Dissade klassiker och nostalgins makt

Dagens Nyheter har en sommarserie kallad ”Klassikervarning”, där de skriver om klassiker som de anser att man inte ska läsa och varför. Här kommer en metaläsning 🙂

Texten om Gamla Testamentet är rätt fyndig, skriven som om det var en recension av en ”vanlig” bok, skriven i relativt modern tid, ”ett populärkulturellt fenomen i stora delar av världen”, där Gud liknas vid en maffiaboss. Goethes Den unge Werther är onekligen en förskräcklig emo. Varats olidliga lätthet tyckte jag om som tonåring, men det kan nog hända att jag skulle hålla med Jenny Lindh, som skriver ”jag slår igen boken med känslan av att en gläfsande filosofiprofessor just juckat sig lycklig mot mitt ben” om jag läste om den idag… François Sagans Bonjour tristesse har jag inte läst, fast recensionen var rätt kul att läsa ändå:

Det finns vissa saker man bör undvika om man redan är sur. Basic grejer som att åka till Ikea om man har migrän, Facebooksnoka på exets nya när man klämt finnar och vin, besöka en lekplats om man är gravid, inga konstigheter.

Men texten om En förlorad värld, kanske mera bekant som Brideshead Revisited, hakade jag upp mig på. Jag var förstås antagligen i ”rätt ålder på åttiotalet” som recencenten Jesper Högström uttrycker det, jag älskade serien med vackra, tragiska, unga Jeremy Irons och Anthony Andrews i huvudrollerna. Jag skulle kunna se om den, åtminstone inledningen ”Et in Arcadia Ego”, det första mötet, den handlösa förälskelsen – nedgång och fall glömmer jag helst.

Men jag gillade faktiskt boken också. Visst är det möjligt att jag idag (det är många år sedan jag läste den) skulle irritera mig på det ”skamlösa snobberiet” och tycka att nostalgin över den förlorade världen är obehaglig. Men som jag kommer ihåg det så var nostalgin något som visserligen var färgat av Charles Ryders beundran av överklassen, men framför allt hans omåttliga beundran av Sebastian Flyte, en beundran utan något större fäste i verkligheten, såsom det ofta är med häftiga förälskelser. (Relationen mellan Charles Ryder och Sebastian Flyte fick mig förresten att tänka på den här träffande parallellen till relationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken)

Nostalgin gäller Charles ungdom, en tid som han minns som full av solsken och lyxiga picknickar och den fascinerande Sebastian, något som står i stark kontrast till ramberättelsens regn, lera och blodiga krig. Det är helt enkelt Charles Madeleinekaka och lindblomste, för att ta en annan klassikerreferens 🙂

 

Annonser

11 thoughts on “Dissade klassiker och nostalgins makt

  1. Jag har läst Brideshead Revisited både som tonåring och som vuxen, TV-serien har jag sett många, många gånger, senast för ett par år sedan. Jag tror att den var det enda som jag någonsin köpte på VHS (bandet gick sönder då jag hade sett på det två gånger), nu har jag den på DVD, och det är inte uteslutet att jag uppgraderar till Blu-Ray. I ett skede brukade jag alltid se serien under julen.

    Brideshead Revisited är i grunden en religiös historia, och om något är irriterande så är det det, men det kommer fram först mot slutet (Evelyn Waugh var ju koverterad katolik). Charles är – till skillnad från Sebastian i början – varken speciellt snobbig eller speciellt rik. Då jag först såg serien var jag våldsamt förtjust i Sebastian, men som vuxen började jag tycka att han var jobbig och förstod Charles bättre. Jag brukar inte vara speciellt förtjust i romantiska historier, men serien (den från början av 80-talet) är en av de bästa som någonsin gjorts. Allt är perfekt. T.ex. John Gielgud är otrologt rolig som Charles pappa.

    Ja, och boken tyckte jag också om. Den skrevs under kriget, och jag kommer ihåg att författaren i förordet berättade att han senare strukit en massa paragrafer som handlade om mat – det fanns inte tillräckligt i det verkliga livet så det blev överflöd på pappret i stället. Under omständigheterna blir det väl nästan oundvikligt att universitetstiden ses som ett förlorat paradis. En annan sak är ju sedan, att Evelyn Waugh faktiskt inte tyckte om efterkrigstidens England och drog sig tillbaka till landet – han hade råd med det eftersom Brideshead Revisited var en stor succée.

  2. Roligt att du känner till den så bra! TV-serien står faktiskt lånad på en hylla just nu, men Andra kattslaven tycker att vi borde se filmen först, jag är lite tveksam, så ingetdera har blivit av. Inget kan ändå mäta sig med serien, tänker jag mig… Men sen vet jag inte hur den skulle hålla för mig numera – det är intressant det du säger, att Sebastian blir jobbigare ju äldre du blir. Jag kan verkligen föreställa mig det 🙂 Jag menar, charmerande fyllon blir allt mindre intressant ju flera sådana man stött på…

    Det där med kriget / straxt efter kriget och mat i litteraturen är intressant, det finns en bok av Ulla Bergstrand och Maria Nikolajeva som heter Läckergommarnas kungarike. Om matens roll i barnkulturen (1999, hur kan det vara femton år sen den kom ut? Det var ju helt nyss jag läste den!) Den lyfter också fram det där, t.ex. Dina och Dorindas omåttliga ätande i Det blåser på månen – det var författarens och dennes fantasier med barnen eller syskonbarnen som lyste igenom.

    Det enda religionsrelaterade jag minns är den där ena personen (inga spoilers) som går i kloster på slutet, inget annat. Jag minns som sagt mest det förlorade paradiset – ungdomen, oskulden, ljuset. Är inte universitetstiden alltid ett förlorat paradis? ”Du gamla klang- och jubeltid”, liksom. Fast Waugh var då tydligen ovanligt mycket av en ”den gamla goda tiden”-person annars också, också om den tiden antagligen aldrig fanns annat än i hans fantasi, och bok förstås 🙂

    Jag kan i sammanhanget rekommendera Hasse & Tages version av As Time Goes By: Men tiden går? Sjungen av underbara Monica Zetterlund.

    • Filmen från 2008 tyckte jag att var en massiv kalkon (det omöjligt att inte skratta när Sebastian ropar ”All you ever wanted was to fuck my sister!” åt Charles), men det kunde vara intressant att höra hur den verkar om man inte har ett sådant nära förhållande till serien som jag har.

      • Intressant, kalkon 😀 Jag försöker desperat komma ihåg vad i filmen som kunde förläna den den äran – det låter liksom som min reaktion på alla Pride and Prejudice -filmatiseringar efter BBC:s mini-TV-serie, man kan helt enkelt inte låta bli att spegla varje senare version mot den man upplever som den rätta – och en TV-serie har alltid mer plats att vara trogen mot originalet än en film.

        Jag minns inte egentligen så mycket av filmen, det hör på något sätt till, jag kommer aldrig ihåg detaljer eller lösningar på gåtor och mysterier, jag kommer ihåg kontexten och personerna eller deras utveckling. Så som jag minns det var det ett starkt persondrama. Den person som tydligast framträder i mitt minne, och som var den ursprungliga orsaken varför jag till sist valde att se filmen trots att jag länge försökt undvika Brideshead revisited helt och hållet pga. allas lovord till TV-serien, är mamman spelad av Emma Thompson – hon var på något sätt skrämmande äkta.

        Så… varför filmen före TV-serien? Jag minns, men är inte säker, att filmen hade varit vacker – allt från rekvisita och garderob till inspelningsteknik och postproduktion. Det är saker som är förargande viktiga för mig. Jag oroar mig för att TV-serien på DVD inte ska vara digitalt restaurerad eller att den ska ha producerats med en budget mindre än vad som läggs på dagens filmer. Mycket av det som gjorts på 80-talet förefaller mig närmast blekt och tarvligt (tänker på en massa Dino de Laurentiis Stephen King -filmatiseringar och ryser).

        Jag kan inte garantera att det fungerar, men jag tänker mig att om jag skulle ha själva ramberättelsen färsk i minnet utan att den störs av produktionstekniska grejer som stjäl uppmärksamheten från själva innehållet, så kunde jag fokusera bättre på sakinnehållet i TV-serien istället för att sitta där och tänka att ”Gud vad jag har blivit förstörd och bortskämd med dagens HD” (vilket i sig är intressant då knastrande LP:n inte stör mig eller flimrande filmer på filmduk… på Filmis).

        • Scenen som Nicola citerar har jag sett i trailern och reagerade på. Jag är nämligen känslig för filmer som försöker vara historiska utan att göra sin research ordentligt och kommer med anakronistiska missar (vilket är en helt annan sak än att förflytta en berättelse i tid eller vara medvetet postmodernistisk som i den underbara Lumikuningatar som vi precis tittar på). För mig bryter det illusionen. Fast ”fuck” har förstås belägg ungefär i tiden, det förekommer i Lady Chatterley’s Lover… Men det passar inte riktigt karaktären heller, efter vad jag minns. Får se hur det funkar för mig i kontexten!

          Apropå anakronismer: jag har inte sett den senaste P&P-filmatiseringen med bl.a. Keira Knightley, men en bloggare irriterade sig omåttligt på att någon av herrarna (Mr Bennett kanske?) visade sig i skäggstubb… Mycket otidsenligt och helt otänkbart! Men så tycker jag precis som Andra kattslaven att det bara är BBCs version som är ”rätt” 😀

          Jag förstår motiveringen till att se på filmversionen av BR först, fast jag definitivt är mycket mera av en intrig-driven läsare / åskådare och minns berättelser ganska bra. Emma Thompson är ju alltid sevärd åtminstone 🙂 Antagligen kommer jag att sitta och notera hur de olika versionerna avviker från varandra (och läsa om boken för att kolla kanon…) Det hör till mina små nöjen – jag är lite nördig på det sättet 🙂

          • Mitt problem med filmversionen är i grunden det, att de har försökt framställa relationerna på ett mera modernt sätt, men det kommer ju aldrig att duga åt någon som tycker mycket om serien, det blir i bästa fall konstigt och ofta direkt komiskt. En betydligt bättre idé skulle då ha varit att flytta handlingen helt till en annan tid och/eller ett annat land.

            Jag har hört att serien när den gjordes var den dyraste som någonsin hade producerats i England, och DVD-bildkvaliteten vill jag också minnas att var bra. Måste kolla när jag kommer hem från landet senare idag. På Blu-Ray tycks det bara finnas en spansk version, som visserligen är ”restaurada del negativo original”, men å andra sidan saknar engelsk text, och en amerikansk version, som är fruktansvärt dyr. Jag får vänta…

            Min första DVD-version hade annars heller inte text, och jag kommer ihåg att jag några gånger kollade i boken när jag inte uppfattade något – serien är alltså i högsta grad boken trogen 🙂

  3. Du har så rätt, det är svårt att modernisera relationer utan att modernisera / flytta annars. Jag tror i och för sig att vilken remake som helst hade haft svårt att vinna fansens gillande 😉

    Jag minns TV-serien som mycket välgjord, Granada brukar vara bra på tidsepoksdrama, t.ex. Poirot och Sherlock Holmes. När vi inte (ännu) har projektor så tror jag att vi inte skulle märka en skillnad på DVD och Blu-Ray, så länge den är hyfsat restaurerad.

  4. Jag har nu tittat på 2½ avsnitt, och bilden är tyvärr inte ordentligt restaurerad. Lite har den nog städats, och för det mesta är den OK, men emellanåt är den suddig. Egentligen hade jag planerat att se på True Blood, men det blev nu Brideshead istället 🙂

    • Så kan det gå när man ”bara ska kolla lite” 😀 Tack för kvalitetskontrollen, vi ska hoppas att Blu-Ray-versionen sen är välgjord, när den väl kommer 🙂

      Vilken säsong av True Blood är du på? Vi har femman väntande i hyllan, men just nu håller vi på med Riket, som jag missade i tiderna. Svårt att säga vilken som är weirdare…

  5. Jag har sett de tre första säsongerna av True Blood, men köpte nu 1-6 på Blu-Ray och började om. Ska just börja 2. säsongen, bara jag får slut på Brideshead…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s