Svulten

Hannele Mikaela Taivassalos roman Svulten är en roman som inte bara är en bra bok utan en språkligt och berättartekniskt sett intrikat berättelse. Berättarperspektivet glider obehindrat och mödolöst mellan första och tredje person, mellan berättelse och direkt tilltal – något som oftast kan bli ett manér, men som här är så väl genomfört att det känns helt naturligt.

Språket är utsirat och lätt arkaiskt på ett sätt som passar till berättelsen. Det skulle lätt kunna bli för mycket, men författaren lyckas hela tiden hålla balansen och får mig att avnjuta varje mening. Jag saktade in mot slutet och lade boken åt sidan för att jag inte ville att den skulle ta slut. Här ett citat, ett om vinter, som jag väl kan citera nu när mössöronen äntligen förgrönar träden :up:

När vintern kommer blir dagarna oändliga nätter, mörkret tar över, breder ut sig över timmarna. Inneslutna i detta bleknar människorna sakta bort, om än bara tillfälligt. Men ändå. Också landskapen bleknar och dämpas av snö. Allt detta bekommer henne föga. Nordmörkret, det passar henne så väl.
I Helsingfors är gatorna hala. Bilarna som kryper fram, de försiktiga människorna. Också kropparna, doftlöst inpackade i lager av tyg; lika dämpade som landskapet i snö. Snödrivor stänger in bilar som parkerats vid trottoaren. Istappar och vådliga snömassor hänger ner från hustak och stuprör. Allt är dämpat, svalt, beskuggat. Människorna hastar fram för att snabbt komma in till någon sorts värme. Blicken på ett förrädiskt underlag, hakan sänkt, ansiktet nära den egna kroppens matta glöd.
Vinterensligheten.

Vinterensligheten :love: Ett så vackert ord. Den är dessutom vacker rent fysiskt, fint omslag och vackra begynnelsebokstäver i varje kapitel (är det anfanger om de inte är utsirade, utan bara en lite speciell font?)

Som det anstår en berättelse med en vampyr i fokus så finns det flera olika tidsplan i romanen. Det som händer nu, några bilder från det som har hänt under århundrandena och långsamt, långsamt avslöjas också hur det började. Jag gillar dessutom hur författaren får in små blinkningar till den som kan sitt Helsingfors och sin närhistoria, det är små humorblänkanden i den annars tunga berättelsen.

Jag vet att det finns folk som av princip ogillar vampyrhistorier, men den här är annorlunda. Inget glitter, förstås, men inte heller långa utläggningar om huruvida vampyrer har själ eller så. Det är Jorunn och hennes berättelse. Ta del av den!

(Bild från Sets sida.)

 

Annonser

3 thoughts on “Svulten

  1. Ping: En bok är en bok är en bok | En kattslavs dagbok

  2. Ping: En bild som säger något om tusentals ord? – En kattslavs dagbok

  3. Ping: Ös på mera bara – En kattslavs dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s