Katter jag känt: Antti

Andra kattslaven har klagat på att min serie "Katter jag känt" inte har fått något nytt inlägg på länge, så här kommer Antti!

Antti var en storvuxen, tigrerad hankatt som kom in i mitt liv på så sätt att jag och min dåvarande sambo var på promenad i environgerna när jag såg en katt och (förstås) hukade mig ner för att hälsa 🙂 Han kom fram och hälsade på mig, vilket förvånade hans dåvarande matte, för hon sa att han normalt var mycket skygg och hon var ledsen, för han var så svårplacerad just därför och hon kunde inte behålla honom. Det var så att han varit hennes mammas, men när mamman flyttat till ålderdomshem så hade dottern ärvt såväl lägenheten som katten, men så visade det sig att hennes barn var allergiskt 😦 Så Antti bodde på terrassen, vilket gick bra så länge det var sommar, men hon visste inte vad hon skulle ta sig till sen. Vi konfererade med den tredje som bodde i lägenheten (det var en s.k. ”solu”, en studentlägenhet där man hyrde rum och sedan hade gemensamt kök och badrum) och han gick med på att vi hade katt där. Hyresvärden frågade vi aldrig 😮 Det var ganska ogenomtänkt det hela, just på det sättet som jag inte brukar rekommendera, men jag kunde inte tåla tanken på att en frisk och snäll katt skulle behöva avlivas.

Lägenheten vi bodde i var längst upp i ett höghus (som dessutom var uppe på en kulle, så utsikten var magnifik!), men Antti ville verkligen vara utekatt, så vi satt en lapp på dörren att man fick släppa in honom och lät honom gå ute (det var en ganska grön och lugn förort och på den tiden var jag inte ens medveten om att det i princip är förbjudet med utekatter i Helsingfors). Jag försökte tappert vänja honom vid halsband, men efter att han krängt av sig det tredje eller fjärde på nolltid så gav jag upp. Jag försökte också vänja honom vid sele, men efter att han lyckats slita sig och trassla in kopplet och sig själv under en stor container så var jag bara mer än tacksam för att han var en sån Houdini att han kom ur selen också… jag hade skräckvisioner om att behöva få nån att flytta på containern.

Han var bra på att råka i trubbel överlag. En gång så kom han hem med pälsen insmord i motorolja. Det var bara att tvätta honom, fast så bara var det ju inte. Han var som sagt stor – vägde en åtta-nio kilo i rena muskler! Jag fick hålla honom i famnen i duschen för att han inte skulle rymma medan min sambo duschade oss bägge och jag hade så djupa revor på överkroppen efteråt att jag för säkerhets skull gick och boostade min stelkrampsspruta… Såhär i efterskott har jag lärt mig att man alltid ska använda balja, inte dusch, om man måste utsätta en katt för vatten.

Apropå vatten – vi hade Antti på landet ett tag, där trivdes han bra, förutom att han hade en viss bräcklig vapenvila med min dåvarande sambos familjs hund Nellie. Hunden tyckte att det ju var ett lustigt djur det här och Antti gömde sig under sängar eller hus och fräste ilsket såfort hunden närmade sig. En gång jagade hon honom, men Antti fick sin hämnd. Vi kom en gång med båt till bryggan och Antti i bur. Nellie kom svansande och ville nosa på det lustiga djuret och Antti gjorde ett sånt utfall att Nellie tog ett förskräckt skutt uppåt och bakåt – och där tog bryggan slut 😀 Jag gick snabbt undan med Antti "för att de skulle få upp Nellie i lugn och ro", men nog också för att jag inte kunde låta bli att skratta, det var så dråpligt. (Men det tyckte förstås inte familjen.) Det gick ingen nöd på hunden, hon kunde nog simma, men var inte så förtjust i det. Antti putsade tassarna och ansiktet med en min av "nåja, så var den hierarkin fastslagen" 😉

Han var en speciell katt, självständig, men tydde sig ändå mycket till mig. Jag var ledsen att jag måste skiljas från honom, men eftersom vi inte riktigt hunnit tänka igenom konsekvenserna när vi gav honom ett hem så fick han efter sommaren flytta till bekanta som bodde på landet, för vi skulle studera i Sverige och dit kan man inte ta en katt som inte fått rabiesvaccin många månader i förväg. Han levde sedan resten av sitt liv där och lär ska ha trivats bra, förutom att han var och förblev rädd för fötter, speciellt mäns 😦

Annonser

5 thoughts on “Katter jag känt: Antti

  1. Monika H writes:Härlig berättelse – jag hade ingen aning om att katter är såna – personligheter.

  2. Andra kattslaven: writes:Jag hade gärna träffat Antti, jag tror det hade varit en verklig upplevelse 🙂 Och fast jag älskade lilla Sisko och den mer muskulösa dunder-Sisko och långa Twister och t.o.m magra Twister som han var på slutet, tycker jag det är lite fascinerande med stora muskulösa katter – men djur i bur (zoo) är inte samma sak.Appropå Antti — rädd för fötter — vill du elaborera?

  3. Jovisst – katter är individer de också, vissa gemensamma drag har de förstås, men också många personliga särdrag. Det var därför jag gärna ville skriva den här "serien" 🙂 Jag förstod inte riktigt hur stor Antti var förrän en massa människor påpekade det 😮 Den enda katt jag umgicks med omkring den tiden var en halvvuxen hittekatt som en av mina vänner tagit hand om. Han hette Sigmund och ni kommer att få höra mera om honom senare 🙂 Jag hade visserligen noterat att Sigmund var mycket lättare att ha på axeln, men han var ju inte riktigt "vuxen" ännu, bara ett knappt år, tänkte jag… Men alla människor, från veterinären till några Hesy-mänskor som hade hittat "den stackars hemlösa kissen" och tagit hand om honom (jag ringde dit när jag letat dag&natt i två dygn) sa att "oj vad han är stor!". Jag hade inte så mycket att jämföra med just då, eftersom jag inte haft katt på flera år – senare har jag insett att han verkligen var mucket muckulös 😉 Det där med fötter, jo… Vi hade nog märkt att Antti var rädd för vår storvuxna kämppis, men han var också väldigt bullrig och gick snabbt, så vi tänkte att det hade att göra med det. Lite egendomligare var det förstås att Antti var rädd för min pappa, som alla katter normalt älskar, men han var som sagt allmänt rätt skygg. Det var det nya hemmet som explicit noterade att det var just fötter han var rädd för, ju storvuxnare mäns fötter, desto värre. Med tanke på att han var hittekatt från början och dessutom utekatt, så kan man ju just föreställa sig hur det kom sig – det finns folk som sparkar katter 😦 Å andra sidan så var Twister&Sisko livrädda för presentpapperrullar och de var nu så små kattungar när de hittades och fick ett tryggt hem (antar jag, de bodde annanstans först), så det är svårt att säga varför.

  4. Andra kattslaven: writes:Det jag undrade speciellt var hur ni insåg att det var fötter det gällde. Man skulle väl normalt anta att det är storvuxna människor som är skrämmande. Inte bara deras fötter. Jag får en sån här vision av Antti som tittar på en serie diabilder och alla bilder är bra tills det kommer ett par lösryckta fötter eller dansande yllesockor varpå Antti springer och gömmer sig. Men det kan ju inte ha varit så enkelt att komma till den slutsatsen.

  5. Hihi, dansande yllesockor 🙂 Snarast så att om det kom ett par stora fötter för nära honom så skyggade han. T.ex. om någon gick förbi för att hämta nåt från kylskåpet när han satt och åt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s