Torsdagsbarn

Det finns böcker som stannar i ens sinne av helt andra orsaker än intrigen eller personerna. Det är snarare sinnesstämningen, känslan, som dröjer sig kvar. Torsdagsbarn av den australiensiska författaren Sonya Hartnett är en sådan bok. Visst minns jag berättelsen om den närmast utfattiga familjens vedermödor under trettiotalets depression, visst minns jag den veka fadern, den sammanbitna modern, barnen – framför allt Tin, som gräver sina tunnlar i marken – och jagpersonen Harpers minnen av det som utspelade sig.

Men allra mest är det språket, orden, som jag minns. Jag känner den torra, dammiga, hårda jorden under mina händer när jag läser hur Harper försöker gräva sig ner: ”Marken var hård. Det hade inte fallit en droppe regn på flera månader. Gräset var sylvasst och läderartat, de sega rötterna hade snärjt in vassa stenar; den varma röda jorden var sprucken och sammanpressad och skrapade mina fingertoppar blodiga.” Tin, däremot, känner jorden: ”Han lade örat mot marken och blundade, lyssnade till jordens ljudlösa melodi. Han satte sig upp och vi såg på medan han smulade sönder en jordklump mellan händerna och drog de sandiga fingrarna över mun och haka [—] så började han, naken, att gräva [—]. Hans händer, de flög, och man såg inte de enskilda fingrarna utan i stället två böjda klor som åstadkom sprickor i den hårt packade jordens täthet. [—] Jorden bara flyttade sig under hans händer, så som vatten delar sig för en simmare.”

Jag känner den eviga vinden över de tomma markerna, jag känner också regnet när det kommer: ”Sommaren gick och hösten kom och med den regnet, det första på ett och ett halvt år; ibland föll det tungt och ibland lätt och ibland var det bara som en slöja mot ansiktet, som om man hade gått rakt genom ett spindelnät som satt uppspänt mellan två träd, men det var alltid, alltid närvarande.”

Jag ser det bleka ljuset, som av någon anledning påminner mig om den indiska kuststaden Pondicherry, där jag varit en gång för många år sedan. Där fanns tystnad, sand och blek sol och det är ungefär allt jag minns. Den var en egendomlig kontrast till resten av det Indien jag såg, ett varmt, fuktigt, livligt och brokigt ställe.

Genom hela boken hör jag Harpers röst, hennes berättelse om händelserna för länge sedan – det är egentligen inte så lång tid, men hela historien ses i ett blekt längesedan-ljus och rösten är fjärran och minnena mera minnen av känslor än känslorna själva. Helena Ridelbergs översättning är otroligt lyhörd, mycket sällan läser jag en översatt bok, hur väl den än är översatt, utan att höra originalspråket igenom den. Men i den här boken så är det just det här språket, just de här orden som är rätt. Stämningen är sorgesam, melankolisk och totalt fängslande. Den påverkade mig så starkt att jag just nu ser mina egna omgivningar som genom en omvänd kikare – min egen verklighet känns overklig. Som i någon annans berättelse.

Annonser

En tanke på “Torsdagsbarn

  1. Ping: Koll på ungdomsböcker? | En kattslavs dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s