Who needs dialogue? They have faces!

För första gången på evigheter så har jag sett en nygjord film, men det märktes inte så mycket eftersom det var The Artist 😀 Dvs. en svartvit film med stumfilmsupplägg – musik och enstaka skrivna repliker i stället för tal, som en hyllning till stumfilmen.

Den påminde på sätt och vis en del om Sunset Boulevard (som jag skrev om här), men på andra sätt inte alls. Bland annat så var den där drömska undergångskänslan helt frånvarande. Den här filmen satsar på slapstick och feel good, inte i första hand på hur vissa av stumfilmens storstjärnor går under när ljudet kommer, även om problematiken finns där. Den är helt enkelt mera åt Singin' in the Rain-hållet. Jag gillar hur de använde ljud, då när det användes och hur de spelade med tal/ljud-kontrasten. Den manliga huvudrollen, stumfilmsstjärnan som vägrar anpassa sig till den nya tekniken (Jean Dujardin) var väldigt bra och såg helt perfekt ut för rollen, däremot irriterade jag mig på den nya stjärnan, flappern Peppy Miller (Bérénice Bejo) – inte för att hon inte skulle spela bra, men för att hennes utseende var helt för modernt för att vara en 1920-30-talsstjärna. Det är i princip en detalj, men den störde mig… :right:

Annars en söt och njutbar film med fin musik och ett intressant tema. Klart sevärd, men jag vet nu inte om jag personligen utsett den till årets film – men film om film är helt klart sånt som går hem 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s