All teater är bra teater?

Hemkommen från semestern, dags att ta itu med vardagen igen. Bland annat så måste jag ju hinna göra veckans bokbloggsjerka, som denna gång strövar in på teaterns domän:

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.

Jag gillar verkligen teater och har sett många pjäser genom tiderna, speciellt under studietiden, då jag läste teater- och filmvetenskap som biämne och recenserade teater under några år, först för Studentbladet och senare för Ny Tid. Jag slutade så småningom med det för att det kändes så stressigt, både att få ihop en text på en viss tid och att i lilla Svenskfinland ha åsikter om andras konstutövande, men det var ett intressant jobb så länge det varade.

Som recensent så gick jag på allt möjligt, också sådant som jag kanske inte i första hand skulle ha valt själv. Ibland så kunde det bli en fantastisk lyckträff, såsom med Unga Teaterns (f.d. Skolteaterns) uppsättning av Uspenskijs Krokodilen Gena och hans vänner, som jag gillade så mycket att jag faktiskt tog mig ut till Lillklobb i Esbo en gång till för att se den, plus att jag skrev en för mig översvallande recension, som fick minst en person att ta sin familj och se den (de gillade den tackochlov också). Det tråkiga med teater är att man inte kan se om något när den väl har slutat gå 😦 Jag skulle gärna se den igen!

Andra gånger var jag kanske inte lika förtjust i det jag sett, ibland för att föreställningen helt enkelt inte varit färdig till presspremiären, ibland av andra orsaker, men oftast brukar jag ändå hitta någonting jag gillar. Men en gång var jag faktiskt helt oövertygad. Jag var och såg Line Knutzons Snart kommer tidenLilla Teatern. Jag brukar tycka om också nya texter och experimentiell teater, även om den är sjukt svår att recensera (jag minns fortfarande en föreställning av Oblivia, som var verkligen svår att skriva om!), men den här var så absolut inte min grej. Jag minns inte ens nånting av den, förutom att den verkligen kändes helt irrelevant och ointressant. Det enda jag minns numera är en elektriskt blå soffa i scenografin, samt att jag för ovanlighetens skull faktiskt övervägde att gå i pausen, något jag aldrig gör. Men den gången hade jag troligen gjort det om jag inte varit på jobb. Såhär långt efteråt så vet jag inte om det var själva texten eller uppsättningen eller en kombination, men jag minns att jag rubricerade recensionen med ett fyndigt men elakt parafraserande: ”Snart kommer poängen?” Det är en av de få rubrikförslagen som tidningen behöll 😉 (Jag hatar att sätta rubriker.)

Jag funderade faktiskt i höstas på om jag borde se Svenska teaterns uppsättning av den, eftersom jag är tretton år äldre nu och kanske skulle se den på ett annat sätt nu, men det blev inte av. Jag ser tyvärr mindre teater än jag skulle vilja numera, snarare några pjäser per säsong i stället för några i månaden som förr. (Måste skärpa mig.)

Det är den enda pjäs jag kommer på nu. Som bubblare kan jag också komma med en film, en filmatisering av Outsiders Kalle-Kustaa Korkki: Kalle-Kustaa Korkin seikkailut (1949). Mamma brukade återberätta historierna för oss när vi var små och när jag såg att det gick en film på Filmis så drog jag med Andra kattslaven på den. Jag tänkte att det säkert skulle vara skojigt, men huvudpersonens ”komiska” kompis Pekka Lipponen var odräglig och hans tjänarinna Molli, som spelas som blackface och springer omkring och gaggar ”massa Lipponen, massa Lipponen” var fullkomligt förfärlig. Jag var uppriktigt chockerad över att sådant gjorts i Finland, men har senare förstått att det inte ens är ovanligt i den tidsperiodens filmer… Ryyys.

 

Annonser

2 thoughts on “All teater är bra teater?

  1. Koko, vad är det med dina tvångstankar nu igen? Måste skriva, måste ditt och måste måste måste…Akta att du inte går in i väggen igen.
    Jag gick en gång i pausen. ”Tyvärr” lycksaligen glömt pjäsens namn. Nånting om några fyllon. Nej, det var inte »I väntan på Godot«.

    • Måste blogga, måsteblogga, MåsteBlogga! Ingenting är nödvändigare än att blogga… 😉

      Det är svårt att skriva bra om fyllon. Beckett gjorde det bättre än de flesta, även om jag också är väldigt road av den träffande kortkorta sammanfattningen av I väntan på Godot: ”Nothing happens, twice.” Bra är den för det, men inte för alla. Jag minns att du sa att du tyckte att Nummisuutarit bara var sorglig också och inte förstod varför människor skrattade åt den. (Jag har faktiskt varken läst eller sett, så kan inte ta ställning.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s