Fick Harry Martinsons Aniara i handen, och har just läst om den ännu en gång i stället för att ställa den i hyllan. Den gör mig alldeles varm – inte för att den är trevlig, det är den inte – men för att den är så genial. Språket är lysande, innovativt och arkaiskt på en gång, bilderna man får i huvudet skrämmande och fascinerande. Jag beundrar knappheten, det att han vågar lita på läsarens egen fantasi, men också rikedomen i orden och de många många små händelserna och ödena och de många associationerna till andra texter…
En goldonder (bara det ordet, rymmer så mycket mer än "rymdskepp") råkar ut kurs på väg mot räddningen och reser bara i den tomma rymden mot ett fjärran mål som ingen kommer att se.
En förfärande läsning om människors tomhet och girighet, men också en lovsång till det vackra i livet. En bok att läsa och läsa om.
Sätt igång:)
