Mindfulnesshajk

Det pratas så mycket om mindfulness och hur viktigt det är att uppleva nuet och hur mycket mera avslappnad och koncentrerad man blir av det. Jag har t.o.m. lånat en bok om saken, men den står förstås på hyllan för olästa bibbaböcker, för inte har jag ju hunnit läsa den… 😮

Däremot har jag tagit mig tiden att vara ute på en veckoslutshajk, en tradition som jag och en god vän försöker upprätthålla varje år: en helg per år. I år var vi i Evois. Det slog mig när vi gick där att det är den verkliga mindfulnessen. Inte att jag tänker på det aktivt, men när jag går och går i skogen, speciellt så att jag måste koncentrera mig på stigen för den är stenig och hal, så glider jag så småningom in i ett tillstånd där jag är intensivt medveten om mina sinesupplevelse, men inte hela tiden försöker fundera på femtioelva saker i taget som annars.

Jag hör ganska lite ljud, naturen är tyst så här års, bara någon enstaka fågel kvittrar ibland. Det är nästan vindstilla och hursomhelst finns det inte så mycket löv kvar på träden att det skulle susa i dem, barrträden behöver mera vind för att iddas röra sig. Det enda jag egentligen hör är det rytmiska dova ljudet av mina kängor mot stigen, det lätta svischandet av byxorna när de gnids mot varandera och knarrandet från min ryggsäck, den knarrar av någon anledning. Ibland kan jag höra hur min väns metallmugg slår mot hans packning. Ibland stannar jag och bara lyssnar på tystnaden – det finns ingenstans i huvudstadsregionen där man inte skulle höra trafik mest hela tiden.

Jag känner hur musklerna arbetar, det är inte en obehaglig känsla, tempot är mycket måttligt och terrängen inte så utmanande, även om den inte är helt lätt. Jag känner att fötterna är varma, omslutna av de stadiga kängorna som stöder och skyddar när underlaget är ojämnt. Jag känner ryggsäcken tynga mot ryggen och axlarna, jag känner pustarna av värmen som kommer ut från min öppnade skjorta – backarna är ansträngande.

I munnen har jag de sista smältande resterna av mjölkchoklad från vårt lilla mellanmål, vi har inte ännu kommit till något bra ställer att laga lunch på, men det kurrar lite i magen och jag föreställer mig smaken av den smörgås jag ska laga till så fort vi stannar: rågbröd med blå Castello. Surt, segt rågbröd med ett tjockt lager salt ost…

Jag känner den mustiga doften av fuktiga, förmultnande löv och mossa, emellanåt den skarpa doften från getporsen när vi går igenom ett extra sankt område. På lunchen diskuterar vi om det är terpentin eller något annat lösningsmedel den påminner om, eller kanske bara brännvinskrydda 🙂

Jag ser mest stigen, de bruna och gula löven på marken, den gröna mossan, nästan självlysande av fukten. En och annan lav i egendomliga färger, plötsligt är en sten alldeles blåturkos i färgen, ibland roströd, men i allmänhet är färgerna dämpade, det är inte så intensiv ruska här som i Helsingfors. När jag tittar upp ser jag skogen omkring mig och ibland en sjö, inte glittrigt blå som på sommaren, utan mörk och sluten under den silvriga ytan. Ibland krusar sig vattnet när en vindil drar över den, annars är det stilla.

Stilla och lågmäld och tyst är en skog i mitten av oktober. Just därför måste man själv lyssna.

Annonser

2 thoughts on “Mindfulnesshajk

  1. Jag skulle väldigt gärna testa på att Lapplandsvandra någon gång. Jag har aldrig vågat mig dit 😦 Jag ville på något sätt minnas den där känslan efteråt, därav denna långa, poetiska text. Och ändå glömde jag att skriva om skillnaderna mellan trädstammarnas sträva bark och stenarnas kalla, hårda strävhet och kontrasten till den mjuka, fuktiga mossan ovanpå dem…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s