En bok, en enda bok, med ögonen fulla av gråt

Veckans bokbloggsjerka är (vilket alla bloggare är eniga om) ovanligt hemsk:

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det är ju en omöjlig fråga. Jag måste ingalunda alltid läsa nya böcker – tvärtom finns det många som jag älskar att läsa om – men vilken av dem skulle vara just den enda? En av dem jag oftast läser om? Anne på Grönkulla (jo, faktiskt, den är en av mina bästa feel good-böcker)? En Dick Francis, troligen Nerve? Någon av mina stora läsupplevelser, t.ex.Vibeke Olssons Molnfri bombnatt (som får mig att gråta otröstligt varje gång) eller Majgull Axelssons Aprilhäxan, som jag ett tag skulle ha alla att läsa? De har iaf många sidor. Eller varför inte Emily Brontës Jane Eyre, den gillar jag också att läsa om (jag kom att tänka på den för att Sara Pepparkaka föreslog Svindlande höjder). Ugglan och boken tog Shakespeares samlade verk, det vore förstås en möjlighet – det är många sidor det… Ett annat alternativ är förstås någon stor diktsvit, som jag kunde lära mig utantill, Aniara, t.ex. Men nej, liksom alla andra så måste jag säga att detta var en hemsk och hemskt svår fråga.

Det finns en liten, liten ungdomsbok (som jag har i En bok för alla-utgåva på 78s) av Jill Paton Walsh från 1982 som heter Patties bok (på engelska The Green Book), som delvis handlar om det här dilemmat: en grupp med människor lämnar jorden för att kolonisera en ny planet, de får inte ta med sig mycket annat än nyttigheter – och en enda bok per passagerare. Berättelsen handlar om allt möjligt om kolonisationen och den nya planeten, men också om vilka böcker folk väljer och hur snabbt de tröttnar på dem. Den allra yngsta tar med sig en tom bok, som kommer att bli den viktigaste av alla böckerna, för det är i den som berättelsen om det nya livet kommer att stå.

Kanske det är det enda realistiska alternativet: en bok som jag själv kan fylla med berättelser?