First We Take Manhattan?

Andra kattslaven och jag gick på Woody Allens ManhattanFilmis idag. Det var överraskande lång kö utanför när vi kom, jag skulle inte ha trott att han är så stor idag, men tydligen.

Tyvärr måste jag säga att vi var lite besvikna båda två :down: Den var snyggt filmad och klippt – lite speciellt och ganska vågat att göra den i svartvitt, Gershwins musik gav bra stämning och så, men på något sätt var karaktärerna så otroligt jobbiga att jag mest satt och vred mig av obehag (trots att Filmis har stans bästa fåtöljer). Alla spelar bra, det är inte den sortens generade känsla, utan just den att människorna är så odrägliga. Vissa scener är klassiska, som den där Woody Allens figur ändrar sin uppfattning om en utställning efter att Diane Keatons överpretentiösa rollfigur lägger ut texten om den. Den är rolig, visst, men också elak. Så är det genomgående, visst är den berömda, speciella humorn där, men den är elak, ibland t.o.m. småaktig. Visst är det en spännande bild av en viss typs människor – men jag blir inte berörd, eller ens fascinerad av dem, jag blir irriterad. Inte så att jag alltid behöver se filmer med trevliga personer, men de här är bara fåniga och pinsamma. Tyvärr. :monkey:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s