Tveeeåååå

Först ett lästips: Jag har nyligen läst om Yvonne Hoffmans Pojken i dimman och andra skymningsberättelser. Den är en lite annorlunda samling spökhistorier där verkligheten, eller det vi ser som verkligt, blir lite, lite skev och man vet inte alltid om det bara är i berättarens huvud eller på "riktigt". De flesta är dessutom i jagform, ett jag som ligger nära författarens egen person, vilket gör det ännu lite osäkrare. Spännande grepp. Tyvärr har jag inte den här just nu, så kan inte citera något, men sådär ur minnet så finns det en person som säger ungefär "de att de har birättats om någon annan betydir inga att he int e sant" eller något sådant. Formuleringen ger en enkel åsnebrygga till nästa ämne:

I midsommarjerkan frågas det "Vad tycker du om dialekternas vara eller icke vara i böckernas värld?". Tja, jag tycker att det finns böcker där det passar, emellanåt, men hellre antydd än komplett fonetiskt skriven, för annars blir det jobbigt att läsa, tycker jag. Det saktar ner läsandet, om jag måste börja läsa högt (i huvudet eller högt på riktigt) för att förstå vad personen säger. Men om det används med måtta så kan det ge en alldeles ny aspekt av boken, eller av personerna och passa bra. Och om jag lyssnar på ljudbok så kan det vara riktigt skoj 🙂

Så finns det ju berättelser som helt enkelt inte funkar annat än på dialekt. Som med den där fallskärmskursen som hölls i Skåne en gång. Instruktören förklarade noga att "du räknar till tre och så drar du i utlösaren". Så hoppade eleven och störtade som en sten. Som tur var så landar han i en lerig åker (det utspelar sig trots allt i Skåne) och överlever. Läraren landar bredvid och rusar fram till gropen, ur vilken det hörs ett "tveeeeeååååå"… 😉

Annonser

7 thoughts on “Tveeeåååå

  1. Johanna writes:Den boken låter precis som något jag skulle älska…. Något som för mig kan vara precis lika störande som "korrekt" fonetiskt skrivna dialekter, är dialoger med orealistiskt korrekt svenska… Jag vet ingen utom väldigt gamla tanter som säger "de" eller "dem", och endast Gaiman eller Pratchett kommer undan med karkatärer som kan uttala "Dem eller De".

  2. Jo, läs den gärna! Hon har också en annan samling ruggiga noveller: Ögonen och andra spökhistorier. Jag har inga problem med att läsa korrekt svenska i dialoger, min hjärna omvandlar det på något sätt. Det finns ju så olika sätt att säga de eller dem. Många finlandssvenskar säger faktiskt "dem" (fast sen säger de normalt "di" för de). På scen däremot så kan det vara svårt att godta folk som pratar överdrivet korrekt.

  3. margaretha writes:Minns att jag inte riktigt gillade dialekten i Kulla-Gulla som barn – men så hade jag ingen erfarenhet av sydsvenska dialekter.I engelskspråkiga böcker hade man dille på dialekter för si så där hundra år se'n – är det då mest dialog blir det tröttsamt. Margaretha

  4. I Kulla-Gullaserien är ju dialekten viktig sen när hon ska lära sig hur man säger "på riktigt", så den fyller en viss funktion, men den är lite svårläst, det håller jag med om. För hundra år sedan läste man kanske mera högt? För högläsning fungerar ju dialekterna bra, mycket bättre än vid tyst läsning.

  5. I Kulla-Gullaserien är ju dialekten viktig sen när hon ska lära sig hur man säger "på riktigt", så den fyller en viss funktion, men den är lite svårläst, det håller jag med om. För hundra år sedan läste man kanske mera högt? För högläsning fungerar ju dialekterna bra, mycket bättre än vid tyst läsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s