Jim Morrisson in memoriam

Jim Morrisson var min husgud i tonåren. Jag hade en plansch i mer-än-naturlig-storlek på den unge, trulige Morrisson i läderbyxor på min vägg. Jag kunde de flesta av Doors låtar utantill, åtminstone från de tidigare albumen. No One Here Gets Out Alive (som har blivit sååå sågad!) hörde till mina älsklingsböcker. Jag älskade att chocka (försöka iaf) folk med den ocensurerade versionen av The End.:cool: Och så vidare. :love:

Jag är inte längre riktigt så besatt, men tycker fortfarande att det är ett jäkla bra bänd, när jag kommer mig för att lyssna på dem. (Vilket inte är så ofta, eftersom katterna av någon anledning avskyr musiken :confused: Annars kan man spela lite allt möjligt på hög volym utan att de höjer ett morrhår- eller möjligen så att Sisko kommer rusande och insisterar på att få dansa 🙂 – men Doors gör dem hemskt rastlösa.)

Och jag tycker fortfarande att Jim Morrisson var väldigt snygg innan han dekade ner sig. Men nog väldigt arrogant. Och de där polisongerna… :insane:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s