Simpel whodunnit eller skarp samhällsanalys?

Helgens bokbloggsjerka utgår från en debatt om deckare som genre, där Jerkamästaren naturligtvis måste försvara sin egen genre. (Läs hela resonemanget här.) Frågan som ställs är:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag förstår att frågan ställs såhär när diskussionen bl.a. gällde att deckare är dåligt korrlästa, men för mig är det två helt olika frågor. Jag hatar dåligt korrlästa böcker och brukar faktiskt sluta läsa ganska snabbt, om jag stöter på alltför många fel. (Samma gäller bloggar faktiskt.) Inte enstaka fel, fast jag nog noterar dem, men om de blir många så åker boken ut oläst.

Kanske jag har haft tur med mina deckare, men i allmänhet har de inte varit speciellt dåligt korrekturlästa (fast en rätt nyligen hade en polis som ”närmade sig de trettio” och lite längre ner på sidan ”hade jobbat som polis i femton år”… det hade en skarp redaktör kunnat fånga, tycker jag.)

Jag tycker i allmänhet om deckare. Visst finns det klichéer, formellitteratur har ofta det felet, det är viktigt att den läses på sina egna vilkor. Jag  har inte läst så hemskt många alldeles nyutkomna deckare, så kanske det är sant att det skrivs massor av dem just nu, eftersom det säljer – och i så fall finns det säkert hafsverk med. Men ärligt talat, om man vill läsa böcker som är hastigt hoprafsade, fulla med klichéer och (ofta) dåligt korrlästa så finns det betydligt värre genrer, fantasy, t.ex. Jag svär att det finns mera dålig fantasy än dåliga deckare 😉 Trista Tolkienkopior galore :-s

Jag tycker om att läsa deckare och annan underhållningslitteratur för att de ofta säger mycket om samhället de är skrivna i, vanligtvis mera än ”riktiga” romaner. Golden Age t.ex., som är skrivna i en tid med mycket starka klassklyftor. På senare tid – och nu räknar jag från ungefär Roman om ett brott-serien framåt –  så tar deckarna också gärna upp aktuella samhällsfrågor för läsaren att ta ställning till.

Fast inte vet jag om det är så nytt egentligen. I Fritz Langs M – En stad söker en mördare från 1931 så ställs förbrytaren framför en grupp och får ett tillfälle att försvara sig. Det går att förstå alla parter i den situationen och Lang gör genidraget i att lämna avgörandet till tittaren. Det är något som vissa kunde lära sig av 🙂

Å andra sidan är det kanske som Den Stora Gurun Dorothy Sayers säger i Strong Poison:

[I]n detective stories virtue is always triumphant. They’re the purest literature we have.

Eller, som en annan guru, min husguru den geniala fanficförfattaren A. J. Hall, uttrycker saken i Dissipation and Despair (jag har inte glömt att jag ska skriva ett inägg om fanfic, det är på g):

 ”So what do you read, then?”

He paused. ”Varies a lot. Seems to be Thirties detective stories at the moment, mostly.”

She heard herself, as though from a long way away, say, ”And have you discovered the way to commit the perfect murder yet?”

There was a pause. He looked across at her, his grey eyes searching deep into hers. For a moment she was almost tempted to scream in panic. He has a dangerous face, she heard a voice, apparently from outside herself, chime in, before she conquered her idiocy. He held her gaze a moment longer.

”No,” he said, ”I knew how to do that before I started reading them. But I gave up the idea once I grasped that the best I could hope for, however good my plan was, would be the gentlemanly way out in the library. Terribly moral form of literature, don’t you think?”

🙂