Runsauden pula, eller vadå jag beslutsångest

Veckans jerka undrar idag:

Har du någonsin råkat ut för att du inte alls känner för att läsa någon av de böcker som står i din bokhylla? Om ja, vad gjorde du åt det? Om nej, tror du att det någonsin kommer att hända dig?

Tja, jag har förstås ganska ofta råkat ut för det som i Varför finns Vetil, den finlandssvenska översättningen av John Lloyd och Douglas Adams underbara The Meaning of Liff, kallas för ”kiripati”, dvs. känslan när man egentligen har otroligt bråttom på toaletten, men inte kan bestämma sig för vad man ska ta med och läsa 😉 Jag är expert på det, trots att det finns en hel tidningssamlare med div. tidskrifter – och inte så sällan påbörjade böcker – att tillgå där inne.

Men jag tror inte att det är vad som åsyftas, utan snarare känslan av ”jag har ingenting att läsa”, som precis lika lite som ”jag har inte en trasa att ta på mig” har någotsomhelst med verkligheten att göra. Jag har någonting att läsa. Jag har tusentals böcker, naturligtvis har jag något att läsa. Jag har ganska mycket kläder också, men drabbas -ändå sporadiskt av ”jag har ingenting att ta på mig”- precis som att Andra kattslaven och jag ibland har svårt att enas om något att titta på, trots att vi har flera hundratals filmer hemma…

Problemet ligger i ”runsauden pula”, som det heter på andra inhemska, (ungefär ”överflödets brist”), en mättnad eller en olust inför det som finns tillgängligt bara för att det inte är nytt. Och visst händer det ibland att jag drabbas av det. Det varar sällan länge och det går över, så jag har inte känt något behov av att ”göra något åt det”, även om att det aldrig är fel att göra som Sara Pepparkaka och gå till biblioteket 🙂