Metabeläsenhet

Jag utlovade en post om läsning, enligt veckans bokbloggsjerka, vars fråga är Det finns en uppsjö av böcker om skrivande men kan du tipsa om en bok om läsande? Det är klart jag kan, jag är trots allt litteraturvetare, om jag inte skulle ha böcker om läsande i hyllan så vore det nog lite konstigt. Här är några sinsemellan ganska olika tips.

Först en klassiker i genren överlägsen, vit man: Harold Bloom: Hur du ska läsa och varför (How to Read and Why). I den här boken, som faktiskt inte ens är femton år gammal (utgiven 1999), skriver Bloom om hur – och vad – man ska läsa för att uppnå Visdom. Han lyfter fram ett antal noveller, dikter, skådespel och romaner och förklarar auktoritativt vad som är bra med dem. Han säger "Urvalet ska inte betraktas som en unik, granntyckt lista över vad man bör läsa, utan snarare som en provkarta på verk som bättre än andra illustrerar varför man bör läsa." Eftersom han är den han är så är urvalet synnerligen skevt, t.ex. finns det väldigt få kvinnor, endast en novellförförfattare, två lyriker och två romanförfattare på drygt fyrtio författare – det är en ganska klen procent. Det kunde man ännu bortförklara med att Bloom är den klassiska litteraturkanons förespråkare och inte vet bättre, men följande citat från avsnittet om Jane Austens Emma är fascinerande, inte minst när han i förordet hävdat att det "här inte är min avsikt att polemisera, utan enbart att undervisa i läsandets konst":

Om det verkligen är så som det tycks, att Austen nöjer sig med Darcy och mr Knightley, borde inte vi också göra det? Eller bör läsaren underkasta sig det rådande akademiska modet och ansluta sig till uppfattningen att hos Austen såväl som Shakespeare får högt begåvade kvinnliga huvudpersoner lida under diverse yttringar av ett socialt skräckvälde vars intressen inte sammanfaller med deras egna? För min del tror jag att den omsorgsfulle läsaren, som inte letar efter vittnesbörd om mänskligt förtryck och mänsklig förnedring på varje rad, aktar sig för att undervärdera såväl Austen som Shakespeare. Inte heller kommer de att upptäcka genier bland dagens kvinnliga romanförfattare som ens kommer i närheten av Austen eller George Eliot. Måhända är det en historisk tillfällghet, men vi saknar också idag en levande kvinnlig poet som kan mäta sig med Emily Dickinson och Elisabeth Bishop. Det är möjligt att ideologiska hejaklackar inte alls är ägnade att driva upp stora, eller ens hyggliga, läsare eller författare; det verkar snarare som om de skulle få fram rent missbildade exemplar.

Det förekommer inget manshat hos Jane Austen eller George Eliot eller Emily Dickinson. Elizabeth Bennet och Emma Woodhouse ägnar sig inte åt att vare sig stötta eller undergräva patriarkatet. Eftersom de är enormt intelligenta människor, som Rosalind, tänker de inte i ideologiska banor. För att kunna läsa deras berättelser väl, måste man lägga sig till med en smula av Austens egen förståndighet, ty hon var lika förståndig som Dr Samuel Johnson. I likhet med Johnson, fast långt mer indirekt, manar Austen oss att rensa bort alla "floskler" från vårt tänkande. "Floskler", så som Johnson förstod denna term, betyder plattityder, skenheliga fraser, flocktänkande. Austen har inget till övers för sådant, och det borde inte vi heller ha. De som numera läser Austen "politiskt" läser henne inte alls.

Nejdå, han vill inte alls polemisera… 🙄 Han är välformulerad och personlig, på sitt sätt läsvärd, men jag är uppenbart inte enormt intelligent, för jag har svårt att bortse från hans ideologi.

En annan bok jag har i hyllan är En bra bok: femtio förslag av Ruth Halldén, som är är en svensk litteraturkritiker och författare. Hon har skrivit femtio korta recensioner av ett antal böcker i eget urval. Många klassiker, men en hel del mer eller mindre för mig okända storheter. Via henne har jag bl.a. upptäckt Väggern av Marlen Haushofer, en sorts post-apokalyptica, där huvudpersonen plötsligt är isolerad i en liten stuga i bergen, bakom en osynlig vägg, bakom vilken allt liv står stilla. Rekommenderas. Halldéns urval är förresten betydligt mera välbalanserat ur könssynvinkel, ca hälften.

En annan bok som ganska mycket håller sig till klassiker – inte bara kanonklassiker, utan ockå sådana som Raymond Chandlers hårdkokta deckare och Daphne du Mauriers Rebecca är en synnerligen underhållande volym som heter How to Become Ridicously Well-Read in One Evening. A Collection of Literary Encapsulations. Compiled and edited by E. O. Parrott. Det är en bok som komprimerar klassiker, ofta i diktformat, ibland som brev eller tidningsrubriker, och som alla sådana texter egentligen kräver att man ska känna till verket för att verkligen uppskatta kortversionen. Och ha lite allmänbildning annars också, här är Shakespeares Julius Caesar av W. S. Brownlie, där man bör kunna grammatik också:

The chief defect of Julius C.,
One not unknown by you and me,
Was wanting to be number One;
Thus spoiling all the Senate's fun.
He also liked men that were fat,
Proving he was no democrat.

There therefore was a nasty plot,
Whereby one Cassius and his lot
Decided to dispatch the ogre,
And let him have it, trough the toga.

Oozing like a tutti-frutti,
Caesar murmured: Et tu, Brute.

One lesson from this ancient story –
Those who get immortal glory
Aren't to verbose and talkative:
They keep it short, and use the vocative.

When Julius C. had breathed his last,
A party political broadcast
Was made by Anthony (three cheers)
Who told the plebs to lend their ears,
And into Cassius put the sandal.
The ting went off like a Roman candle,
So Brutus, Cassius& Co.
(When you gotta go, you gotta go),
Inexorably bound to lose
Because of Anthony's 'J'accuse',
Punctured and leaking like a sieve,
Expired, in the accusative.

Sedan vill jag rekommendera ett helt författarskap, för den som tycker om att läsa essäer om böcker: Merete Mazzarella, professor emerita i Nordisk litteratur. Hon har skrivit ett antal böcker med olika teman, otrohet, åldrande, identitet, där hon mer eller mindre i förbigående strör in ett antal olika författarskap eller böcker som passar i temat. Hon är beläst och ganska intellektuell, men på ett mera inkluderande och lättsamt sätt än Bloom.

Allra sist: Olof Lagercrantz har skrivit en liten, charmig bok som heter Om konsten att läsa och skriva, som jag inte läst på många år och just nu inte hittar i min hylla, så jag kan tyvärr inte citera något ur den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s