Sverige / Finland

Jag har på sistone läst Söderströms nyutkomna tvillingantologier "Så bra svenska du talar" och Enkel biljett? om respektive finlandssvenskar som flyttat till Sverige och svenskar som flyttat till Finland. Som invandrare (eller "båtflykting" som en och annan av mina mindre sympatiska klasskamrater i min första skola här måttligt putslustigt uttryckte saken) så var jag kanske extra intresserad av upplägget. Jag känner så väl igen känslan som många av författarna uttrycker, den om hur man inte riktigt hör hemma på någondera stället, eller så hur man bra dagar har sina rötter och fötter i båda kulturerna och ser en styrka i det. :alien:

Det är en fin idé att göra dubbla antologier, lite olika synvinklar på samma sak. Man skulle tro att det inte kan vara så stor skillnad på två grannländer, men det är det och det är roligt att läsa om utanförsynen i spegelformat. Omslagen är jättebra, en konturbild av respektive land översållad med ord som har anknytning till det landet. :up:

Politik och klass genomsyrar "Så bra svenska du talar", betraktelser av det fina, jämlika svenska samhället (åtminstone i teorin) som nu krackelerar och jämförelser av Sannfinländarna och Sverigedemokraterna återkommer i flera av berättelserna. Sverigefinländarna som invandrargrupp är också naturligt nog en del av temat och hur de i andra och tredje generationen så småningom börjar kunna sätta ord på hur det var, med böcker och filmer och pjäser, Alakoskis Svinalängorna och Tanja Lorentzons Mormors svarta ögon. Johanna Koljonen beskriver hur sverigefinländarna gråter tyst under föreställningen – den berörde också mig djupt när vi såg den på gästspel i Helsingfors.* Tanja Lorenzon blev förresten nyligen vald till årets sverigefinländare 🙂

Språket är förstås en stor fråga i båda böckerna – om skillnaderna mellan det finlandssvenska och det rikssvenska språket och naturligtvis också mötet med finskan och de finskspråkigas attityder till svenskan – jag är inte den enda som märkt att folk blir irriterade på finlandssvenskar men imponerade av en rikssvensk som lärt sig finska… :right:

Lustigt nog är det antologin med finlandssvenskar i Sverige som tilltalar mig mest, man skulle tro att det skulle vara tvärtom, att jag skulle ha mest igenkänningsfaktorer i Enkel biljett, men så är det inte. Den är absolut läsvärd, men det känns som om de flesta texterna i den är lite mera lättsamma, lite mera fokuserade på det vardagsbesvärliga med det främmande språket än på skillnader i kulturen och politiken. Vissa är mycket fina, personliga texter, men flera av dem är just personliga, inte personliga betraktelser speglade mot samhället.

Kanske det beror på att åldersspridningen är större i"Så bra svenska du talar", kanske på att flera av dem som medverkar i den redan i många sammanhang funderat och analyserat sin roll. Kanske det helt enkelt beror på att finlandssvenskar ofta från första början skolats och socialiserats in i en roll av att hela tiden tänka på sig själv i förhållande till De Andra och därför blir deras texter mera djuplodande? Kanske det är en traditionell "svensk" konflikträdsla, eller så just det att de som bor här vet att de dagligen kan träffa folk som läst boken och de vill just därför hålla en viss distans? :left:

Lite igenkänningsfaktor är det nog också i "Så bra svenska du talar", eftersom jag för ett antal år sedan studerade ett år i Lund, med baktanken att verkligen på allvar fundera på var jag hör hemma och var jag ska fortsätta att bo. Det var ett väldigt jobbigt år på många sätt, jag fick fundera mycket intensivt på det här med identitet och tillhörighet och det är inte alltid så roligt, hur nyttigt det än är.

Hade någon sagt åt mig när jag for att jag skulle vara med och grunda en finlandssvensk studentförening så skulle jag ju ha skrattat ut den. Ändå hände det. Det visade sig nämligen vara mycket jobbigare att få kontakt med de andra studenterna, något jag tyckte var mycket underligt, eftersom jag var van vid att ha lätt för folk. Men plötsligt blev jag betraktad som en suspekt typ i "mitt hemland" och hörde mig försvara mig med uttryck som "svenska rötter" och "egentligen/ ursprungligen från Sverige…" Det kändes konstigt. Att tala med finlandssvenskar blev plötsligt lättare, vi hade en gemensam referensram som jag saknade i samröret med mina kurskamrater. Alla behöver ha ett sammanhang att vara i, som vi tyvärr märkt så kan det i vissa fall lika gärna vara extremrörelser 😦

Jag fick också ta aktiv ställning till många företeelser i det svenska samhället som gjorde att jag blev skälld för elitist, ett epitet som jag hade mycket svårt att ta till mig. Numera anser jag att om det är intellektuellt snobberi och elitism att anse att den som inte fått godkänt slutbetyg i svenska och engelska från gymnasiet inte har nånting på en högskola att göra, så är jag väl elitist då… 😉 Det är skönt att bli äldre, man tar inte nödvändigtvis åt sig så mycket av andras fördömanden.

Slutresultatet var hursomhelst att jag kom fram till att jag numera är så finlandiserad att jag inte mera kan tänka mig att flytta tillbaka till Sverige. Det är Det Forna Fäderneslandet, med tonvikt på Forna. Jag var ändå såpass ung när jag flyttade hit att det här samhället satt sin prägel på mig och det har blivit det naturliga att bo här, i den här kantiga, inklämda kulturen där jag talar majoritetsspråket med en brytning och minoritetsspråket med en accent som får vilt främmande människor att fråga mig om mitt ursprung 🙂

Sen finns det förstås vissa saker där jag identifierar mig starkare med det ena eller det andra. Jag har t.ex. det svenska kulturarvet, inte minst när det gäller humorn, såsom Hasse&Tage, Povel Ramel, sådana saker. De slår Uuno T., alla gånger 🙂 Och förstås mycket sånt som hör min barndom till, ett sorts nostalgiland, som ju inte finns mera. Men speciellt lojal åt det ena eller andra hållet är jag inte. Folk frågar ibland vem jag "hejar på" i sport. Mitt svar är att jag inte ser på sport, hemskt enkelt 😀 Men i eurovisionen (som jag ändå kallar "schlagerfestivalen") hejar jag oftast på Finland, det gör jag. Måste vara underdog-syndromet 😉

Jag kan bra tänka mig att bo på annat håll periodvis – jag när t.ex. sedan länge en dröm om att någon gång bo ett helt år i Tromsö, en stad jag blivit väldigt förtjust i – men här i Finland, i Helsingfors, känns det numera som att jag har min fasta punkt. Jag är ofinsk och osvensk, naturaliserad finlandssvensk brukar jag skämtsamt kalla mig, men någon "riktig" sådan är jag inte heller. Jag kan ibland avundas människor som har en självklar tillhörighet till en specifik bygd eller kultur, men jag vet att man inte nödvändigtvis har det ens om man utåt sett har alla de nödvändiga attributen. Jag har mitt hemma i den plats jag valt att leva. :dragonfly:

*Tillägg: Mormors svarta ögon visas på SVT5 i kväll (lördag) kl. 22, med repris 18.12.

8 tankar om “Sverige / Finland

  1. Miiamaria writes:Det är nog lustigt det där med tillhörigheter… Jag vet inte riktigt heller vart man "borde höra" som en som jag som iofs kommer från ett hem där mamma o pappa talat nästan bara svenska med mig, men där båda är tillräckligt tvåspråkiga för att gå för finskspråkiga när dom vill, ungefär halva släkten är finnar och jag var ganska stor när jag insåg att det fanns andra barn i världen som kunde svenska (inte bara vuxna). Jag tycks vara för tvåspråkig för att "duga" som finlandssvensk o för svensk för att få vara finsk 😉 Fast, jag har mer eller mindre slutat bry mig – jag umgås med folk jag trivs med i sammanhang som råkar vara på vilket språk det nu råkar sig o andra får ha problem med vad jag brode ha för språklig tillhörighet om dom orkar ha det… 🙂 Var jag hör hemma vet jag iaf rent platsmässigt, jag är från Egentliga Finlands kusttrakter o jag tycker om den närhet jag upplever att här finns till både det finska Finland, till finlandssvenska trakter o över till Sverige.

  2. Miiamaria: det är ju bra att du har en plats att känna dig hemma och mycket bra att du kommit så långt att andras dömande inte gör så mycket :up: Det tycks komma med åren.Jag minns att jag i tiderna blev otroligt irriterad på att folk trodde att jag kom från Åland och det användes förstås för att reta mig. Inte att det i sig är fel att komma från Åland, det jag störde mig på var att folk var så ouppmärksamma – jag har ju helt andra å:n och ö:n, plus att jag uttalar långt ä som det skrivs 🙂 Numera förklarar jag bara vänligt och tycker mest att det är lite kul att folk frågar. Fast ibland går det till överdrift, jag konverserade en gång en viss språkvetare, Kurt Zilliacus, vid en middag och när han efter ca en kvart utbrast "nej, nu ger jag upp, varifrån är du?", så insåg jag att han inte hört ett ord av vad jag sa, bara hur jag sa det 😀 Jag avundas nog dig som verkligen har de där två språken. Jag älskar språk, men det enda jag verkligen kan är svenska. Mina andra språk, hur flytande jag än talar, är ändå främmande språk. :worried: Gammelmoran: Et tu? Lustigt, för mig som utomstående så verkar du ju så rotad, men jag antar att många av tankarna blir samma för alla som bott och verkat inom flera kulturer. :bug:

  3. Anonymous writes:bara för att skriva låånga romaner på sätt o vis utanför ämnet…men alltså jag skulle nog inte säga att jag är helt tvåspråkig. Svenska är mitt modersmål på det sättet att det är det sporåket jag behärskar "mest totalt", har den största vidden att skriva text på olika nivåer i t.ex. osv. O de som kommer från tvåspråkiga trakter här i Finland hör genast på mitt sätt att prata finska att jag kommer från en svenskspråkig familj. (Mina texter brukar däremot inte få folk att undra om jag har ett annat modersmål…) Men samtidigt så är finska absolut inget främmande språk för mig. Det känns som mitt på väldigt många sätt, det finns många sammanhang där det är ett slags primärspråk för mig och det är något helt annat för mig än t.ex. tyska även om jag också kan tyska bra nog för att kunna använda det rätt problemfritt till det allra mesta. Det är nog inga enkla frågor sådanthär.

  4. Anonymous writes:Hm, datorn censurerade visst vem som skrev den förra kommentaren…Det var alltså nog jag 🙂 Maria/Miiamaria

  5. Det är inte alls utanför ämnet, jag hade ju språktema på bloggen hela veckan, om det inte märktes :)Jag tror att många tvåspråkiga (rätta mig om jag har fel!) har ett mera emotionellt förhållande till någondera språket, även om de kan dem båda. Men det är roligt att du säger det om att du har olika språk i olika sammanhang. Jag har ju t.ex. finskan på jobbet – mitt ordförråd är stort och varierande så länge det handlar om bibliotek och informationssökning – och det känns ibland t.o.m. lustigt att tala svenska med vissa av mina kollegor. Med mig så både hör och läser folk att jag inte är finskspråkig 😮 men så länge jag gör mig förstådd så bekymrar det inte mig så mycket. Utom förstås när det går som häromveckan: en kund frågade nåt som jag inte riktigt uppfattade, när jag bad personen upprepa det såg hen väldigt sur ut, vände sig omedelbart till min kollega och frågade om hon kanske talade finska :bug: Å andra sidan har jag en regelbundet återkommande kund som alltid berättar hur charmerande min accent är, så jag nöjer mig med det :up:

  6. miiamaria writes:Det är nog det som är lite "lustigt" – jag skulle nästan säga att jag har starkare känslor för finskan. Svenska är ett redskap som jag kan BRA, men finska känns "rätt" o "hemma" i många sammanhang o svenska känns inget särskilt i samma grad. Men så får man ju nog inte säga, det är visst ett stort brott mot alla oskrivna ankdammslagar har jag förstått 😉

  7. Det är absolut lustigt att du känner mera för det språk du ändå säger att du inte behärskar bäst – men du behärskar det väl ändå så bra att det kan kännas som ditt :up: Jag vet, språk kan vara väldigt känsliga saker att tala om! (I Svenskis pjäs Svensk resning här i höstas så görs språkfrågan till en helt speciell sorts hjärtesak 😉 ) Jag har också ett mycket passionerat förhållande till mitt modersmål (eller, strängt taget fadersmål), men jag tycker att det viktiga är att man har ett förhållande till något språk – jag förstår mig inte på människor för vilka språket (vilket språk som helst) inte alls känns viktigt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s