Pratsam av beundran

Jag är bra på det där med sista-minuten bokbloggsjerka… Veckans fråga lyder Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Som alltid så är det hemskt svårt att begränsa sig, jag vill tala om det lyriska ljuset hos Elisabeth Rynell i hennes bok Hohaj, jag vill tala om L. M. Montgomerys sätt att varva vackra naturbeskrivningar, intensiva känslor och absurd humor, om Vivi-Ann Sjögrens sätt att blanda reseskildring, matbeskrivningar och djupa livsvisdomar utan att bli jobbig och Lars Sunds fantastiska sätt att berätta så att det känns som att jag ser byggnadsställningarna som stöder hans absurda skrönor, men framför allt vill jag just idag, såhär i Nobelpristider, lyfta fram Selma Lagerlöf, som skickligt väver ihop sägner och berättelser från Värmland med sin alldeles egen, personliga berättarstil, om hon så berättar skräckhistorier där en gammal kvinna hör gårdens invånares öde – "Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög"; en rörande berättelse om en far som så älskar sin dotter att han tar solen till gudmor åt henne och blir tokig av sorg då hon reser bort från byn; eller en berättelse om en vild och villfaren man – "Äntligen stod prästen i predikstolen." Fortfarande ett av de bästa sätten att börja en roman som jag någonsin har läst. Jag är fortfarande sur på Lönnroth&Delblanc som avfärdade hennes som en "intuitiv sagoberättare" eller något sådant, utan någon som helst respekt för hennes hårda arbete och otroliga begåvning. :knight:

Annonser

2 thoughts on “Pratsam av beundran

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s