren inte skrev nåt olämpligt, i mitt tycke:

Jag minns när en bloggare som då kallade sig Nerdy Applebottom (numera Nerdy Apple) skrev en bloggpost med rubriken ”My son is gay” om hur upprörd hon blivit över några mammor från hennes kyrka tyckte att det var olämpligt att hennes femåring var klädd som Daphne i ScoobyDoo till Halloween – och fick över 40 000 kommentarer. (Posten kan läsas här, men kommentarerna verkar inte laddas, men det kan bero på att hon flyttat bloggen sedan dess.) En del pro, andra anti; många otroligt, obehagligt hatiska. Jovisst, jag hittade också hennes blogg via den posten jag med. Jag kommenterade aldrig, men har läst hennes blogg sporadiskt sedan dess, hon skriver bra. Hon skrev några uppföljningsposter om saken, men ingen av de poster blev förstås lika kommenterad. Vad i den där ena bloggposten, med en bild på en unge i färglada kläder och en lättt provocerande rubrik fick över fyrtiotusen personer att slänga sig på tangentbordet? Betänk att för varje människa som kommenterar så är det dessutom minst tio som läser.

Internet, denna fulkomligt fabulösa inrättning där man kan dela med sig av tankar och åsikter såväl till närstående personer som hela världen – men där det ibland känns som att folk inte tänker. Kanske de resonerar som Arne Anka:

arne_anka

Annonser

2 thoughts on “Skampålen förr och nu

  1. Jag delar din uppfattning och synpunkter, men jag har funderat även på andra typer av ”ogenomtänkta” bloggposter. Det finns kvinnor, gifta kvinnor, som ”skriver av sig” trista upplevelser i sitt äktenskap, både om sin make och sina barn. Jag har kommit att läsa några eftersom de har katter och har hört av sig om mina katt-inlägg. Det jag inte kan förstå – hur kan de så att säga ”lämna ut” så mycket personliga problem i en blogg. De släktingar (föräldrar) och vänner som ev. upptäcker bloggen, hur skulle de reagera?

  2. Jo, jag förstår hur du menar. Jag har från början haft som princip att jag inte skriver någonting på bloggen som jag inte lika gärna kunde säga åt allt från mamma till chefen, eftersom jag finns med fullt namn på bloggen. Och också om jag vore anonym så skulle det nog vara ganska lätt att luska ut vem jag är så småningom, det har jag gjort med vissa anonyma bloggar utan att ens försöka, det bara blir så (Svenskfinland är litet).

    Sen det med vad man väljer att skriva om, hur öppen man vill vara – jag tror också att det kan bero på hur man formulerar sig. Att skriva av sig kan vara mycket viktigt och terapeutiskt – och också bra för andra att läsa ibland. Det finns bloggar jag läser just för att de resonerar på ett eftertänksamt, analyserande och intelligent sätt runt familjeproblem och det är givande. Jag tror det kan vara givande för de närmaste också i så fall, om än inte alltid så trevlig läsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s