Kritiskt tänkande?

Som jag visst har nämnt ett par gånger så har jag gått ett tag och funderat på det här med kritik och feedback, dels på grund av sånt som jag läst i blogosfären, dels på grund av en händelse på jobbet för nån månad sen.

Först bloggarna: Jessica Parland-von Essen skrev en väldigt klok bloggpost om kritik, om konsten att ge och ta kritik, om att det är en oumbärlig del av såväl det akademiska som arbetslivet i allmänhet. Peppe Öhman skrev för ett tag sen om vikten av positiv feedback. Relaterat till temat är också Underbara Claras inlägg, som handlar om att hon ofta får höra att hon är "överkänslig" när hon klagar på elaka kommentarer. (Påminner inte det argumentet rätt mycket om "kvinnor har ingen humor"- kortet som kommer upp när man dristar sig att kommentera nåt som är mera sexistiskt än kul?) 🙄

DN hade nyligen en artikel om narcissism, som inte heller är helt irrelevant i sammanhanget.

Så har vi det mera personliga reflekterandet. Jag är egentligen rättså dålig på att ta kritik, trots att jag tycker att det är en viktig egenskap. Jag blir hemskt lätt defensiv om jag blir kritiserad – speciellt om jag menat att vara hjälpsam. Jag menar, om jag verkligen har gjort nåt fel så är det en sak, men att bli avsnäst när jag bara har velat väl ger mig ont imagen och gör mig grubbelsjuk i dagar 😦

Jag är de facto ganska bortskämd med positiv feedback. Det är en av de bästa saker som finns med att jobba i disken, att man kan hjälpa folk direkt och genast få tacken för det. I viss mån är jag t.o.m. beroende av den där kundkontakten för att känna att jag gör ett meningsfullt jobb, jag har t.ex. låtit bli att söka vissa jobb för att det inte ingått kundtjänst i arbetsbeskrivningen. Det är inte det enda jag vill göra (det tar rätt mycket energi också), men jag vill inte ha ett jobb där det inte alls ingår. Jag tycker jag är bra på mitt jobb också, jag är hjälpsam av naturen och älskar att förklara för folk hur de ska hitta material eller använda kopieringsmaskinen – ganska ofta händer det t.ex. att jag ser att någon kopierar på ett opraktiskt eller oekonomiskt sätt och då brukar jag vänligt föreslå att de ska förminska eller välja A4-papper. Eller så frågar jag någon med en lapp i handen och förvirrad min om den hittar vad den behöver, eller om den behöver hjälp. :knight:

Det är förstås ett väldigt ofinskt sätt att förhålla sig, här ska man ju helst lämna folk i fred tills de ber om hjälp, men mig frustrerar det helt omåttligt att se folk försöka passa in en lite för stor bok så att den ska rymmas på en A4, eller gå från biblioteket för att de inte hittar vad de söker och inte ids eller vågar fråga (det händer oftare än jag skulle vilja tro, tyvärr). Överlag är mitt intryck att finländare i allmänhet är obenägna att fråga, men blir glada om man erbjuder hjälp, precis som de i allmänhet är obenägna att erbjuda hjälp (t.ex. när någon läser karta på stan), men ofta hjälpsamma när man frågar dem. Men det finns en viss stil som irriterar mig, den med "ge ingen information innan någon frågar, och när någon frågar så svarar du endast och enbart på den frågan". (Som när nån frågar "går den här bussen dit-och-dit och chauffören bara svarar "nej", i stället för att berätta vilken buss som går dit, eller ens var tavlan med busslinjerna finns. Det har jag varit med om ett par gånger.) Jag tycker det är konstigt, det gör jag, men så är jag inte finsk heller… :left:

Händelsen som utlöste just de här funderingarna rörde sig om en nitapparat, eller egentligen två. Vi har ett urval sådana vid disken (eftersom de tyvärr försvinner om de är bredvid skrivaren, kanske man borde kedja fast dem?), för olika storlekar. Jag brukar ofta varna folk när de tar den största apparaten, den som är menad för ett minimum på några tiotals sidor. Dels förstör det deras papper, när de nitar 5-10 sidor med den, dels leder det nästan ofelbart till att nitarna packar ihop sig inne i apparaten och jag får sitta i minst tio minuter och pillra ut dem med en brevkniv (som ni märker är jag inte 100% altruistisk här). Så har vi en annan apparat, som tar en tio-tjugo papper, men den har en konstig hävstångseffekt, som gör att man måste hålla den nertryckt ett ögonblick för att den ska sluta sig, annars tar den inte riktigt. Det stod en person vid disken som hade en bunt med några papper var som skulle nitas (det är väldigt få som inser att man kan ha kopieringsmaskinen att nita åt dem) och jag varnade vänligt (tycker jag) när hen tog den stora, och när hen bytte till den andra manicken kommenterade jag den också och fick då en väldigt sur snäsning att "jag vet nog hur man använder en nitapparat". Jag bad förstås så mycket om ursäkt, men kunde inte skaka av mig det, som man annars lär sig att göra med otrevliga kunder. Eftersom jag verkligen bara ville vara hjälpsam så kändes avvisandet som ett dissande av mig som person eller personlighet och det är aldrig kul :down:

Jag diskuterade med en kollega, som konstaterade att jag kanske är lite onödigt "på" ibland och det kan kanske stämma. Men det är som sagt svårt att låta bli. Det är så ofta som folk inte frågar för det faller dem inte ens in att det kan finnas ett enklare eller snabbare sätt att lära sig och hur ska de då nånsin kunna veta det? Jag har själv fått lära mig så mycket praktiska saker genom åren att jag vill dela med mig av dem och underlätta tillvaron för folk. Om de kan ägna sig åt att tänka på viktigare saker än att frustreras över tekniska petitesser så måste det väl vara bra för det kritiska tänkandet i stort? Såhär på ett akademiskt bibliotek?

Eller är det här bara defensiva bortförklaringar för att jag inte vill ta till mig en fullständigt berättigad kritik, bara för att den framfördes på ett otrevligt sätt? Men för mig känns det oöverkomligt att alltid bara sköta mitt och aldrig "lägga mig i". Är det ett tecken på en outhärdligt beskäftig besserwisser, eller på en genuint hjälpsam personlighet? :alien:

Sist och slutligen får jag ändå hellre kritik för att jag är för beskäftig än för att jag är likgiltig.

Annonser

8 thoughts on “Kritiskt tänkande?

  1. Såhär innan jag läst bloggarna och artikeln du länkar till:Hmmm. Jag känner bra igen mig i det där med att vara dålig på att ta kritik – men i historien om den snäsiga häftaren så handlar det väl inte egentligen om det alls?Den där typens underliga snäsningar eller utbrott händer ju ibland, och de kan göra en ganska ställd, till och med litet skakad. Men de har ju ingenting med kritik att göra. Och, skulle jag i alla fall vilja påstå, absolut ingenting med personen som blir snäst eller utskälld. I de här situationerna så existerar det ju för det mesta antingen ingen relation alls, eller en väldigt opersonlig relation om man nu skall hårdra.Jag tycker att det som är så besvärligt med de här händelserna är att det är som om snäsaren plötsligt helt skulle bryta mot alla outtalade regler – stiga ur sin roll som civiliserad varelse i den aktuella situation på något sätt, och förvåningen över detta gör mig helt ställd. Och då kan man ju lätt börja fundera på vad man gjort – var kollisionen fick sin början?Men också om det ligger nära till hands att skylla på sig själv, så är jag ändå övertygad om att i 99 fall av 100, så har föremålet för snäsningen eller utbrottet inget att göra med saken. Det är snarare så att det är undertryckt ilsket marrande som råkar komma till ytan just då.(ääh – forts följer, blev avbruten för många gånger, tappade tråden)

  2. sr. Carina/Pladdermusen writes:Du tar upp en intressant och svår fråga (och även om jag inte är finsk, förstod jag ordet "nitning" – hihi!). Hur hjälpsam skall man vara? Och hur bemöter man andras rådgivning? Min personliga åsikt är att det alltid är bättre att kommunicera för mycket än för lite, och att utgå ifrån att människor är vänliga… kanske kan tonfallet vägleda om huruvida rådet är vänligt menat eller ett slags kritik/översitteri? Å andra sidan kan folk tvärvända mitt i ett samtal och växla humör väldigt fort, därför att man råkat trampa dem på en öm tå man inte visste fanns (och inte letade efter). Varje människa bär ju på en lång historia, där ingen annan än de själva har en aning om alla detaljerna… så hur skall man veta vad som triggrar just den individen? Och hur skall människor jag möter veta vad som triggrar mig? Hmmm, detta är sannerligen fascinerande saker att fundera på!Kram från sr. Carina/Pladdermusen, klosterkatternas tjänarinna.

  3. Håller med Pladdermusen Carina (sr? syster? hälso-, sjuk- eller religiös?) om att mer kommunikation och hjälpsamhet är bättre än mindre. Själv trodde jag ju aldrig att jag skulle kunna arbeta med kundservice eller försäljning, än mindre tycka om det eller vara bra på det. Men det visade sig att jag fann det givande, och faktiskt var ganska bra på det. En orsak till bägge tror jag är att trots att jag s.a.s. använder mig av min personlighet (kufisk, nördig, etc) i min roll bakom disken, så är jag ändå medveten om att det inte är jag-jag som möter kunden, utan expedit-jag. Så om folk är på dåligt humör (vilket sällan händer), så har det liksom inte med mig att göra – inte ens om det är så att jag/vi gjort något fel (råddat med kassa-apparaten, givit fel råd, produkten de vill ha är slut etc).I den situationen är jag medveten om att min kontroll eller effekt på kundens sinnesstämning är ytterst begränsad – jag kan, om jag vill, försöka läsa av dem och anpassa mig, försöka hitta det de outtalat vill ha/behöver från mig, men det är strängt taget inte mitt ansvar. Om jag uppmärksammat dem*, och signalerat att jag gärna kommunicerar och är villig att ge dem råd, så har jag gjort mitt.Är jag på pratsamt humör och delar ut råd ouppmanad och de inte gillar det – tough luck! Tråkigt för dem (&för mig) om de inte kan "ta" min kufiska expedit-persona. Men i balansen mellan att hitta en stil, en persona, som fungerar för mig och att behaga precis ALLA precis ALLTID, så är det bara att inse att det senare är en omöjlighet. Här kommer vi litet in på en av bloggarna du länkade till – det där om att "det måste man bara tåla" – bloggkritiks-situationen är visserligen helt annorlunda (eller är den det? kanske den bara _känns_ annorlunda? mer intim än den är?), men tyvärr är det så att det alltid kommer att finnas tråkiga människor som har dåliga dagar.Men det kan vara en fin balansgång mellan att bara låta ovett rinna av som vatten på en gås, och att nonchalera signaler om att man kanske borde moderera det man gör en smula.I Fallet med den Snäsande Häftaren så undvek du ju nonchalansen genom att prata med en kollega om saken Egentligen är det väl först här som det jag skulle kalla "kritik" kommer in, hens konstaterande att du ibland kan vara "onödigt på". Säkert sant, och jag hoppas att diskussionen er emellan var konstruktiv – av strukturen av din bloggning får jag i alla fall intrycket av att det inte primärt var det kollegiala samtalet som fick dig att grubbla och grubbla och grubbla. Dina funderingar kring varför du oombedd sprider obskyr teknisk kunskap är inte alls "defensiva bortförklaringar", de är pusselbitar i frågan "vilka faktorer gör mig till en bra bibliotekarie, och hur pusslar jag ihop dem på bästa sätt?".Nu halkade jag kanske in på något litet onödigt djupt, eller onödigt aspie-analytiskt. Egentligen kan man säga att Fallet med den Snäsiga Häftaren lyfter fram två saker: de avvägningar som man måste göra för att hitta en bra yrkesroll/persona, och (oj vad lång tid det tog mig!) hur man tar kritik.Som redan blivit klart så har jag svårt att alls se Snäsaren som en kritiker – Snäsaren är bara en random typ som inte riktigt kan bete sig. Kollegan däremot, som s.a.s. tolkar Snäsarens budskap, det är kritik, av det konstruktiva slaget (får åtminstone det intrycket). Och den tog du ju uppenbarligen bra: du funderade över vad du gör, vad som är viktigt, varför du gör som du gör, vad din roll är, etc.Ett lyckligt utfall av Fallet med den Snäsande Häftaren skulle kanske vara att du kanske blir litet mer lyhörd för grumpiga kunders sinnestämning, men samtidigt känner dig styrkt i den yrkespersona du valt och nästa gång det sker en kollision mellan din yrkespersona och en Snäsig Häftare så rycker du bara på axlarna och konstaterar "Jaha, här var visst en som hade en dålig dag. Kanske jag kunde ha upptäckt det tidigare och undvikit utbrottet, kanske inte. Sånt händer." *Uppmärksamhet är A och O. Numera blir jag lätt väldigt irriterad och ilsken när folk i service-yrken inte aktivt söker ögonkontakt med väntande kunder. Det är fan i mig inte svårt! Det har t.o.m. gått så långt att jag bara vänt och gått. En av de där små sakerna som gör att jag är en mycket trogen kund på "mitt" apotek (trots att det inte är det närmaste) är att när jag kommer in, oberoende av hur många kunder där är, så är det _alltid_ nån som nickar vänligt åt mig.

  4. @Carina: Jovisst, det är sant att folk har olika triggers, det ska jag komma ihåg. Kanske överbeskäftiga bibliotekstanter är en för vissa… 😉 Jag ska också tänka på tonfallet, jag vet av egen erfarenhet att det finns tonfall som alltid får mig på tvären, även om det troligen inte alls är illa menat… @Tona: Tack för lång och genomtänkt kommentar! Pladdermusen / sr Carina är nunna och Klosterkatternas matte 🙂 Det är svårt det här med att se sin jobbperson som en egen person som kan utvecklas i arbetet, men ändå som någon som på sitt sätt är avskild från samma person privat. Gränsen mellan mitt professionella jag och jag-jag är lite flytande ibland, eftersom mitt sätt att inte stirra i marken när jag går gör att människor ofta frågar mig om allt möjligt var jag än rör mig; t.ex. senast idag var det en turist som undrade var man hittar ett internetcafé när jag var på besök på grannbibban alldeles som privatperson 🙄

  5. llaurén writes:Ditt inslag fick mej att tänka. Det måste ju finnas olika slag av besserweissers. De traditionella som alltid måste visa vad som är rätt för att visa att de kan, och de genuint välmenande som bara måste göra världen lite bättre med sin vetskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s