Dissade klassiker och nostalgins makt

Dagens Nyheter har en sommarserie kallad ”Klassikervarning”, där de skriver om klassiker som de anser att man inte ska läsa och varför. Här kommer en metaläsning 🙂

Texten om Gamla Testamentet är rätt fyndig, skriven som om det var en recension av en ”vanlig” bok, skriven i relativt modern tid, ”ett populärkulturellt fenomen i stora delar av världen”, där Gud liknas vid en maffiaboss. Goethes Den unge Werther är onekligen en förskräcklig emo. Varats olidliga lätthet tyckte jag om som tonåring, men det kan nog hända att jag skulle hålla med Jenny Lindh, som skriver ”jag slår igen boken med känslan av att en gläfsande filosofiprofessor just juckat sig lycklig mot mitt ben” om jag läste om den idag… François Sagans Bonjour tristesse har jag inte läst, fast recensionen var rätt kul att läsa ändå:

Det finns vissa saker man bör undvika om man redan är sur. Basic grejer som att åka till Ikea om man har migrän, Facebooksnoka på exets nya när man klämt finnar och vin, besöka en lekplats om man är gravid, inga konstigheter.

Men texten om En förlorad värld, kanske mera bekant som Brideshead Revisited, hakade jag upp mig på. Jag var förstås antagligen i ”rätt ålder på åttiotalet” som recencenten Jesper Högström uttrycker det, jag älskade serien med vackra, tragiska, unga Jeremy Irons och Anthony Andrews i huvudrollerna. Jag skulle kunna se om den, åtminstone inledningen ”Et in Arcadia Ego”, det första mötet, den handlösa förälskelsen – nedgång och fall glömmer jag helst.

Men jag gillade faktiskt boken också. Visst är det möjligt att jag idag (det är många år sedan jag läste den) skulle irritera mig på det ”skamlösa snobberiet” och tycka att nostalgin över den förlorade världen är obehaglig. Men som jag kommer ihåg det så var nostalgin något som visserligen var färgat av Charles Ryders beundran av överklassen, men framför allt hans omåttliga beundran av Sebastian Flyte, en beundran utan något större fäste i verkligheten, såsom det ofta är med häftiga förälskelser. (Relationen mellan Charles Ryder och Sebastian Flyte fick mig förresten att tänka på den här träffande parallellen till relationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken)

Nostalgin gäller Charles ungdom, en tid som han minns som full av solsken och lyxiga picknickar och den fascinerande Sebastian, något som står i stark kontrast till ramberättelsens regn, lera och blodiga krig. Det är helt enkelt Charles Madeleinekaka och lindblomste, för att ta en annan klassikerreferens 🙂