Dagens dystopi

Jag läste en riktigt bra och ruggig dystopi häromveckan (bra och ruggig är nästan synonyma inom genren): Enhet av Ninni Holmqvist. Idén med den boken är att människorna i samhället ses som antingen oumbärliga eller umbärliga. De umbärliga är främst kvinnor över femtio och män över sextio som inte har barn eller ansvar för åldrande föräldrar, inte är mycket framgångsrik eller innehar någon viktig samhällelig position. De hämtas helt enkelt till en plats där de tas väl omhand, får mat och uppehälle och har det rätt bra. De är förstås inspärrade och ständigt iakttagna, men det finns en fin, stor trädgård (där det alltid är vår eller sommar) och möjlighet att träna och läsa och umgås med varandra. Kontakt med samhället utanför är naturligtvis inte möjlig, men överlag är tillvaron ganska behaglig.

Allt det här får personerna mot vissa gentjänster. Platsen är en "reservbanksenhet" och människorna deltar i olika medicinska experiment och levererar till organtransplantationer . Allt beskrivs lugnt och sakligt konstaterande. Terminologin är väldigt bra, beskrivande och distanserande på en gång, förutom "umbärlig" så heter det t.ex. "humanförsök" och "slutdonation". Allt för att främja den "humanekonomiska tillväxten". Om man inte personligen främjar den så kan man alltid stå till tjänst med att stöda den delen av befolkningen som reproducerar sig.

Boken påminner mig delvis om Margaret Atwoods The Handmaid's Tale (som jag skrev om här), men den har sin helt egna ton och stämning. Jag har svårt att sätta fingret på vari likheten ligger, men kanske det är det den alldeles vanliga huvudpersonens sakliga konstaterande av status quo, samtidigt som de personliga ödena är hjärtskärande. Hur handskas man egentligen med en så outhärdlig situation, som ändå omges av tillvänjningens rutiner? :right:

Dystopier är en intressant genre över lag, är de välskrivna så säger de rätt mycket om vårt eget samhälle, författaren har bara fokuserat på något specifikt och extrapolerat därifrån och på just det sättet väcker det tankar. Har individen ett värde, eller bara människosläktet som helhet? Allt här sker ju för släktets överlevnad, om en person slutdoneras så är det för att någon annan ska leva, någon som anses oumbärlig, experimenten används för att få fram bättre mediciner osv. Och samtidigt är det ett i vårt samhälle otänkbart sätt att verka. Eller? :insane:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s